Men stupstocken kom borgarna minsann ihåg att införa

Många tidningar återger följande nyhet från TT som är talande för Högerregeringens prioriteringar i välfärdspolitiken:

Förändringarna av sjukförsäkringen är en av de mest kritiserade av regeringens reformer. Tidsgränser har införts och ersättningar har sänkts.

Men vallöftet att lagstifta om rätten till rehabilitering och ett ytterligare löfte om att Försäkringskassan skulle genomföra en personlig rehabiliteringsutredning inom fyra veckor har inte blivit av.

Nu är det i stället de rödgröna som har tagit över löftet om utredning inom fyra veckor hos F-kassan.

Tur att de borgerliga åtminstone kom ihåg att införa en ordentlig stupstock för att piska svårt sjuka ut i arbete. Man kan ju inte ha en Högerregering som inte ingjuter skräck i medborgarna.

Tänker KD?

Nej, bilden ovan är inte fejkad. Det är en lika genuin som galen kristdemokratisk kampanj för att mota sverigedemokraterna i grind. Att man samtidigt förstärker fördomarna mot invandrare, och bekräftar fördomarna om KD som ett parti för folk som ska veta sin plats i livet, verkar inte bekomma dem alls. Så för ovanlighetens skull håller jag inte med Alliansfritt Sverige - frågan är inte hur, utan om, KD tänker.

Det ultimata argumentet till att rösta bort borgarregimen

Man kan gorma åt dem, man kan skrika på dem, man kan argumentera sönder dem, man kan håna och förlöjliga dem, man kan uppdatera sin Facebook-status mot dem, man kan göra en hjälteinsats, som Alliansfritt Sverige, för att stoppa dem; men det ultimata argumentet för att rösta bort Högerregimen på söndag står till syvende og sidst ändå verkligheten för. Den verklighet av ett kallt, hårt och egoistiskt Sverige som fyra års fullt medveten borgerlig slakt på välfärdssamhället skapat. 

Så om du,  eller någon som du har minsta relation till, känt den minsta dragning till att rösta på de borgerliga, läs då för h-e  Emelies blogginlägg om hur Högerns utförsäkringspolitik utsätter hennes svårt sjuka mamma för offentligt organiserad misshandel. Eller som hon sammanfattar:

Detta är en fars. Alla vet det. Men inget kan vi göra åt det. Oavsett vad de hittar på är det skattekronor som bekostar detta. Det gör det samma om det är sjukersättning, aktivitetsersättning eller försörjningsstöd. Kan man inte låta människor vara ifred? Vem har vunnit något på att en människa hur brutits ned? De borgerliga politikerna talar gärna om incitament för att arbeta, men vilka incitament har min mor? Ska det vara så svårt att acceptera att vissa människor inte kan bidra lika mycket som alla andra? Dessutom har hon slitit som ett djur i över trettio år, gått till jobbet varenda dag. Kunde inte det räcka? Har hon inte bidragit nog? Om inte sjukersättningen är till för min mor, vem är den då till för?

Det är som skojfriska personer säger, enda giltiga skälet till frånvaro är egen begravning. Det är vad Alliansen säger också. Men de skojar inte.

Detta är Sverige 2010, under borgerligt styre. För mig är inte detta vilket val som helst. Det handlar inte om abstrakta plånboksfrågor eller ens rena ideologiska ståndpunkter egentligen. Det handlar om en människa och hennes rätt till värdighet.

Allt detta, ska vi komma ihåg, för att regeringen ska få råd att sänka skatten för de arbetande med några hundralappar, och skatten för de rika med en massa blodbesudlade hundralappar mer. Kan man i ljuset av det fortfarande rösta på de borgerliga på söndag saknar man fullständigt både hjärta och empatisk förmåga.

Högerns låglönepolitik är en fara för Sverige (och för dig)

LO-ekonomen Thomas Carlén gästbloggar på Storstad om sänkta löner som den outtalade förutsättningen för borgarnas arbetsmarknadspolitik. Inlägget är alldeles utmärkt och behöver egentligen inte kommenteras med mer än en uppmaning om att läsa den.

