Nu, lite senare samma dag, hittar jag hos Jonas Sjöstedt en text från Fagerstas vänsterpartistiske kommunalråd, Stig Henriksson, som på ett långt elegantare sätt än vad jag, eller egentligen någon annan i denna oväsentligheternas valrörelse, förmått göra, sammanfattar vad valet egentligen handlar om och vad som står på spel. Henrikssons text förtjänas att citeras i sin helhet, kommentarer är överflödiga:
Ojämlikhet kan allvarligt skada dig själv, dina barn och landet du bor i” är en fyndigt uttryckt sammanfattning av vad detta val betyder och layouten som ska påminna om varningstexten på ett cigarettpaket förstärker budskapet.
Man kan ha många åsikter om de röd-grönas politik och tydligen än mer om dess företrädare och normalt brukar jag nöja mig med att diskutera de egna förslagen och konsekvenserna av dem.
Men jag tror det kan vara bra att någon gång tillåta sig en annan approach så håll till godo. Eller låt bli.
Vi lever trots allt i ett land där 100.000-tals ungdomar går utan arbete, utan bostad och kanske snart också utan hopp. Där betygen sjunker i en skola vars stora problem varken är kepsar eller burkor. Där de stora systemförändringarna inom sjukförsäkringssystemet fått omänskliga konsekvenser för många. Där 500.000 personer lämnat a-kassan när den skulle behövts som mest. Där en orättvis pensionärsskatt föder ett lågintensivt uppror bland de äldre som därutöver ska oroa sig för bristande resurser i t ex demensvården.
Allt medan våra gemensamma tillgångar reas eller tom skänks bort. Men många äldre är lika bekymrade över sina barnsbarns mörknande framtid som att de yngre funderar om farmor har det bra. Det är den ömsesidiga omsorgen som bygger samhällen. Jag tror på en politik som hänger ihop och som då också håller ihop.
Jag tror inte alls de politiska meningsmotståndarna om att man medvetet vill försämra det land vi delar, men det kan inte desto mindre bli resultatet vare sig den onda viljan skulle finnas eller inte.
Det är i valen mellan olika åtgärder som i sin tur styrs av synen på det som bara är viktigt och det som är mycket viktigt, som effekter kan uppstå. Eller när allmänna dogmer tros kunna appliceras lite överallt utan närmare analys över de konkreta förutsättningarna. ”Konkurrens är bra, därför avskaffas bilprovningsmonopolet. Jo, vi inser att det blir dyrare för konsumenterna och att glesbygdsservicen hotas, men konkurrens är ändå bra på något sätt.”
Det kan låta käckt att sälja ut våra gemensamma tillgångar till högstbjudande. Märkligt verkar det lika ofta vara andra stater som köper in sig när vår säljer som det är kvartalsinriktade pesnionsstiftelseförvaltare långt borta eller som med friskolor och sjukvård; riskkapitalbolag som flyr alla skatter på sina vinster – byggda på våra skattepengar! – genom att placera sitt säte på Caymanöarna eller andra sk skatteparadis. Paradis för vem kan man undra?
Men tidigare fanns ett uttryckligt förbud mot att hantera vår gemensamma förmögenhet på detta sättet. Så långt tillbaka som 1862 års kommunala lagstiftning kan man hitta den vackra formuleringen: ”En generation har inte rätt att förbruka vad föregående generation hopbragt till sina efterkommandes gagn”.
Jag ser ett Sverige som allt mer glider isär. Mellan de som har och de som inte har. De som upplever sig vara på den säkra sidan med arbete och boende och de som saknar ett jobb eller inte kan få en bostad. Eller rent av saknar bägge dessa grundstenar för att bygga ett värdigt och fritt liv. Mellan de som, likt de flesta av oss, inte vill tro sig bli sjuka, gamla eller kanske ens dö och de som nått en eller två av dessa närmast oundvikliga stationer på livsvägen.
Jo, klyftorna växer också regionalt, etniskt, utbildningsmässigt när en stor del av landet lever i en annan verklighet än de få lycksalighetens öar i tillväxtområdena som styr debatten. När allt fler med svårstavade efternamn trängs ihop allt mer i segregerade bostadsområden, i de allt mer segregerade skolorna och de allt mer segregerade liven. När det i valfrihetens tid blivit så att valet av rätt föräldrar är det mest livsavgörande.
Nej, jag tror inte en absolut likhet är vare sig möjlig eller önskvärd. Men hyggligt lika villkor gör enligt alla undersökningar tillvaron bättre och tryggare även för dem på solsidan. Rimligt goda livschanser för alla barn ger en bättre och säkrare tillvaro för alla.
Men vårt nuvarande problem är inte en för långt gången utjämning. Vårt bekymmer är motsatsen.
Var åttonde barn lever idag i fattigdom. Det är ett problem som bara vuxit de senaste åren. Och landet, kommunerna och stadsdelarna glider isär. 1991 var andelen fattiga barn i Rosengård, Malmö sju gånger fler än i det välmående Torslanda, Göteborg. Nu är det mer än nitton gånger fler.
VD-lönerna var år 1950 drygt 25 gånger högre än industriarbetarlönen. Den skillnaden minskade fram till 1980 och var då ”bara” 10 gånger högre. Tjugo år senare var skillnaden 50 gånger. Idag?
En kritiker av välfärdsstaten menade på att anhängarna hade som mantra ”alltid mera, aldrig nog”. Men när får de rika nog?
Nej, jag tror inte något parti vill detta land och dess invånare illa. Men oavsett den goda viljan så är konsekvenserna mycket dåliga av att, av aldrig så goda skäl, låta klyftorna växa till gap som vi inte längre kan överbrygga.
Till slut kanske det kan reduceras till just detta. Vem vill du ska jubla på valdagen? Vem ska vara fylld av hopp? De redan mätta? De som verkar tycka att Bergspredikan ska ge vika för den sk Lukasprincipen. Det vill säga Lukasevangeliet 8:18. ”Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.”
Eller ska det vara så att det, trots alla våra brister och tillkortakommanden, att de är de mest betungade som efter valdagen kan säga att ”kanske, kanske…”?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar