Höger är höger, om ock i gyllne dosor

I Aftonbladets kulturdel kommenterar Magnus Ringborg debatten kring Mohamed Omar och hur vissa i vänstern har svårt att positionera sig i förhållande till det. Han konstaterar att:

En del vänsterfolk tvingas sig att försvara denna åsiktspalett trots att det uppenbara inslaget av konspirationsteorier kan få vem som helst att vrida sig i blygsel. Man tror sig tvungen att stödja Omar för att han tycks tala för jordens födömda. Det gör han inte. Det finns ett annat program än islam dolt i det han säger.

Ringgren menar att Omars agenda framför allt är radikalkonservativ (även om själva termen i sig osar självmotsägelse) och reaktionär.

Det syns tydligt i vilka Omar lyfter fram i sina texter och argumentering. Omar har t ex uttryckt sin uppskattning över Tage Lindbom, som gick från att vara chef för Arbetarrörelsens arkiv till att bli synnerligen konservativ och anti-modernist. Bland hade Lindbom (och för den delen Omar) nära kopplingar till den famösa tidskriften Salt (1999-2002), vilken under några år var den svenska unga radikalkonservatismens stora plattform. Salts korta liv präglades av kontroverser och anklagades både för rasism och anti-semitism, och hyllade stundom historierevisionister som David Irving. Intressant nog hänvisade Omar till bland annat just Irving och den tyske förintelseförnekaren Horst Mahler när han under buller och bång utträdde ur Svenska PEN-klubben. Tydligast blir dock Omars inställning när han på sin blogg (under konservativt jubel i kommentarsfältet) intervjuar den ärkekonservative katolske idéhistorikern Alf Härdelin i Uppsala (självklart på Ofvandahls konditori). Härdelin är reaktionen och anti-modernismen personifierad och får chansen att lägga ut texten om samhällets gradvisa förfall sedan protestantismens införande, med kängor mot allt från homosexualitet, evolution till kvinnliga präster. I denna litania detta hittar den den fundamentalistiska katoliken Härdelin en lika dogmatisk trosfrände i muslimen Mohamed Omar.

Poängen som Ringgren vill göra är att Omar konsekvent intar en anti-modernististisk, reaktionär, misogyn, anti-feministisk, demokratiskyende och auktoritär hållning, d v s den klassiska ultrahöger-positionen. Bara för att han samtidigt är USA-hatare och motståndare till den israeliska politiken gentemot Palestina, gör det inte honom till vänster, eller för den delen representativ för landets muslimer. "Han har lyckats vira in radikalkonservatismen i ett islamistiskt omslagspapper", skriver Ringgren om Omar, vilket är en så elegant sammanfattning att jag inte kunde gjort den bättre själv (även om jag försökt...)