Folkpartiet hade partidagar i helgen och fortsatte taktfast marschen högerut. Socialliberalismen har rensats ur partiet i drontliknande takt, och ersatts av en vulgärliberal batong- och tvångsliberalism. Av värnandet av välfärdssamhället ryms längre intet när den nyliberala ekonomiska ortodoxin tar all plats i såväl retorik som politik. Förebilden är klar. Kan ett högerliberalt parti som Venstre bli regeringsbärande parti i Danmark, om än med stöd av Dansk Folkeparti, så kan Folkpartiet bli det i Sverige, om man släpper den socialliberala barlasten.
Hur kunde det gå så här? Var inte Folkpartiet en gång ett parti som bestod av grundskolelärare, socionomer och andra lika välutbildade som välmenande personer, som såg betydelsen av att alla ska ha samma möjligheter i livet trots olika förutsättningar? Nu är partiet tvärtom så långt till höger att Moderaterna tenderar att bli det parti som rödgröna blocköverskridande väljare byter till.
Visserligen gör de svenska partiernas små medlemstal att de löper en risk att ge marginella grupper i partiets utkant stort inflytande (hur kan man t ex annars förklara fenomen som Stureplanscentern?), men jag har ändå tyckt att det varit något underligt med Folkpartiets snabba ideologiska omvandling. Sedan såg jag referatet i Dagens Nyheter av Jan Björklunds tal på landsmötet och tror att jag möjligen kommit en alternativ förklaring på spåren, vilken får Maud Olofssons nepotismhärva i vindkraften att framstå som en mild västanbris (avsiktligt skämt).
I talet önskar den gode majoren utbyggd kärnkraft; han dundrar mot den ondsinta intellektuella vänsterns kulturhegemoni; han ljuger om arbetsrätten; men framför allt kräver han sänkta skatter, sänkta skatter, sänkta skatter, sänkta skatter samt sänkta skatter. Det hela låter väldigt, väldigt bekant. Har månne Folkpartiet återfallit i sina brottsliga tendenser, och hackat det moderata partikansliet för att stjäla deras valstrategi för valet 2002? Eller är det Per Schlingmann som planterat en gammal bunkergängsmoderat som mullvad i Folkpartiets partiledning, i syfte att säkra moderat dominans bland de borgerliga för överskådlig framtid? Har någon överhuvudtaget sett Jan Björklund och Bo Lundgren på samma bild? Vart är Janne Josefsson när han behövs?
tisdag 24 november 2009
måndag 23 november 2009
Mirakelvaccin i Örebro
Örebros kommunalråd Lennart Bondeson (KD), hade häromdagen ett inlägg på sin blogg, där han angrep örebroarnas "klagande och gnällande" över bristerna i vaccineringskampanjen. Visserligen sträcker sig köerna 700 meter långa (vad är det förresten med borgerligt styrda landsting och Sovjet-köer till vaccinationen?) och vaccinet räcker inte till, men det är ingen orsak för att framföra klagomål på sakernas tillstånd enligt Bondeson. Kritik och politik undanbedes, speciellt från medierna och oppositionen. Förutom att det mesta är sossarnas fel, är dessutom de som klagar ynkliga och svaga. Jag citerar Bondesons blogg:
Blogginlägget har, med all rätt, rönt viss uppståndelse i regionen och lett till en reträtt under galgen från Lennart Bondesons sida. Personligen tycker jag att det är synnerligen häpnadsväckande hur någon kan klaga på att folk i Örebro gnäller. Men kritikerna skjuter dock en smula över målet. För att förstå Bondesons människosyn räcker det inte som förklaring att han bekänner sig till en ond ideologi. Man måste även ta i beräkningen att han även bekänner sig till frimickleriet, och således har den heliga skrift som rättesnöre för sitt agerande.
Här har jag en teologisk dispyt med Alliansfritt Sverige, som hänvisar till Matteusevangeliet 5:5. Personligen tror jag att Lennars Bondeson som god baptist låter forma sin vaccinationspolitik av aningen mer drastiska bibelstycken. Exempelvis kan:
Man blir minst sagt upprörd över de som gnäller och klagar när massvaccineringen påbörjats på Örebromässan! Dessutom har Nerikes Allehanda lyckats(återigen) att bara se problem, utan att ge en bakgrund till den svåra planering och genomförande som vaccinering av invånare i Örebro innebär.
Allt detta är ju något utöver det vanliga, som innbär mycket svåra planeringsförutsättningar och ett genomförande som inte kan liknas med något annat. Då klagar folk över köer, dimma och dålig sikt på E20 till mässan, att vaccinet tar slut osv. Det är ynkligt och svagt.
/.../
Man kan fråga sig hur i hela världen vi i vår del av världen ska kunna klara av en riktigt svår krissituation, när man klagar så mycket just nu. Men det verkar som många inte klarar av "mindre kriser", som innebär förändringar i vardagsliv med köer - väntan , som kräver tålamod och lite uthållighet, samt att kunna acceptera att allt inte går som man tänkt sig, eller planerat för.
Jag tycker reaktionerna säger mera om läget bland medborgare - som räknar med att livet ska vara en enda rak motorväg! Jag blir lite förskräckt över all detta.
/.../
Peter Dahlgren(s) har på ett populistiskt sätt också försökt göra politik av detta.
/.../
Så min uppmaning till Peter Dahlgren(s) och alla som klagar - slut upp, ta ansvar och ge stöd i ett svårt arbete, så det går så bra som möjligt!
Tänk om alla inkusive Peter Dahlgren(s) skulle kunna tillämpa solidaritetstanken.
Blogginlägget har, med all rätt, rönt viss uppståndelse i regionen och lett till en reträtt under galgen från Lennart Bondesons sida. Personligen tycker jag att det är synnerligen häpnadsväckande hur någon kan klaga på att folk i Örebro gnäller. Men kritikerna skjuter dock en smula över målet. För att förstå Bondesons människosyn räcker det inte som förklaring att han bekänner sig till en ond ideologi. Man måste även ta i beräkningen att han även bekänner sig till frimickleriet, och således har den heliga skrift som rättesnöre för sitt agerande.
