Kulturkriget startar med ankjakt, stavfel och nationalromantik

Egentligen hade jag tänkt skriva någonting om att Sverigedemokraternas putsade fasad återigen krackelerar, när de som vanligt inte kan låta bli att använda sig av 1930-tals-nazistjargong. Men jag tänkte för en gångs skull vara snäll mot SD, eftersom deras företrädare uppenbart fått stryk som barn.

I stället får bloggen handla om politiska comebacker. Nej det är inte Mona Sahlin som kommer tillbaka från de politiskt döda, igen, utan det är konservatismen som (ironiskt nog) upplever en renässans. Efter att ha varit död (eller undanskuffad i den djupaste av garderober) sedan Arvid Lindman störtade i London, så har nu plötsligt den politiska konservatismen anfallit en oförberedd nation på bred front.

Till och med är det så att Nya Wermlands-Tidningen sedan 2007 som enda tidning i landet betecknar sig som "konservativ" (vilket ingen som någonsin läst tidningen är förvånad över). Konservatismen har dock en dragning mot det komiska, speciellt sedan de i somras tog in Jakob E:son Söderbaum som vikarierande ledarskribent, vars utfall mot "queermarxisterna" får mitt personliga humorpris. Värmlands Folkblad definierar NWT:s nya linje mer precist som "nyviktoriansk", vilket förklarar tidningens hyllning till stormaktstiden.

I den kommersiella Stenbeck-TV:n, som tillsammans med andra medier verkar tagit inspiration av den italienska blålila tv-högern, härjar mediefenomenet Anna Anka, vars affärsidé är att byta oralsex mot ett shoppingkonto. Hennes uppmärksamhet trotsar redan all vett och sans så jag tänker inte kommentera henne mer än att det inte är förvånande att en kvinna med så medeltida värderingar att påve Ratzinger framstår som en socialliberal dagisfröken, låtsasflörtar med Kristdemokraterna.

För just KD blir allt mer desperat i sin jakt på de 4 % av rösterna som garanterar politisk överlevnad i kommande val. Eftersom man har svårt att vara annat än dörrmatta i regeringen, så får man satsa på utomparlamentariska aktiviteter. Häromdagen värvade man en världsmästare som affischnamn till riksdagen. (Ett tips till KD:s partilednings rekryteringsfunktion är Mohamed Omar, som verkar dela många av era värderingar, är känd och dessutom synnerligen medial). Men framför allt verkar man försöka vinna nog många röster med att spela kulturkrigskortet. Göran Hägglund har konstant, och allt mer desperat, sedan i somras försökt rasa mot "kultureliten" och dess perversa konst- och kultursmak. Senast blev det ovanligt patetiskt när han gick till frontanfall mot bibliotekariernas gallrings-, inköps- och skyltningspraxis (och det inte bara eftersom Den Svenska Kulturens Vite Korsriddare uppenbart inte kan stava till "bibliotekarie").

Vad det här handlar om är såklart att dels försöka spela på Anna Odell-vågen (i hopp om en "ska mina skattepengar gå till sådant?"-effekt), men också att mobilisera de egna kärntrupperna. Samtidigt är det så i ett valstrategiskt perspektiv så att Högern svårligen kan vinna 2010 om valet handlar om ekonomi och välfärd. Men handlar valrörelsen däremot om värderingsfrågor så hoppas man, som i USA under 1990- och 2000-talet (eller Thatcher på 1980-talet), att man kan vinna arbetare och lägre tjänstemän bakom en nyliberal ekonomisk politik.

Så i sak håller jag med de poeter, debattörer, bloggare, kolumnister m fl, som med rätta angriper Kristdemokraternas offensiv och t ex liknar den vid Weimarrepublikens dödgrävare. Men frågan är om man inte bara borde låta bli att kommentera försöken att starta ett kulturkrig utan i stället låta KD oemotsagda framstå så futtiga, inskränkta och desperata som de är. Och istället styra in den offentliga dagordningen på sådant som är viktigt och som verkligen berör medborgarnas vardag, som t ex en stark välfärd, arbete åt alla samt en sund ekonomisk och ekologisk utveckling?

I de enögdas rike är Jan Björklund kung

Idag kom Skolinspektionen med en rapport om läget i den svenska skolan. Rapporten konstaterar minskade kunskapsnivåer bland svenska elever under de senaste decennierna. Men det är inte det som är det egentligt intressanta, utan vilka orsaker man pekar på.

Det man framför allt konstaterar som orsaker till de försämrade resultaten i skolan är att sociala skillnader mellan elever fått allt mer ökad betydelse för elevernas resultat. Vi har inte längre en likvärdig skola för alla i Sverige, konstaterar man. Bland annat har segregationen ökat, och fått till konsekvens att man även segregerar svaga och starka elever. De socioekonomiska skillnaderna kompenseras dessutom i väldigt liten utsträcknig i pengatilldelningen per elev, vilket försämrar stödfunktionerna för de som behöver det. Generellt sett är den långt gångna decentraliseringen (och får jag personligen inflika, valfriheten) i skolvärlden ett problem.

Samtidigt blir det allt mindre integrering av de svagpresterande eleverna. De skiljs i stället i allt yngre åldrar ut från övriga elever och utsätts för särlösningar, som i sin tur förvärrar, eller till och med orsakar, inlärnings och anpassningsproblematiken.

Ingetning sägs om hårdare tag, fler betyg, och ökad kontroll, som ett sätt att få en förbättrad kunskapsnivå. Det kan också väcka en viss förvåning bland dem som följt regeringens utbildningspolitiska linje att ordet flumpedagogik inte omnämns en enda gång...

Hur skolmajor Jan Börklund reagerar? Han vill införa betyg för sexåringar.

Jämrikhet, ftw

Under den liberal-konservativa opinionsoffensiv som pågått under de senaste decennierna har det trumpetats ett mantra om att vänsterns ideal om jämlikhet, rättvisa och ekonomisk demokrati i själva verket är ett hot mot allt vad som välstånd heter. LAS leder till massarbetslöshet, socialförsäkringssystem leder till trångboddhet på sofflocken där de bidragstagande latmaskparasiterna häckar medan fälten står för fäfot och boskapen förvildas, samt att allt som inte marknadstyrs i princip blir så ineffektivt att man lika gärna kan elda upp pengarna i stället.

Mitt i den propagandastormen känns det då befriande att läsa en essä, förvånansvärt nog i den regeringstrogna liberalmegafonen Dagens Nyheter, av nationalekonomen Mats Lind, som menar att det i själva verket är tvärtom. Den generösa välfärdsstaten är ett sätt att skapa både ekonomiskt välstånd och en social rörlighet som inte är möjlig i ett mer marknadsliberalt politiskt ekonomiskt system. Den amerikanska drömmen om den sociala mobiliteten oavsett ursprung är förvisso möjlig, men i en välfärdsstat av nordisk modell.

Jag ska inte referera essän här, utan uppmanar er att läsa den själva. Dock vill jag instämma i Linds varnande ord om att avsaknaden av heltäckande debatt om det politiska och ekonomiska systemet i Sverige, på sikt riskerar att vi slänger ut barnet med badvattnet. Inte minst eftersom motbilderna till den liberala synen allt för ofta både hålls och håller sig inom en smal redan troende krets, inte minst på obskyra bloggar som den här. Och då missar man att ha en bred samhällsdiskussion om de samhällsavgörande frågorna, som t ex de som Lind lyfter i slutet på sin essä:

Den sociala rörligheten [i Sverige] är hög och produktiviteten är minst i paritet med jämförbara länder. Är det så att det senare förklaras av detta förra? I en modern kunskapsekonomi blir en hög social rörlighet en allt viktigare konkurrensfaktor. Varje individ som inte får ut sin fulla potential i arbetslivet blir en större förlust för oss alla. Är minskade inkomstskillnader egentligen ett sätt att öka individens frihet och att stärka Sveriges ställning i den globala konkurrensen? Är världen mer komplicerad än det vi dagligen får oss till livs av näringslivets tankesmedjor? Hemska tanke.

Idag väljer inga duktiga studenter att bli ministrar längre

Att Jan Björklund förmodligen är ett kärleksbarn mellan Alfred E Neuman och furir Revär har länge varit uppenbart för den som följt både han politiska karriär och de hiskeliga photoshoppade bilder som mislsyckades med att värva röster åt Volkspartei i EU-valet. Men nu kan man inte börja undra om inte salig Saida har gjort en insats i den björklundska genpoolen, ty mannen verkar ha rent profetiska krafter.

I takt med att utredningarna och beredningen av en reformerad lärarutbildning vägrar hamna i den önskade kadaverdisciplinfållan har skolminister Björklund blivit allt aktivare i frågan (medan högskoleminister Krantz blivit allt osynligare). I sann majorsanda har det lett till en rad drastiska uttalanden, senast på Lärarförbundets hogskolan.net, där han frankt hävdar att:

– Men idag väljer inga duktiga studenter att bli lärare längre.

Hur han kan veta det är underligt. Mig veterligen är varken studenter eller lärarutbildare av den meningen. Och att man fått en mer heterogen sökandegrupp än tidigare innebär inte med automatik att studenterna i allmänhet inte är duktiga. Med samma logik har vi inga duktiga ingenjörs- eller naturvetartstudenter heller, eftersom de också är utbildningar där söktrycket och förkunskaperna sjunkit jämfört med tidigare.

Och sedan kan man ju stilla undra vilken tid som majoren jämför med. Menar han sedan senaste lärarutbildningsreformen 2001, eller sedan lärarutbildningarna integrerades i högskolan 1977 eller började förfallet redan med 1865 års seminariestadga för folkskolan? I vilket fall som helst kan man, med tanke på regeringens utbildningsbakgrund, undra hur Björklunds uttalande tas emot av regeringskollegorna Andreas Carlgren (lärarstudier Stockholm) och folkhälsominister Maria Larsson (mellanstadielärare).

Kunskap är Ma(rx)t

Att borgarna vill göra den avgiftsfria utbildningen till ett minne blott (att införandet av avgifter för de utländska studenterna bara är ett första steg visar ju inte minst Dagens Nyheters kampanj för införande av avgifter för svenska studenter på), beror inte enbart på att de inte vill att den ekonomisk-politiska elitens barn ska slippa konkurrensen om studieplatser och arbetstillfällen från plebejer och annat löskerfolk. Nej, det är också ett sätt att se till att det inte ges subversiva kurser som ifrågasätter den borgerliga tankehegemonin och hotar förgifta folksjäl och diskussionsklimat.

På Umeå universitet brukar det vara en årlig tradition att de lokala konservativa klickarna rasar mot sommarkursen Maktens och motståndets kulturer. Kursen brukar enligt dessa både uppmana till extremism, klotter och allehanda samhällsomstörtning, och utgöra ren indoktrinering, i samma klass som rentav en kurs i nationalekonomi.

I andra änden av landet upprepar sig nu historien närmast dialektiskt. Malmö högskola dristar sig nämligen till fräckheten att i sitt kursutbud ha kursen Introduktion till marxistisk teori. Där diskuteras bland annat subversiva saker som alienation och historiematerialism. Det fick ungmoderaten André Assarsson att dra av sig V-ödlemasken och visa sig var unghögern egentligen står i frågor om yttrande- och akademisk frihet (lämpligt nog är rubriken på Assarssons blogg "Frihet är inte gratis"...). Debatten fortsatte bland annat på en del bloggar.

Assarsson själv gick till försvar i Efter Arbetet, där han först gjorde den obligatoriska hänvisningen till Nordkorea, för att sedan tillgripa det desperata argumentet att man inte ska undervisa om marxism eftersom en 150 år gammal teori inte tillför någon ny kunskap som löser finanskrisen. Det kan man tycka vad man vill om, men köper man Assarssons argument ska man heller inte studera någon som helst ekonomi som bygger på de 200 år gamla marknadsliberala idéer som har sitt ursprung i Adam Smith och hans gelikar (i och för sig inte mig emot).

Nåväl, poängen är i alla fall, att en kurs i marxism känns härligt befriande i dagens klimat (vilket egentligen är underligt med tanke på att marxismen så sent som i början på 1990-talet var en given referenspunkt inom det mesta av humaniora och samhällsvetenskap) Så, läs kursen nu, i morgon kan det kosta pengar. Mer information finns på Malmö högskolas hemsida, på kursens blogg eller på Facebook. Sista ansökningsdatum är den 15 oktober, och ansökan sker på studera.nu.

I dagens skola är "pedagogisk vinst" detsamma som "aktieutdelning"

Friskolorna har uppmärksammats mycket på sistone. Det är idag uppenbart att förhoppningarna om att friskolesystemet skulle föra med sig en våg av nya pedagogiska metoder inte infriats. Istället drivs den överväldigande majoriteten av friskolorna som aktiebolag utan någon större skillnad i pedagogiken jämfört med den kommunala skolan. Däremot har de fler obehöriga lärare, driver på betygsinflation, delar ut skattemedel i vinst och gör att lärare måste lägga dyrbar tid på att "marknadsföra" sina skolor istället för att undervisa.