Dock vill jag särskilt framhålla den poäng Carlén gör genom att peka på de makroekonomiska riskerna med borgarnas ekonomiska systemskifte. En faktor som i allmänhet glöms bort i en valrörelse som, i den mån den handlar om någonting alls, mest berör hundralappar och den övre medelklassens bekvämlighet. Högerns politik med sänkta löner och satsning på lågproduktiva tjänstejobb (tillsammans med, skulle jag vilja tillägga, minskade utbildningsambitioner och minskad humankapitaltillväxt samt slösaktiga satsningar på en ineffektiv hemtjänstesektor i form av RUT och vårdnadsbidrag) är enligt Carlén ett hot mot samhällsekonomin och den svenska konkurrenskraften. Den ensidiga satsningen på att öka det kvantitativa utbudet av arbetskraft, leder inte bara till ökade klyftor, minskad social rörlighet och en omänsklig välfärdspolitik, det slår även mot produktivitetstillväxten och blir ett hinder för strukturomvandlingen. Eller med andra ord; borgarnas politik förstör förutsättningarna för den unika tillväxt som under hundra år förvandlade Sverige från Europas fattighus till ett av världens rikaste länder.

Thomas Carlén fångar därför elegant den verkliga essensen i det val du står inför den 19 september, medborgare:

Den skiljelinje som finns i dagens jobbpolitik har mycket stor betydelse för hur svensk arbetsmarknad och produktivitet ska utvecklas på sikt. Men om detta talar de borgerliga politikerna tyst om, och orsaken är tämligen klar. Regeringspartiernas väg är nämligen ojämn, smal och osäker för många – men den ger en ny och lönsam gräddfil för några få.

Björklundsconi

OK att Högern totalt vunnit mediematchen, både vad gäller pengar, genomslag och redaktionell makt. OK att man kommer  göra allt för att vingklippa public service om den borgerliga regimen får sitta kvar. Men måste man vara så klumpigt övertydliga när man försöker utöva politisk mediestyrning som Folkpartiet, vilka krävde att Uppdrag Gransknings avsnitt den 15 september skulle klippas om för att bättre passa högerregeringens valkampanj? Vad är nästa steg i försöken att undvika kritisk granskning och diskussion av den egna politiken - ska Jan Björklund månne börja dra fräckisar och Hitler-skämt istället för att valtala?

[Programmet om avarterna med den privatiserade skolan verkar för övrigt intressant - ett reportage som får privata skolprofitörer att ropa "kommunist" redan innan det sänts måste bara ses.]

Highway to Hägglund

Jag trodde inte det var möjligt, men Joakim Hörsing har faktiskt satt fingret på att ett av problemen med Göran Hägglunds gärning är att han är för lite kristen. Det låter helt bisarrt, givet partiets frimicklarsolkiga politiska gärning, och misslyckade försök att vara Högerns good cop; men den som förstått historien om den barmhärtige samariten (Luk. 10:25-37) skulle omöjligt kunna stå bakom en politik som går ut på att öka klyftorna, försämra för de svagaste i samhället, utförsäkra sjuka in till socialbidrag eller hänvisa dödssjuka och gravt handikappade till Arbetsförmedlingen.

Möjligen kan KD:s stöd till Högerns välfärdsslakt förklaras av att Göran Hägglund tror att sjukvården borde ersättas av helbrägdagörelse och att döden ändå bara är första steget på den rättroendes eviga chartersemester i himmelriket. Min begränsade teologiska kunskap till trots, vågar jag mig dock på en gissning att ifall Hägglund, snarare än jag själv, har rätt i fråga om hur livet efter detta gestaltar sig, så är det nog bäst att vi båda klär oss i asbestkalsonger på Domens dag.

Centern fullbordar kärnkraftssveket

Svenska Naturskyddsföreningen redovisar idag en undersökning där man tillfrågat riksdagsledamöterna om deras syn på svensk uranbrytning. Föga förvånande för den som följt vårens och sommarens pinsamma Center-krumbukter i energipolitiken, visar det sig att, trots löftena från valet 2006, så är två av tre av Centerpartiets riksdagsledamöter mot ett förbud för svensk uranbrytning. Två av tre centerpartistiska riksdagsledamöter vill alltså öppna för en gruvbrytning som innebär stora risker för natur och miljö, enorma irreparabla ingrepp i den fysiska miljön och som bidrar till ökad risk, ett avfallsproblem som kommer ta tusentals år att hantera samt kärnvapenspridning (d v s det som Den Käre Ledaren Reinfeldt häromsistens framhävde som det största utrikespolitiska problemet).