Här har jag en teologisk dispyt med Alliansfritt Sverige, som hänvisar till Matteusevangeliet 5:5. Personligen tror jag att Lennars Bondeson som god baptist låter forma sin vaccinationspolitik av aningen mer drastiska bibelstycken. Exempelvis kan:
Han sade "Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör det som är rätt i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller hans stadgar, skall jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare (2 Mos 15:26)förklara varför han inte tycker det är så viktigt att anordna profant arrangerade vaccinationer. Vi andra som syndat eller vantrott ut oss ur det gudomliga helandet, får väl antingen förlita oss påH1N1-virusets välvilja eller ta ut en semestervecka för att tälta i vaccinationsköerna.
fredag 20 november 2009
Sökes: Sopkunnig piga. Finnes: Centerpartiets dörr
Ola Larsmo lyfte i Dagens Nyheter försynt frågan om Centerpartiets bruna förflutna. Han, hänvisade bland annat till ett blogginlägg där den "poltiskt sakkunninge" [hon titulerar sig faktiskt så på sin blogg] åt Maud Olofsson på Näringsdepartementet, Catrin Mattsson, gjorde en koppling mellan Berlinmurens fall och att man måste rösta på de borgerliga för att Lars Ohly varit kommunist. Enligt Larsmo kanske tonläget från Mattsson var lite högt, och Centerns kampanj "Stopp för röd gubbe i politiken" en aning övermaga, med tanke på att partiet aldrig gjort upp med sin egen historia.
Larsmos inlägg har gett upphov till flera intressanta debatter. Jonas Sjöstedt visar t ex i sin blogg under rubriken "Att tvätta en neger vit" hur Bondeförbundet under Andra världskriget var väldigt kvicka att, i linje med tyska önskemål, yrka på partiförbund mot kommunisterna.
Även Catrin Mattson har nu kommit med en replik till Larsmo i sin blogg. Argumentationen präglas av en synnerligen selektiv användning av guilt by assication. Hon skriver:
Mattsson hävdar vidare att:
Dock ska Catrin Mattsson ha eloge för en sak. Centerpartiets paradgren från Gunnar Hedlunds dagar till Maud Olofsson med sitt Vattenfel, har varit att vela. I sin replik har Mattsson tvärtom en fullständigt konsekvent linje genom hela argumentationen. Det mesta handlar om att saker och ting går att skylla på:
Larsmos inlägg har gett upphov till flera intressanta debatter. Jonas Sjöstedt visar t ex i sin blogg under rubriken "Att tvätta en neger vit" hur Bondeförbundet under Andra världskriget var väldigt kvicka att, i linje med tyska önskemål, yrka på partiförbund mot kommunisterna.
Även Catrin Mattson har nu kommit med en replik till Larsmo i sin blogg. Argumentationen präglas av en synnerligen selektiv användning av guilt by assication. Hon skriver:
Att Larsmo väljer att blanda ihop olämpliga uttalande från några Bondeförbundare på 1930-talet med kommunistiska uttalanden från 2000-talet känns lite förhastat. De personer som uttalade sig olämpligt för 70 – 80 år sedan finns inte kvar, och åsikterna har inte fått fäste i Centerpartiet, vilket även Larsmo konstaterar. Detta ska då ställas mot att vänsterledaren Lars Ohly bara för några år sedan kallade sig för kommunist, och säger sig alltjämt vara trogen sina gamla ideal. Det är en realitet som svenska folket bör förhålla sig till vid nästa val, då Ohly, påhejad av S och MP, aspirerar på en ministerpost vid ett eventuellt maktskifte. Sedan har vi även riksdagsledamoten Kalle Larsson (V) som öppet kallar sig för kommunist och nu sitter med i den arbetsgrupp som ska utforma den storstadspolitik som S, MP och V enas om att gå till val på.Ovanstående tyder på att Mattsson har ett kulturellt intresse, då hon verkar ha besökt Forum för levande historias utställningar, eftersom också hon har förtvivlat svårt att skilja kommunism från kommunism. Det finns i hennes värld en variant av kommunismen, och det är den totalitära. Demokratisk socialism, eurokommunism eller för den delen vår egen hemvävda Norrbottenskommunism har hon inte hört talas om eller ignorerar. Och ett parti som en gång innehållit kommunister av den gamla stammen är dessutom för evigt fördömt. Ett parti som haft fascisttendenser, får däremot både syndernas och Mattssons förlåtelse.
...
Politik bygger på ideologier, och ideologier får konsekvenser för människor. Konsekvenserna av kommunismen är tydliga, vilket inte minst våra grannar som råkade bo på fel sida om järnridån, vars mänskliga fri- och rättigheter kränktes dagligen, kan vittna om. Detta är även en åsikt som delas av flera socialdemokrater.
Mattsson hävdar vidare att:
Larsmo verkar i sin analys missat att detta rör vår nutid, inte enbart historien. Att vi bör lära av historien, för att misstag inte ska få chans att upprepas var min poäng med ovan nämnda inlägg.Jag trodde i min enfald att Larsmos avsikt faktiskt var att Centerpartiet skulle lära av historien, vilket man varit manifest ovilliga att göra. Trots upprepade löften har det aldrig kommit någon vitbok från dem. Mattsson hävdar att man tillsatt en oberoende forskare att se på frågorna, men fan tro't.
Dock ska Catrin Mattsson ha eloge för en sak. Centerpartiets paradgren från Gunnar Hedlunds dagar till Maud Olofsson med sitt Vattenfel, har varit att vela. I sin replik har Mattsson tvärtom en fullständigt konsekvent linje genom hela argumentationen. Det mesta handlar om att saker och ting går att skylla på:
... Pär Nuder (S) ...
... dåvarande socialdemokrater ...
... ledande socialdemokrater som Göran Persson (S) ...
Tips från coachen II
Den europeiska stormaktsunionen utsåg igår en president och utrikesminister; den belgiske kristdemokraten Herman van Rompuy samt den brittiska sossen och baronessan Catherine Ashton. Den dynamiska duon ser ut att vara själva inkarnationen av europeiska byråkratpolitiker och som alltid när det gäller EU-systemets Tordesillasdemokrati har socialdemokrater och kristdemokrater delat på makten sinsemellan.
Reinfeldt själv kallade van Rompuy för en "coach". Huruvida det är en komplimang eller förolämpning låter jag vara osagt, men eftersom EU, i likhet med borgerlig arbetsmarknadspolitik, är ett nyliberal experiment som kännetecknas av slöseri med skattepengar och floskelproduktion, kan statsministerns ordval vara mer passande än man kanske tror.