Utifrån allt detta och kanske speciellt Carin Jämtins debattartikel från i somras, börjar embryot till en seriös diskussion tar form. De mest rabiata friskoleförespråkarna verkar dock välja att sluta sig i en bubbla och fantisera om systemets förträfflighet istället, vilket osökt får mig att att associera till KPML(r).

"För vänsterpartierna tycks alltid fridfullt nöjda och belåtna så länge en verksamhet inom utbildnings- eller välfärdssektorn bara är tillräckligt toppstyrd och byråkratiserad och ett område tillräckligt oflexibelt och centraliserat; likgiltigt hur kvaliteten ser ut och likgiltigt vad elever, lärare, föräldrar, anställda, patienter eller andra berörda anser och upplever."

Ovanstående citat kommer från denna ledarartikel och är ett lysande exempel på verklighetsfrånvänt friskolekramande. Artikeln är så proppfull av känslosamt formulerade felaktigheter att man bara baxnar. Trots att skribenten uppenbarligen gillar friskolorna kunde man hoppas att kanske till och med en liberal ledarsida kunde våga sig på en mer balanserad verklighetsbeskrivning. Men icke.

Jag tror alla kan vara överens om att utbildning är en rättighet och inte är en vara som vilken annan vara som helst. Men om man anser att god utbildning är en rättighet för alla, är det då så svårt att förstå det finns en oro över vad friskolesystemet gör med jämlikheten? Är det så svårt att förstå ilskan över att skattepengar hamnar i fickorna på aktieägare, istället för att till fullo gå till det de är avsedda för, det vill säga utbildning?

Det största problemet är dock inte en enskild friskola, utan själva konstruktionen av friskolesystemet. Marknadssystem uppmuntrar till att pressa kostnaderna. Naturligtvis är det viktigt att utnyttja resurser på ett effektivt sätt, men eftersom friskolorna kan plocka ut anslagen som vinst, skapar det incitament att prioritera vinst framför skolbibliotek, kuratorer, ordentliga lokaler, kvalificerad personal, handikappanpassning, etc. Konkurrensen skapar dessutom incitament att locka elever på alla upptänkliga sätt, eftersom alla elever representerar en summa pengar varav ett antal procent kan tas ut i vinst. Ett resultat av detta är den på senare tid uppmärksammade betygsinflationen.

Ett annat bekant problem med marknadssystem är att de alltid skapar vinnare och förlorare. Det är förstås bra om ett antal elever får gå på skolor med hög kvalitet, med vad händer med de som av olika anledningar inte väljer eller inte kan gå på dessa skolor? Det är uppenbart att det medför att ojämlikheten mellan olika grupper i samhället ökar.

Hur kan då detta förändras? Den motsättning skribenten ställer upp mellan politrukstyrd offentlig skola och en blomstrande mångfald av friskolor är falsk. Att vilja ha en offentlig skola är inte detsamma som att vilja ha ett stelbent byråkratsystem. Offentlig verksamhet utvecklas och förändras kontinuerligt. Jag kan tänka mig att de vänsterpartier skribenten omtalar i artikeln vill fortsätta utveckla och förbättra den offentliga skolan; exempelvis genom att öka inflytandet över verksamheten för elever, föräldrar och personal, öka antalet lärare, med mera. Målet är en offentlig, jämlik, skola som ger alla elever en likvärdig utbildning oavsett samhällsklass.

Problem inom skolvärlden måste belysas och åtgärdas istället för att förnekas. Detta gäller såväl inom den offentliga som privat drivna skolan. Även friskoleförespråkare måste kunna se nyktert på sakernas tillstånd och föra diskussionen utifrån detta. "Pedagogisk vinst" ska inte vara detsamma som "aktieutdelning". De som skulle tjäna mest på detta är eleverna.

Sångarhyllning till sverigedemokratin

Mona Sahlins adertonde brumaire

Hegel gör någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars. Lars Ohly i stället för Gösta Bohman, Peter Eriksson i stället för Per Ahlmark, en omaka koalition 2010-14 i stället för en omaka koalition 1976-92, Mona Sahlin i stället för Thorbjörn Fälldin.

