Kulturkriget startar med ankjakt, stavfel och nationalromantik

Egentligen hade jag tänkt skriva någonting om att Sverigedemokraternas putsade fasad återigen krackelerar, när de som vanligt inte kan låta bli att använda sig av 1930-tals-nazistjargong. Men jag tänkte för en gångs skull vara snäll mot SD, eftersom deras företrädare uppenbart fått stryk som barn.

I stället får bloggen handla om politiska comebacker. Nej det är inte Mona Sahlin som kommer tillbaka från de politiskt döda, igen, utan det är konservatismen som (ironiskt nog) upplever en renässans. Efter att ha varit död (eller undanskuffad i den djupaste av garderober) sedan Arvid Lindman störtade i London, så har nu plötsligt den politiska konservatismen anfallit en oförberedd nation på bred front.

Till och med är det så att Nya Wermlands-Tidningen sedan 2007 som enda tidning i landet betecknar sig som "konservativ" (vilket ingen som någonsin läst tidningen är förvånad över). Konservatismen har dock en dragning mot det komiska, speciellt sedan de i somras tog in Jakob E:son Söderbaum som vikarierande ledarskribent, vars utfall mot "queermarxisterna" får mitt personliga humorpris. Värmlands Folkblad definierar NWT:s nya linje mer precist som "nyviktoriansk", vilket förklarar tidningens hyllning till stormaktstiden.

I den kommersiella Stenbeck-TV:n, som tillsammans med andra medier verkar tagit inspiration av den italienska blålila tv-högern, härjar mediefenomenet Anna Anka, vars affärsidé är att byta oralsex mot ett shoppingkonto. Hennes uppmärksamhet trotsar redan all vett och sans så jag tänker inte kommentera henne mer än att det inte är förvånande att en kvinna med så medeltida värderingar att påve Ratzinger framstår som en socialliberal dagisfröken, låtsasflörtar med Kristdemokraterna.

För just KD blir allt mer desperat i sin jakt på de 4 % av rösterna som garanterar politisk överlevnad i kommande val. Eftersom man har svårt att vara annat än dörrmatta i regeringen, så får man satsa på utomparlamentariska aktiviteter. Häromdagen värvade man en världsmästare som affischnamn till riksdagen. (Ett tips till KD:s partilednings rekryteringsfunktion är Mohamed Omar, som verkar dela många av era värderingar, är känd och dessutom synnerligen medial). Men framför allt verkar man försöka vinna nog många röster med att spela kulturkrigskortet. Göran Hägglund har konstant, och allt mer desperat, sedan i somras försökt rasa mot "kultureliten" och dess perversa konst- och kultursmak. Senast blev det ovanligt patetiskt när han gick till frontanfall mot bibliotekariernas gallrings-, inköps- och skyltningspraxis (och det inte bara eftersom Den Svenska Kulturens Vite Korsriddare uppenbart inte kan stava till "bibliotekarie").

Vad det här handlar om är såklart att dels försöka spela på Anna Odell-vågen (i hopp om en "ska mina skattepengar gå till sådant?"-effekt), men också att mobilisera de egna kärntrupperna. Samtidigt är det så i ett valstrategiskt perspektiv så att Högern svårligen kan vinna 2010 om valet handlar om ekonomi och välfärd. Men handlar valrörelsen däremot om värderingsfrågor så hoppas man, som i USA under 1990- och 2000-talet (eller Thatcher på 1980-talet), att man kan vinna arbetare och lägre tjänstemän bakom en nyliberal ekonomisk politik.

Så i sak håller jag med de poeter, debattörer, bloggare, kolumnister m fl, som med rätta angriper Kristdemokraternas offensiv och t ex liknar den vid Weimarrepublikens dödgrävare. Men frågan är om man inte bara borde låta bli att kommentera försöken att starta ett kulturkrig utan i stället låta KD oemotsagda framstå så futtiga, inskränkta och desperata som de är. Och istället styra in den offentliga dagordningen på sådant som är viktigt och som verkligen berör medborgarnas vardag, som t ex en stark välfärd, arbete åt alla samt en sund ekonomisk och ekologisk utveckling?