Reinfeldt själv kallade van Rompuy för en "coach". Huruvida det är en komplimang eller förolämpning låter jag vara osagt, men eftersom EU, i likhet med borgerlig arbetsmarknadspolitik, är ett nyliberal experiment som kännetecknas av slöseri med skattepengar och floskelproduktion, kan statsministerns ordval vara mer passande än man kanske tror.
Venezuela, mer än bara duschförbud
DN:s kulturdel chockar understundom. Häromdagen var det Ola Larsmos inlägg om Centerpartiet som på samma gång lyckades vara aktuell, intresseväckande och komma med något nytt. Någon dag senare följdes det upp med en artikel av Kajsa Ekis Ekman om Venezuela.
Ekis Ekman lyfter fram flera tecken på att Venezuela utvecklas i en ny spännande riktning, med sex timmars arbetsdag, arbetarstyrda företag och ett försök till nya former av direktdemokrati. Problemet är att det från vår horisont är svårt att bedöma den reella betydelsen av detta, eftersom svenska medier väljer att inte rapportera om de frågorna.
I svenska medier är det i stället vanligare att Venezuela presenteras som en diktatur i vardande, enväldigt styrd av Hugo Chavez, som ömsom skildras som en maktgalen caudillo, ömsom som en latinsk pajas. Ett av flera exempel Ekis Ekman lyfter fram är rapporteringen om uppmaningen att spara energi genom att minska på duschandet. Det presenterades som att:
Svenska medier, t o m public service-radio, tråkigt nog, har även en tendens att presentera Venezuela som ett land med hotad yttrandefrihet. Det rimmar illa med att både Ekis Ekman och bl a Lokes och Frasses bloggar, rapporterar om att medieklimatet tvärtom präglas av starkt partiska, och delvis hatiska, högermedier med monopolställning på marknaden. Eftersom nyheterna som sipprar ned till svenska mediekonsumenter inte sällan kommer från de dominerande anti-Chavez-medierna, blir konsekvensen att svenska medier tar ställning för ena sidan i landets politiska maktkamp. Det gör det inte bara omöjligt att bedöma om det skett reella framsteg i Venezuela de senaste åren. Dessutom ger det röst åt den lilla, men ack så upprörda, maktelit, vars ställning utmanas av Chavez och som har allt att förlora på en varaktig ekonomisk och social omvandling av landet.
Slutligen kan jag inte, i likhet med flera andra kommentatorer låta bli att undra hur det kommer sig att just DN tar in denna artikel. Har redaktionen ockuperats av autonoma grupper? Har tidingens redigering hackats i protest mot Ipred och FRA? Eller har den misslyckade vaccinationskampanjen i Stockholms län slagit ut korrekturläsarna i svininfluensa? Oavsett svaret förtjänar utvecklingen i Venezuela en mer heltäckande rapportering än vad som nu sker. Hugo Chavez är inget helgon, och den samhällsmodell som man försöker skapa är spännande men saknar knappast fläckar. Dock är det knappast för mycket begärt att vi här i Sverige själva ska kunna bilda oss en uppfattning om sakernas tillstånd, utan att behöva förlita oss på importerad venezolansk inrikespolitisk propaganda utklätt till nyheter.
Ekis Ekman lyfter fram flera tecken på att Venezuela utvecklas i en ny spännande riktning, med sex timmars arbetsdag, arbetarstyrda företag och ett försök till nya former av direktdemokrati. Problemet är att det från vår horisont är svårt att bedöma den reella betydelsen av detta, eftersom svenska medier väljer att inte rapportera om de frågorna.
I svenska medier är det i stället vanligare att Venezuela presenteras som en diktatur i vardande, enväldigt styrd av Hugo Chavez, som ömsom skildras som en maktgalen caudillo, ömsom som en latinsk pajas. Ett av flera exempel Ekis Ekman lyfter fram är rapporteringen om uppmaningen att spara energi genom att minska på duschandet. Det presenterades som att:
Venezuelas president Chavez ”har utfärdat en order till sina undersåtar: Sluta sjunga i duschen!” (DN 23/10) För ”venezolanerna är det snart slut på de ljuva tonerna”, stod det varnande, och man föreställde sig poliser som rusade in i duschen och skrek: Sjung inte, i lagens namn!Jag är på intet sätt en expert på vare sig Venezuela eller Latinamerika i stort. Dock ter sig den vinklingen ungefär lika rättvisande som att ta landstingspolitikernas i Uppsala län beslut att ge sig själva förtur till svininfluensavaccinet, samtidigt som barnfamiljer och pensionärer förgäves får stå i kilometerlånga Sovjetliknande vaccinköer i snålregn och avgaser, till intäkt för att Sverige håller på att omvandlas till en bananmonarki styrd av en liberal nomenklatura. Duschdekretet verkar inte konstigare än uppmaningar till allmänheten från svenska myndigheter om att på allehanda uppfinningsrika sätt spara energi, t ex genom att inte bada badkar.
Svenska medier, t o m public service-radio, tråkigt nog, har även en tendens att presentera Venezuela som ett land med hotad yttrandefrihet. Det rimmar illa med att både Ekis Ekman och bl a Lokes och Frasses bloggar, rapporterar om att medieklimatet tvärtom präglas av starkt partiska, och delvis hatiska, högermedier med monopolställning på marknaden. Eftersom nyheterna som sipprar ned till svenska mediekonsumenter inte sällan kommer från de dominerande anti-Chavez-medierna, blir konsekvensen att svenska medier tar ställning för ena sidan i landets politiska maktkamp. Det gör det inte bara omöjligt att bedöma om det skett reella framsteg i Venezuela de senaste åren. Dessutom ger det röst åt den lilla, men ack så upprörda, maktelit, vars ställning utmanas av Chavez och som har allt att förlora på en varaktig ekonomisk och social omvandling av landet.
Slutligen kan jag inte, i likhet med flera andra kommentatorer låta bli att undra hur det kommer sig att just DN tar in denna artikel. Har redaktionen ockuperats av autonoma grupper? Har tidingens redigering hackats i protest mot Ipred och FRA? Eller har den misslyckade vaccinationskampanjen i Stockholms län slagit ut korrekturläsarna i svininfluensa? Oavsett svaret förtjänar utvecklingen i Venezuela en mer heltäckande rapportering än vad som nu sker. Hugo Chavez är inget helgon, och den samhällsmodell som man försöker skapa är spännande men saknar knappast fläckar. Dock är det knappast för mycket begärt att vi här i Sverige själva ska kunna bilda oss en uppfattning om sakernas tillstånd, utan att behöva förlita oss på importerad venezolansk inrikespolitisk propaganda utklätt till nyheter.
torsdag 19 november 2009
Slut på historiens slut
Givet att det nu är tjugo år sedan historiens slut och kapitalismens Endsieg är det extra intressant att ägna några minuter åt resultaten från den internationella opinionsundersökning som BBC släppte för någon vecka sedan. Undersökningen har tillfrågat strax över 29 000 människor i 27 länder om deras förtroende för kapitalismen som ekonomiskt system och hur de värderar Sovjetunionens fall.
Undersökningens resultat är riktig mysläsning. Av de tillfrågade är det nämligen bara 11% som anser att den oreglerade kapitalismen fungerar väl, medan hela 23% vill ersätta den med ett annat ekonomiskt system. Majoriteten, 51%, anser att marknadskapitalismen har problem som kan lösas med regleringar och reformer. Hela 67% vill att staten ska fördela rikedomar mer jämnt, 56% att staten ska reglera företag mer och 47% anser att staten borde äga eller direkt kontrollera stora företag.
Självfallet finns stora skillnader mellan de olika länderna i undersökningen. I Frankrike anser exempelvis 43% av de tillfrågade att kapitalismen är bortom räddning och att ett nytt system behövs. I Tyskland är det endast 8% som tycker så. I USA anser 25% att den oreglerade kapitalismen fungerar väl, medan knappt någon delar den uppfattningen i grannlandet Mexiko (vilket inte är särskilt förvånande).
Nu kan det givetvis vara så att det är en dålig undersökning som är gjord för att väcka sensation och ge BBC extra intäkter för nyhetsförsäljning i samband med Berlinmursjubilerandet. Det är också så att de som i undersökningen förkastat kapitalismen eller krävt reformer inte angett vad de vill ha för sorts förändringar. Men faktum kvarstår. Väldigt många människor anser att kapitalismen har stora brister. Vad som är förvånande med den här undersökningen är inte dess resultat (det hade gissningsvis sett ungefär likadant ut i Sverige), utan snarare att den visar vilket glapp som finns mellan vanliga människors åsikter och det kompakta marknadsliberala konsensus som råder över politiken i samhället, såväl i Sverige som internationellt.
Det finns med andra ord utrymme för antikapitalistisk politik, oavsett om den står på röda eller gröna ben. Problemet är således inte någon brist på stöd för radikal politik bland befolkningen, utan politikernas ovilja att våga släppa den marknadsliberala dogmsargen.
För att citera en skäggig herre: "Inget folk kommer att finna sig i att dess produktion ledes av truster med deras ohöljda utsugning av hela samhället till förmån för ett litet band av kupongklippare"
Just så. Det tror inte jag heller.
Undersökningens resultat är riktig mysläsning. Av de tillfrågade är det nämligen bara 11% som anser att den oreglerade kapitalismen fungerar väl, medan hela 23% vill ersätta den med ett annat ekonomiskt system. Majoriteten, 51%, anser att marknadskapitalismen har problem som kan lösas med regleringar och reformer. Hela 67% vill att staten ska fördela rikedomar mer jämnt, 56% att staten ska reglera företag mer och 47% anser att staten borde äga eller direkt kontrollera stora företag.
Självfallet finns stora skillnader mellan de olika länderna i undersökningen. I Frankrike anser exempelvis 43% av de tillfrågade att kapitalismen är bortom räddning och att ett nytt system behövs. I Tyskland är det endast 8% som tycker så. I USA anser 25% att den oreglerade kapitalismen fungerar väl, medan knappt någon delar den uppfattningen i grannlandet Mexiko (vilket inte är särskilt förvånande).
Nu kan det givetvis vara så att det är en dålig undersökning som är gjord för att väcka sensation och ge BBC extra intäkter för nyhetsförsäljning i samband med Berlinmursjubilerandet. Det är också så att de som i undersökningen förkastat kapitalismen eller krävt reformer inte angett vad de vill ha för sorts förändringar. Men faktum kvarstår. Väldigt många människor anser att kapitalismen har stora brister. Vad som är förvånande med den här undersökningen är inte dess resultat (det hade gissningsvis sett ungefär likadant ut i Sverige), utan snarare att den visar vilket glapp som finns mellan vanliga människors åsikter och det kompakta marknadsliberala konsensus som råder över politiken i samhället, såväl i Sverige som internationellt.
Det finns med andra ord utrymme för antikapitalistisk politik, oavsett om den står på röda eller gröna ben. Problemet är således inte någon brist på stöd för radikal politik bland befolkningen, utan politikernas ovilja att våga släppa den marknadsliberala dogmsargen.
För att citera en skäggig herre: "Inget folk kommer att finna sig i att dess produktion ledes av truster med deras ohöljda utsugning av hela samhället till förmån för ett litet band av kupongklippare"
Just så. Det tror inte jag heller.
Skönhetstävling i stället för krisbekämpning
Rapporter från industriländernas samarbetsorganisation OECD brukar ofta användas av regeringen för att motivera krav på exempelvis sänkta skatter, avgifter i högskolan och neddragningar i det sociala skyddsnätet. Visserligen finns det skäl att misstänka att man på regeringskansliet läser OECD-rapporter som hin håle sjunger Höga visan, men när ekonomen och chefen för OECD:s direktorat för sociala och arbetsmarknadsfrågor, John P Martin, yttrar sig borde åtminstone någon i regeringen lyssna. Men så icke.
Martin talade på en OECD-konferens i Stockholm i våras, där bevisligen ministrarna Husmark Pehrsson och Littorin också deltog. Där lyfte han fram tre frågor där OECD:s studier visar att åtgärder behövs för att lösa utmaningarna i socialförsäkringssystemet, inte minst i kristider:
I OECD Observer återkommer samme Martin med policyrekommendationer för att motverka arbetslöshetskrisen. För den late har TCO:s Utredarblogg gjort en utmärkt sammanfattning, som en ännu latare person citerat i sin helhet nedan:
Den elake tolkar detta som att regeringen konsekvent vägrar lyssna på utomstående, ens om de är ekonomer helt utan socialistiska tendenser. Det för att undvika att drabbas av folk som har fräckheten att faktiskt tycka annorlunda, eller kräva att regeringen fattar beslut baserade på vetenskaplig kunskap och beprövade erfarenheter, bottnade i empiriska fakta.