Så hade Marx kunnat skriva i inledningen till sin "Louis Bonapartes adertonde brumaire", förutsatt då att han levt idag och brytt sig ett jota om svensk inrikespolitik. Under det tidiga 2000-talet har blockpolitiken plötsligt gjort en historisk comeback och nu blivit så cementerad att vi närapå fått ett tvåpartisystem. Hur bra detta är för det politiska klimatet tvista de statsvetenskapligt lärde om. T o m Dagens Nyheter som hejat på utvecklingen, har fått kalla fötter när de insett att det hotar att enbart gynna sverigedemokraterna.

Men nu står vi i läget där oppositionen gemensamt ska välta borgarna över ända, vare sig detta är önskvärt eller inte, och det börjar bli dags att lägga upp valrörelsen 2010. EU-vals-kampanjen tidigare i vår gav väl inte direkt mersmak på starkt kampanjarbete från oppositionens sida. Det enda positiva besked som kom av det var väl att Socialdemokraterna kan ställa upp med en pappfigur som kränger valbudskap på klingonska som vallokomotiv och ändå få 25 % av rösterna.

Därför - innan sommarbloggtorkan - ska bloggen under de kommande dagarna ödmjukt presentera en liten guide till hur oppositionen ska vinna valet 2010. Allt för att undvika att oppositionen gör ett liknande debacle som de borgerliga regeringarna på 1970-talet. vilka visserligen blev valda, men utan att vare sig de själva eller väljarna visste varför.

"Det kanske är terrorism för mig"

I vintras kom den av regeringen beställda rapporten "Hot mot demokrati och värdegrund-en lägesrapport från Malmö" från Försvarshögskolans härligt sovjetiskt benämnda Centrum för assymetriska hot- och terrorismstudier. Rapporten fokuserade på Rosengård, vilket framstod som en grogrund för islamistisk propaganda och terror som inte står Tora Bora-grottorna långt efter. Beställaren, integrations- och jämställdshetsminister Nyamko Sabuni (Volkspartei) applåderade rapporten vid dess leverans.

Från andra håll anklagades däremot arbetet, på goda grunder, för att ha bristfällig akademisk kvalitet, trots rapportförfattarnas försök till försvar av sina teser. Bland annat var antalet intervjuer mycket litet, intervjumaterialet inte möjligt att granska i efterhand och tidigare forskning om Rosengårdignorerad. Till och med SÄPO har nyligenfått ett ovanligt anfall av klarspråk och dömt ut rapporten i ett flertal medier, bland annat för att dess slutsatser varit kraftigt överdrivna.

Bakom Rosengårds-rapporten stod bland annat Magnus Ranstorp, välkänd från TV så fort det inträffat ett terrordåd någonstans i världen. Debaclet har dock inte hindrat samme Ranstorp från att fortsätta släppa ifrån sig grodor som simmar i grumliga vatten. Aftonbladet refererar en guide till det pågående EU-ordförandeskapsspektaklet, där Ranstorp dels hyllar sin egen av departementet kommissionerade studie, dels menar att Sverige ligger för lågt i att förebygga radikalisering. Istället menar har att Tysklands initiativ till att hårdare kontrollera internet vore att föredra.

Antingen är karlen paranoid, alternativt en varm anhängare av storebrorssamhället eller så vill han bara skapa mer jobb åt sig själv. I vilket fall är det skrämmande att Magnus Ranstorp har delar av regeringens öra. Samma regering som, med MUF-basen Niklas Wykmans träffande formulering, under de senaste åren gjort allt de kan för att skapa ett massavlyssningssamhälle.

Efterlängtat nytänkande om vänstern och medierna

Ett tydligt tecken på att någonting är skevt i medieklimatet, är när något som borde vara självklart, framstår som fräscht och nytänkande när det väl sägs. Precis så känns det att läsa Daniels Suhonens artiklar med ett uppprop om en mediestrategi för vänstern, i Aftonbladet och på Newsmill.

Suhonen utgår från det faktum att medieklimatet idag helt domineras av högern. Dels i form av ägandet, vilket ytterligare accentueras av att LO i juni avhände sig det mesta av ägandet i just Aftonbladet, dels i sättandet av debattklimat och dagordning, där den borgerliga dominansen är närmast kvävande. I avsaknad av egna plattformar får vänstern nöja sig med att reagera snarare än agera, att försvara sig snarare än attackera samt spela på motståndarens planhalva än att själva välja vilka frågor och perspektiv som den politiska debatten ska föras om. Typexemplet är Wanja Lundby-Wedin affären där Suhonen konstaterar att i en brinnande lågkonjunktur där den nyliberala ekonomismens girighet avklätts all trovärdighet och glans - då är det paradoxalt nog LO-ledaren som blir den främsta syndabocken och symbolen för rovkapitalismen.