Dock verkar den tolkningen en aning konstig i ljuset av att finansminister Anders Borg av Financial Times rankats som EU:s fjärde bästa finansminister. En mer välvillig tolkning till regeringens motvallspolitik skulle därför kunna vara att Anders Borg och S-O Littorin utnyttjat den sistnämndas erfarenheter från den s k Fairfax-skolan i ekonomisk vetenskap, till att ha kommit fram till helt nya och banbrytande sanningar om sambanden i samhällsekonomin. I så fall är det bara för de båda att boka frack, för Ekonomipriset till Alfred Nobels minne lär vara vikt för dem 2010.
Fast läser man FT:s ministerranking lite noggrannare ser man att Anders Borg rankas synnerligen lågt för det konkreta innehållet i politiken, men högt för att han är skicklig och trovärdig som politiker (samt har hästsvans och runda karaktäristiska glasögon). Usel politik men bra marknadsföring, med andra ord. Så det kanske ändå är så, som Aftonbladets ledare vill göra gällande, att regeringens politik, att under brinnande lågkonjunktur och accelererande massarbetslöshet systemomvandla samhällsekonomin och experimentera med socialförsäkringssystemet, bara gör arbetslösheten värre. Så det kanske trots allt inte är fracken som regeringen borde boka till kommande höst, utan en tid hos valfri jobbcoach.
Martin talade på en OECD-konferens i Stockholm i våras, där bevisligen ministrarna Husmark Pehrsson och Littorin också deltog. Där lyfte han fram tre frågor där OECD:s studier visar att åtgärder behövs för att lösa utmaningarna i socialförsäkringssystemet, inte minst i kristider:
- Rätt åtgärder, till rätt personer och vid rätt tidpunkt
- Arbetsgivare och andra huvudaktörer måste också bistå med stöd och ha rätt incitament
- Sjukförsäkringspolitiken måste bli mer aktiv och uppmuntra till deltagande i samhälle och arbetsliv
I OECD Observer återkommer samme Martin med policyrekommendationer för att motverka arbetslöshetskrisen. För den late har TCO:s Utredarblogg gjort en utmärkt sammanfattning, som en ännu latare person citerat i sin helhet nedan:
Den som hittar någon av dessa åtgärder i regeringens dåliga skämt till arbetsmarknadspolitik vinner ett pris. Snarare är det så att regeringen på de allra flesta av dessa punkter gör precis tvärtom.1. Stärk arbetslöshetsförsäkringen. Den som förlorar jobbet måste kunna upprätthålla sin inkomst och köpkraft som långt möjligt. Skyddet är generellt sett för svagt, särskilt för personer med svag anknytning till arbetsmarknaden, vilka också är de första att förlora jobbet när kriser kommer.
2. Satsa mer på kvalificerad och aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi vet vad som fungerar och vad som inte gör det. Kvalificerad arbetsmarknadspolitik är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt.
3. Se till så att de jobbsökande inte tappar kontakten med arbetsmarknaden. Även i djup lågkonjunktur skapas många jobb, därför måste sökaktivitet upprätthållas.
4. Ändra fokus från “första-bästa-jobb” till “utbildning-först. Detta är viktigare än någonsin nu då krisen också driver på den globala strukturomvandlingen, vilket gör att kompetens och utbildning blir mer avgörande för att kunna konkurrera om de jobb som skapas.
5. Se till att anställningsstöd inte är generella utan riktade och tillfälliga. Generella stöd har hög dödvikt - alltså subventionerar de jobb som ändå skapas.
Den elake tolkar detta som att regeringen konsekvent vägrar lyssna på utomstående, ens om de är ekonomer helt utan socialistiska tendenser. Det för att undvika att drabbas av folk som har fräckheten att faktiskt tycka annorlunda, eller kräva att regeringen fattar beslut baserade på vetenskaplig kunskap och beprövade erfarenheter, bottnade i empiriska fakta.
Dock verkar den tolkningen en aning konstig i ljuset av att finansminister Anders Borg av Financial Times rankats som EU:s fjärde bästa finansminister. En mer välvillig tolkning till regeringens motvallspolitik skulle därför kunna vara att Anders Borg och S-O Littorin utnyttjat den sistnämndas erfarenheter från den s k Fairfax-skolan i ekonomisk vetenskap, till att ha kommit fram till helt nya och banbrytande sanningar om sambanden i samhällsekonomin. I så fall är det bara för de båda att boka frack, för Ekonomipriset till Alfred Nobels minne lär vara vikt för dem 2010.
Fast läser man FT:s ministerranking lite noggrannare ser man att Anders Borg rankas synnerligen lågt för det konkreta innehållet i politiken, men högt för att han är skicklig och trovärdig som politiker (samt har hästsvans och runda karaktäristiska glasögon). Usel politik men bra marknadsföring, med andra ord. Så det kanske ändå är så, som Aftonbladets ledare vill göra gällande, att regeringens politik, att under brinnande lågkonjunktur och accelererande massarbetslöshet systemomvandla samhällsekonomin och experimentera med socialförsäkringssystemet, bara gör arbetslösheten värre. Så det kanske trots allt inte är fracken som regeringen borde boka till kommande höst, utan en tid hos valfri jobbcoach.
onsdag 18 november 2009
Den sjuka apoteksförsäljningen
Göran Hägglund, som kan sin bibel, borde väl om någon veta att man inte ska stjäla. Skulle KD-ledaren, mot all förmodan, ha rätt i sin teologiska världsuppfattning, är det efter utförsäljningen av Apoteket från det gemensamma ägandet inte bara skribenterna i denna blogg som har orsak att investera i asbestkalsonger att bära på den yttersta dagen.
Hela den aktuella mandatperioden har präglats av en slösaktig irrationalitet, där de borgerliga säljer statliga företag och slaktar välfärdssystem, alldeles oavsett om det är skadligt för samhället och samhällsekonomin som helhet. Apoteksförsäljningen är dock ett ovanligt tydligt exempel på hur snett det kan bli när dogmer får stå över både förnuft och moral.
Det hela tog fart på allvar när Göran Hägglund i en kommentar till Apoteksutredningen fantiserade om ett apotekarägt Apotek i varje gathörn och by i hela landet; där glada farmaceuter skulle sälja ständigt billigare läkemedel till ännu gladare konsumenter under dygnets alla timmar. Detta precis som i Norge där apoteksavregleringen omvandlat landet från Sovjetstat till himmelrike. Att den norska apoteksmarknaden, som bl a Alliansfritt Sverige visat, snarast präglas av stigande priser när ett demokratiskt styrt monopol, ersatts av ett privatägt och slutet oligopol där tre aktörer kan samsas om att sätta allt högre priser, ignorerade Hägglund gladeligen. Likaledes struntade han i att Apoteket i Sverige skapat ett av de kostnadseffektivaste läkemedelsdistributionssystemen i världen, trots att det är något så skamligt som ett statligt monopol.
När så utförsäljningen väl skulle bli av, utbröt en rent bendersk kalabalik. Som förväntat gjorde lågkonjunkturen att köparna inte direkt hängde på dörren och priset rasade. När styrelsen för Apoteket AB inte gjorde som de blev tillsagda, fick de silkessnöret, helt enligt rådande doktriner i regeringskansliet där ordet "nej" är lika tabu som ett flyktingbarn i sydvästraste Skåne. Mona Sahlin ställde i Riksdagen den berätigade frågan om Hägglund var nöjd med cirkusen. Det var han, även om inte ens det högborgerliga husorganet Svenska Dagbladet riktigt förstod varför.
Så kom i november utfallet av Apoteks-basaren. 5,9 miljarder fick stadskassan för bolag som omsätter 16 miljarder. Visserligen hävdade Göran Hägglund fortsatt att han var nöjd, men det hade han nog varit även om han fått tre gräddkola och ett hockeysamlarkort på Börje Salming i betalning. Dominerande köpare blev till stor del skatteparadisbaserade riskkapitalbolag. Det är ingen avancerad gissning som E24 gör när de tror att dessa snabbt kommer att sälja sina andelar när möjligheten öppnas om tre år, lagom i tid till nästa högkonjunktur.
Vad blev då utfallet av Hägglunds privatiseringsvision? Apotekare i varje hörn kan vi glömma, istället har vi precis som i Norge fått ett oligopol på en marknad som tidigare var offentligt reglerad och tog ett samhällsansvar. Tillgängligheten till apoteksvaror i de centrala städerna kommer förmodligen att öka, till priset av att apoteken förvandlas till tingeltangel-krämare, där receptbelagda produkter trängs inne i hörnen så att kunderna ska få maximal exponering av allehanda lockvaror. Några garantier för städernas utkanter eller glesbygden finns dock inte, och man behöver inte vara vänsterpartist, för att undra hur riskkapitalbolag ska förmås att ta ett regionalpolitiskt ansvar. Priserna kommer förmodligen att öka, inte minst därför att, som Kommunalarbetaren konstaterar, de nya privata vinstdrivande aktörerna saknar andra incitament än att få kunderna att konsumera så mycket av deras produkter som möjligt. Erfarenheterna från andra avregleringar har inte heller direkt imponerat, som Ett hjärta rött påminner om. Men det är helt i linje med regeringens konsekventa politik att omvandla sjukvård från en rättighet till en vara.
Det enda problem som Hägglund löst med sin Apoteks-rea är att man på vissa ställen kan få ökad tillgänglighet till apotekstjänster. Om det nu var ett verkligt problem, vilket jag inte är helt övertygad om, hade det gått relativt enkelt att lösa. Åtminstone så länge som det fanns ett statligt apoteksmonopol att ha offentligt inflytande över. Nu har regeringen inte bara slängt ut barnet med badvattnet, utan även sålt badkaret och ersatt det med tvättlappar finansierade med sms-lån. Göran Hägglund kanske är nöjd över detta, men han har absolut ingen orsak att vara stolt.
I rymden kan ingen höra Maud skrika
Sverige har, av någon outgrundlig anledning, en rymdminister. Hon heter Maud Olofsson. Och det är nog inte bara en stor del av svenska folket, utan även hon själv, som i dessa dagar önskar att hon tog den delen av jobbet lite seriösare, och gjorde ett längre statsbesök på rymdstationen ISS.
Orsaken är såklart debaclet kring Vattenfall, där Maud Olofsson imponerar genom att lyckas göra ett magplask i energipolitiken som överträffar det mesta i Centerns långa och ärorika historia av dylika. Turerna är lika långa som farsartade, men bl a Aftonbladet och Alliansfritt Sverige har sammanfattningar, för den masochistiskt lagde att fördjupa sig i.
I nyckelfrågan om den tyska kärnkraften konstaterade E24 att den som hävdar att Vattenfalls obegränsade ansvarsskyldighet i Tyskland är en nyhet, antingen är inkompetent, analfabet eller en lögnare. Under helgen bestämde sig Olofsson för att komma ut som lögnare, vilket fortfarande inte utesluter de andra alternativen innan motsatsen är bevisad. Speciellt som det åtminstone sedan 2008, enligt bl a Ekot, stått klart att kärnkraftsverksinnehavet i Tyskland i princip medför ett obegränsat skadeståndsansvar för hela koncernen.
Att det sedan finns en mer eller mindre dold privatiseringsdagordning för Vattenfall, både från bolagets och borgerliga politikers sida, underlättar inte näringsministerns arbete. Fast det gör å andra sidan inte kraven på tydligt och kompetent ledarskap mindre.
Nu ska man inte klanka ned på Maud. Det är inte lätt att vara partiledare för ett bondeparti i ett land utan bönder (speciellt inte på gångavstånd till Stureplan). Så jag tänkte att hon kunde muntras upp med en sång, för att göra tiden till nästa rymdfärjeuppskjutning lite behagligare. Speciellt refrängen stämmer till eftertanke, Maud:
Orsaken är såklart debaclet kring Vattenfall, där Maud Olofsson imponerar genom att lyckas göra ett magplask i energipolitiken som överträffar det mesta i Centerns långa och ärorika historia av dylika. Turerna är lika långa som farsartade, men bl a Aftonbladet och Alliansfritt Sverige har sammanfattningar, för den masochistiskt lagde att fördjupa sig i.