Kombinationen av att borgerligheten har den politiska, den ekonomiska såväl som mediemakten är att högerns maktinnehav cementeras. I den mån vänstern har en alternativ vision om ett bättre och rättvisare samhälle, förmår denna vision inte tränga utanför en snäv krets av redan frälsta. Kort sagt: vänstern måste börja bedriva opinionsbildning igen. Visserligen avskräcker tidigare medieprojekt från vänsterhåll, men jag kan likt Suhonen tycka att vänstern har onödigt svagt självförtroende i mediefrågor. Visst är pengar ett problem, men med gemensamma krafter kan man få loss tillräckliga medel, särskilt om man förmår att omprioritera tillgängliga resurser. Knäckfrågan är snarare, precis som Suhonen själv skriver, lojalitetsfrågan. A-pressen blev t ex irrelevant eftersom den till sist oftast förvandlades till en socialdemokratisk husbondens röst. Partipressen av idag, med just Tvärdrag som ett av få undantag, är också den i allmänhet för intern och navelskådande, även om man lyfter intressanta frågor och vinklingar som inte ryms i borgerligt dominerade medier. Vad som krävs är gemensamma tag som lyfts över snäva organisationsramarna.

I Aftonbladet listar Suhonen en rad konkreta förslag (som är ett kondensat av 14 åtgärdspunkter som listas i Tvärdrag) som jag personligen kan skriva under på direkt. Hoppas bara att några av vänsterns ledande aktörer tar frågan på allvar och antar utmaningen.

Några konkreta förslag:

1 För 50 miljoner per år skulle vi kunna skapa en svensk rikstäckande rödgrön 6-dagarstidning enligt modellen från Klassekampen i Norge. Med 10 000 prenumeranter, presstöd och andra intäkter skulle priset bli en bråkdel av detta, kanske cirka 2–10 miljoner. Men även om vi tänker oss att hela beloppet skulle garanteras – det vill säga cirka 50 miljoner – måste frågan ställas om det ens är orimligt? 50 miljoner motsvarar, högt räknat 100 ombudsmän.

2 Starta en VänsterFokus. En radikal rödgrön kvalitetstidning, som konkurrerar med djup journalistik, de bästa vänsterskribenterna och analyserna – för en bråkdel av priset för en dagstidning.

3 Bygg en ny nättidning kring befintliga webb-strukturer. I dag är ingen av vänsterns nättidningar ett fullständigt komplement till papperstidningarna. Det hänger på innehållet. Läsarna vill ha både kultur, sport, nyheter och tv-tablåer. LO-Tidningen, Dagens Arena, ETC, Tvärdrag, Offside och Bang skulle kunna samarbeta kring en gemensam webbplats där LO-Tidningen utgör ekonomiredaktion, Arena ledar, Tvärdrag och Bang delar kultursidan och Offside tar sporten. Nyheter köps in från TT. Vänstern måste sluta med sin organisationsegoism. En liten samordning av befintliga strukturer skulle ge vänstern den första riktiga dagstidningen på webben.

4 Satsa på en ung radikal tankesmedja med tydlig rödgrön koppling, men oberoende. Uppgiften ska vara att fostra nya debattörer, skribenter och opinionsbildare. Förutom förlag, rapportskrivande och debatterande skulle denna tankesmedja också kunna ta ansvar för ideologisk utveckling inom arbetarrörelsen. Möta Timbros Stureakademi med en Wigforssakademi där nya opinionsbildare ges växtplats.

5 En rödgrön regerings första uppgift är att ge press-, tidskrifts- och litteraturstöd en rejäl höjning och ett grundlagsskydd. I en värld där konkurrensen slår ut seriös journalistik och litteratur måste samhället ta ansvar för att stimulera ett demokratiskt samtal. Vänstern måste ta det ansvaret när högern viker undan.