I nyckelfrågan om den tyska kärnkraften konstaterade E24 att den som hävdar att Vattenfalls obegränsade ansvarsskyldighet i Tyskland är en nyhet, antingen är inkompetent, analfabet eller en lögnare. Under helgen bestämde sig Olofsson för att komma ut som lögnare, vilket fortfarande inte utesluter de andra alternativen innan motsatsen är bevisad. Speciellt som det åtminstone sedan 2008, enligt bl a Ekot, stått klart att kärnkraftsverksinnehavet i Tyskland i princip medför ett obegränsat skadeståndsansvar för hela koncernen.
Att det sedan finns en mer eller mindre dold privatiseringsdagordning för Vattenfall, både från bolagets och borgerliga politikers sida, underlättar inte näringsministerns arbete. Fast det gör å andra sidan inte kraven på tydligt och kompetent ledarskap mindre.
Nu ska man inte klanka ned på Maud. Det är inte lätt att vara partiledare för ett bondeparti i ett land utan bönder (speciellt inte på gångavstånd till Stureplan). Så jag tänkte att hon kunde muntras upp med en sång, för att göra tiden till nästa rymdfärjeuppskjutning lite behagligare. Speciellt refrängen stämmer till eftertanke, Maud:
Don't go chasing waterfalls
Please stick to the rivers and lakes that
You're used to
I know that you're gonna have it your way
Or nothing at all
But I think you're moving too fast
tisdag 17 november 2009
Stopp för brun gumma i regeringen!
Det ska Fan till att vara Centerpartist i dessa dagar. Opinionssiffrorna kamikazedyker i takt med att Maud Olofsson krumbuktar sig allt längre in i halvlögner och manifest inkompetens i Vattenfalls-affären. Dessutom har de andra partierna stulit de gamla flaggskeppsfrågorna om miljö- och småföretagskramande, och i samma veva blottlagt den häpnadsväckande bristen på konsekvent ideologisk bas inom Centern.
Lösningen Centerpartiet hittat för att undvika nedflyttning till politikens gärdsgårdsserie i valet 2010 andas dock inte direkt nytänkande. Kampanjen "Varning för röd gubbe", som annonserades med buller och bång, häromveckan är tänkt att frälsa partiet genom att upprepa framgångsreceptet från Kosackvalet 1928. I avsaknad av egen politik ska valet vinnas genom att hänvisa till att Lars Ohly är kommunist. Catrin Mattsson, "poltiskt sakkunning" [sic!] åt Maud Olofsson på Näringsdepartementet, hyllar kampanjen med en formlig klusterbomb av floskler, som får en att tro att Sarah Palin lärt sig svenska. Den som, i likhet med mig, naivt trodde att den svenska politiska propagandan inte kunde sjunka lägre än EU-valet 2009, häpnar däremot.
Ett varningens ord kan dock vara på plats till alla bondeförbundare. Om man sitter i ett hus i huvudsakligen tillverkat av amorft och transparent keramiskt material bestående av kvartssands- och alkalieföreningar, bör man vara synnerligen försiktig i sitt handhavande med stenar. Precis som både Ola Larsmo och Peter Wolodarski påpekat i Dagens Nyheter har Centerpartiet en synnerligen tveksam historia av antisemitiska och fascistiska böjelser. Det var först 1946 som skrivningarna i partiprogrammen om bevarande av den svenska folkstammen från inblandning av mindervärdiga utländska raselement togs bort. I samma veva försvann den öppna anti-semitiska propagandan i Bondeförbundets tidningar. Men kända nazister kunde trots det spela en politisk roll i partiet långt in på 1950-talet.
Det är mot denna bakgrund kanske inte så konstigt att Centerpartiet kämpar för att överleva genom att försöka framstå som ett bålverk mot bolsjevismen. Dock finns det en påtaglig oförmåga att granska den egna historien. Partiet har upprepade gånger lovat ta fram en vitbok som belyser partiets bruna historia. År 2000 försäkrade partisekreteraren Jöran Hägglund att så skulle ske till partiets 100-årsjubileum. Ett löfte som upprepades av Maud Olofsson 2001. Hundraårsjubiléet för Centern inträffar 2010, så det är dags att fatta pennan på partihögkvaret för att undvika att de borgerliga regeringskamraterna måste bussa Forum för statlig historierevisionism på dem.
Arbetslöshet är inte bara en siffra
Att regeringens arbetsmarknadspolitik går ut på att bekämpa arbetslösa snarare än arbetslösheten stod klart redan från dag ett av högerstyre. Med hjälp av piska, hypnos och förmodligen även voodoo-seanser i Rosenbad, hoppas de borgerliga skapa sysselsättning, eller åtminstone få arbetslösheten utom synhåll för nog många väljare hösten 2010.
Utanför regeringens snäva synfält, i det verklighetens Sverige som inte alls ser ut så som Göran Hägglund drömmer våta drömmar om, slår däremot arbetslösheten mot människor av kött och blod som blir socialt utsatta på riktigt. Aftonbladet har börjat ett artikelprojekt för att skildra detta, när journalisten Erik Wiman och fotografen Magnus Wennman under hösten arbetat i Eskilstunastadsdelen Nyfors. Eskilstuna är just den typ av mellanstor industristad där krisen kanske slagit som hårdast, och i stadsdelar som Nyfors har arbetslösheten krupit upp mot 20 %. Vad som händer med människorna och samhället när var femte person står utanför arbetsmarknaden och långtidsarbetslösheten biter sig fast ska de båda Aftonbladetreportrarna försöka skildra i den så kallade Nyforsbloggen.
Det ska bli intressant att se vart detta tar vägen. Det första reportaget, med åtföljande ljudbildspel, är lovande med intressanta inblickar i livet för den som står utanför arbetsmarknaden. Hur blir egentligen tillvaron när man saknar ekonomiska marginaler, bostad, cv och framtidsdrömmar, så att till och med ett missat jobb som telefonförsäljare fem mil bort blir en nästan oöverstiglig besvikelse? För den som trott att klassamhället föll med Berlinmuren borde svaret på de frågorna bli ett uppvaknande.
Utanför regeringens snäva synfält, i det verklighetens Sverige som inte alls ser ut så som Göran Hägglund drömmer våta drömmar om, slår däremot arbetslösheten mot människor av kött och blod som blir socialt utsatta på riktigt. Aftonbladet har börjat ett artikelprojekt för att skildra detta, när journalisten Erik Wiman och fotografen Magnus Wennman under hösten arbetat i Eskilstunastadsdelen Nyfors. Eskilstuna är just den typ av mellanstor industristad där krisen kanske slagit som hårdast, och i stadsdelar som Nyfors har arbetslösheten krupit upp mot 20 %. Vad som händer med människorna och samhället när var femte person står utanför arbetsmarknaden och långtidsarbetslösheten biter sig fast ska de båda Aftonbladetreportrarna försöka skildra i den så kallade Nyforsbloggen.
Det ska bli intressant att se vart detta tar vägen. Det första reportaget, med åtföljande ljudbildspel, är lovande med intressanta inblickar i livet för den som står utanför arbetsmarknaden. Hur blir egentligen tillvaron när man saknar ekonomiska marginaler, bostad, cv och framtidsdrömmar, så att till och med ett missat jobb som telefonförsäljare fem mil bort blir en nästan oöverstiglig besvikelse? För den som trott att klassamhället föll med Berlinmuren borde svaret på de frågorna bli ett uppvaknande.
måndag 16 november 2009
Mota Jimmie i grind
Valfrihetsterrorn i samhället har sedan ett tag invaderat även opinionsmätningarnas område. Likt jobbcoacher verkar det snart finnas ett opinionsinstitut i varje buske. Och med tanke på hur stor spridning de olika mätningarna uppvisar, kan man nog anta att instituten generellt sett är lika kvalitetssäkrade som coacherna.
I helgen kom dock en undersökning från Sifo som visade på det utfall som jag personligen tror är det mest troliga 2010, allt annat lika. Undersökningen, som kommenteras i bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, visar ett rekordstöd för sverigedemokraterna, som blir större än både Kristdemokraterna och Centern. Än värre är att SD, trots att oppositionspartierna är klart större än de borgerliga, skulle få en vågmästarroll i Riksdagen.
Skulle vi hamna i det läget på valnatten 2010 behöver man inte vara Vellinge-moderat för att tro att Reinfeldt et consortes inte glatt skulle välja att regera vidare med stöd från SD. Det alldeles oavsett hur mycket Schlingmann dementerar och pratar om andra lösningar.
Hur kan man då komma undan att efter valet 2010 råka ut för en dansk skalle rakt i det svenska samhällsbygget? Statsvetaren Ulf Bjereld har i sin blogg fyra lika enkla som kloka regler för att i valrörelsen motverka sverigedemokraterna:
Så lösningen är egentligen både tydlig och ganska självklar. Frågan är bara om någon i den rödgröna oppositionen vågar resa sig ur försiktighetens och visionslöshetens pr-konsultträsk, för att ta debatten med SD på rätt sätt och i förbifarten presentera en politik som ger väljarna hopp om framtiden. De borgerliga partierna lär inte göra det. Speciellt inte så länge en sverigedemokratisk vågmästarposition verkar vara det troligaste sättet att säkra ytterligare fyra år av blålila regeringsinnehav.
I helgen kom dock en undersökning från Sifo som visade på det utfall som jag personligen tror är det mest troliga 2010, allt annat lika. Undersökningen, som kommenteras i bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, visar ett rekordstöd för sverigedemokraterna, som blir större än både Kristdemokraterna och Centern. Än värre är att SD, trots att oppositionspartierna är klart större än de borgerliga, skulle få en vågmästarroll i Riksdagen.
Skulle vi hamna i det läget på valnatten 2010 behöver man inte vara Vellinge-moderat för att tro att Reinfeldt et consortes inte glatt skulle välja att regera vidare med stöd från SD. Det alldeles oavsett hur mycket Schlingmann dementerar och pratar om andra lösningar.
Hur kan man då komma undan att efter valet 2010 råka ut för en dansk skalle rakt i det svenska samhällsbygget? Statsvetaren Ulf Bjereld har i sin blogg fyra lika enkla som kloka regler för att i valrörelsen motverka sverigedemokraterna:
Jonas Sjöstedt har i sin blogg utökat Bjerelds fyra regler med en femte, som mer explicit riktar sig till oppositionspartierna (eller egentligen Vänsterpartiet, men jag tycker att det är en för snäv tolkning. Kanske kan man faktiskt lära gamla sossar att sitta). Han menar att man dessutom ska bedriva en tydlig vänsterpolitik. Det för att inte ge SD möjligheten att använda verkliga klyftor och samhällsproblem som en språngbräda för att driva sin främlingsfientliga linje. Oppositionen kan slå två flugor i en smäll om de på ett trovärdigt sätt kan visa på ett politiskt alternativ som minskar klassklyftor, skapar arbete och välfärd åt alla, samt kan lösa de reella problem med integration och social utsatthet som finns i miljonprogramsområdena. Samtidigt som man ger oppositionen en bekväm majoritet, vinner man på så sätt över de väljare som, enligt andra opinionsundersökningar, mot sitt eget klassintresse röstar sverigedemokratiskt.
Det finns några enkla regler att hålla sig till för de etablerade partierna om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. Här riskerar de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att titt som tätt anklaga alliansregeringen för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna.
För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkruk. Invandringspolitik och integrationspolitik skall behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett högerpopulisternas önskemål. Här tycker jag att de etablerade partierna håller emot ganska bra. Jag blir dock bekymrad och nedstämd över Göran Hägglunds retorik, där han spelar upp en motsättning mellan "verklighetens folk" och den s k kultureliten. Det är en tankefigur som ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att se på världen, och uttrycket "verklighetens folk" (som en gång introducerades av Ny Demokrati) har också nu anammats av Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson.
För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Det betyder att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de kommunala och regionala organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i TV-soffor eller nyhetsprogram. Här famlar de etablerade partierna. Maud Olofssons försök att "ta debatten" med Jimmie Åkesson i SVT:s Gomorron Sverige tidigare i dag gav ingen mersmak, om man säger så.
För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot "etablissemanget".
Så lösningen är egentligen både tydlig och ganska självklar. Frågan är bara om någon i den rödgröna oppositionen vågar resa sig ur försiktighetens och visionslöshetens pr-konsultträsk, för att ta debatten med SD på rätt sätt och i förbifarten presentera en politik som ger väljarna hopp om framtiden. De borgerliga partierna lär inte göra det. Speciellt inte så länge en sverigedemokratisk vågmästarposition verkar vara det troligaste sättet att säkra ytterligare fyra år av blålila regeringsinnehav.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