Oppositionen växlar rätt

Oppositionen har nu, lagom till starten på valrörelsen i årets Almedals-jippo, börjat komma med vettiga utspel. I en osedvanligt klarspråkig debattartikel i Dagens Nyheter, där man dessutom har med en i sammanhanget så ovanlig figur som en företrädare företrädare för ett LO-fack som får kommentera annat än Wanjas senaste eskapader, lovar S, V och MP att de vid ett maktövertagande river upp regeringens avreglering av järnvägen.

I artikeln poängterar skribenterna Lena Hallenberg (S), Lars Ohly (V), Karin Svensson Smith (MP) samt Jan Rudén (SEKO) att regeringen gör svensk järnvägspolitik till en experimentverkstad. Utredningen som ligger till grund för reformen är ett rent beställningsarbete för att motivera en marknadsliberal reform utan annat än ideologiska hänsyn. Regeringen ignorerar kopplingen mellan trängsel på spåren, eftersatta investeringar och den av det medföljande omöjligheten att skapa konkurrerande trafik. Det regeringen gör, konstaterar skribenterna, är att skapa ett oligopol, som endast gagnar de privata företagen medan både passagerarna, samhällskeonomin och miljön får stå efter. Järnvägen, slår de fast, är en genuint statlig verksamhet och för viktig att lekas bort av en oansvarig regering. Tyvärr utlovar inte oppositionen ett förstatligande av Arlanda-banan, genom att utnyttja statens inlösensrätt på banan, vilket skulle kunna komma till rätta med utsläppsproblematiken på transporterna till och från Arlanda flygplats eftersom kostnaderna för resenärerna att välja tåget skulle minska betänkligt.

De fyra framhåller det mest privatiserade järnvägssystemet, det brittiska, som ett avskräckande exempel. Hur rätt de har, samt en insikt om hur ett framtida svenskt järnvägshelvete kan komma att se ut, poängteras i en annan dagsaktuell nyhet; att den privata operatören på en av Storbritanniens stamlinjer (London - Edinburgh) inte har råd att uppfylla villlkoren i avtalet och att banan återförstatligas. Vad som har hänt är att den privata operatören National Express gjorde ett skambud när de köpte trafikrättigheterna, och nu inte har råd att betala avgifterna till staten, så att rättigheten återgår till staten. (Att det var ett skambud framgår av att företaget för att gå runt hade behövt en ökning av intäkterna med 10 % per år under de 7 år kontraktet löpte - lycka till med det i kristider).

Den brittiska staten har nu väldigt få val och inga egentliga maktmedel. Eftersom man har avvecklat alla offentligt drivna järnvägsoperatörer, är de enda alternativen att antingen få in en annan privat operatör eller låta trafiken på banan upphöra. Eftersom det sista alternativet är politiskt omöjligt, måste man göra en ny upphandling, där staten förmodligen, givet kristiden och det akuta läget, har en otroligt dålig förhandlingssits. För att göra saken än värre hävdar bolaget National Express att de ändå kan behålla de två andra, synnerligen lukrativa, pendlarlinjer som de äger (främst p g a bolagsjuridiska teknikaliteter). Således har man, som vanligt i avregleringar, privatiserat vinsten och socialiserat risker och förluster.

Inte utan viss stolthet noteras oppositionen ansluter till bloggens linje i denna fråga. Den minnesgode kommer ihåg att denna blogg spytt galla över regeringens vansinnesreform med avreglering av järnvägstrafiken vid ett par tidigare tillfällen. Men eftersom vi är för fri spridning av idéer, tänker inte bloggen göra en ipred-koll för att se om det är en ip-adress på Sveavägen 68 som varit inne och läst för att fylla på det annars så tomma socialdemokratiska idékontot.

Vakna upp ur den socialistiska mardrömmen!

Eftersom politisk satir som genre är så gott som dött i Sverige, får man spana över Pölen för aktuella vassa samtidskommentarer. The Daily Show med Jon Stewart är det kanske roligaste som går på TV just nu (och sänds därför i Sverige logiskt nog vid midnattstid på den obskyra Kanal 9). Även om mycket i programmet är väldigt amerikanskt, så att en svensk saknar förförståelse för vad som är så roligt, blir det ibland ändå extremt träffsäkert.

Som detta "reportage" från svenskt vardagsliv, som både sätter tummen i ögat på den amerikanska högerns nidbild av "socialistparadiset Sverige", samtidigt som den för oss som bor här påminner om vad som faktiskt är bra med den svenska välfärdstaten (det lilla som borgarna ännu inte hunnit förstöra d v s).