Att manegen därmed borde vara krattad för en storskalig svensk uranbrytning borde härmed stå klart. Detta med tanke på 1) den ökade mängden prospekteringstillstånd efter uran på svensk mark; 2) att Centerpartiets storebröder i borgarfamiljen M och FP är för uranbrytnng; samt 3) efterfrågan på uran kommer öka i samma takt som den svenska kärnkraftproduktionen som en följd av borgarnas energiuppgörelse. Ett tecken så gott som något är väl att Centerpartiet i smyg ändrat sitt valmanifest för att bl a få till vagare skrivningar om den kommunala vetorätten kring uranbrytningen

Undrar hur Maud tänker försöka bortförklara det här svikna vallöftet? Kanske kommer man hävda att Centern  var emot uranbrytning 2006, men det var inget skarpt förslag utan en reformambition? Eller så menar hon, precis som när man tog bort förbudet mot expansionen av kärnkraften, att bara för att man tillåter någonting kommer det inte hända, åtminstone tills någon frågar Jan Björklund. Eller så säger hon för en gång skull som det är: Centerpartiet sviker både sina väljare, sin själ och kommande generationer - för att med ett dagtingat samvete få sitta vid maktens köttgrytor i Rosenbad.

Fundamentalister i alla länder, förenen eder!

Alliansfritt Sverige uppmärksammar att Tuve Skånberg (KD), tvåa på partiets lista till Riksdagen i norra och östra Skåne, skrivit en debattartikel där han kräver "blasfemiförbud". Motivet till att han vill ha ett förbud mot hädelse är incidenten kring den galna pingstpastor i Florida som ville ha bokbål med Koranen den 11 september, vilket enligt Skånberg hotade leda till "religionskrig".

Skånbergs argumentation för att återinföra förbudet att häda (som togs bort 1970 i Sverige) är lika förvirrad som en  sverigedemokratisk budget. Han hävdar å ena sidan att yttrande- och tryckfriheten är omistlig; men poängterar å andra sidan i stycket efter att det behövs skydd mot hets och uppvigling när det gäller religion speciellt som "västliga sekulariserade medier" inte kan hantera frågor om hets och respekt för religion. Vilket dels kan tyckas vara en aning självmotsägande, samtidigt som han praktiskt nog glömmer bort att religionsfriheten också innebär frihet från religion. Sedan tycker Skånberg att den irländska lagen mot hädelse från ifjol är problematisk (vilket är vettigt eftersom det är en lag som kan leda till €25 000 i böter på synnerligen tveksamma grunder); men vill istället införa en trosfridsparagraf som den i Norge, vilken kan leda till fängelse för förövaren.

Att Kristdemokraterna har en, ironiskt nog, rätt relativistisk syn på det här med yttrandefrihet har märkts i valrörelsen. Men Skånbergs uttalande är inte bara problematiskt för att det visar på hur KD, trots upprepade påståenden om motsatsen, har problem med att hålla isär politik och religion. Det är dessutom en öppen fråga hur Skånbergs påstådda värn om muslimer som religiös minoritet passar ihop med hans uttalade ambition att ge kristendomen en särställning t ex i skolan? Och hur hanterar man den uppenbara ideologiska sprickan i partiet när en annan kristdemokratisk toppkandidat till Riksdagen, Annelie Enochson i Göteborg, enligt Västnytt gjort tvärtom och länkat till islamofober på sin blogg?

I denna interna KD-strid verkar dock Tuve Skånbergs linje, för en utomstående, mer fruktbar. Representerar man ett parti som består av religiösa minoriteter som inte har någon naturlig plats i ett modernt sekulariserat samhälle, är det smartast att både kräva lagskydd för sin egen extremposition, och samtidigt söka allianser med andra grupperingar som är i samma läge. Själv yrkar jag inte på ett förbud mot Skånberg, men hoppas att minst 96,1 % av de röstande på söndag markerar att yttrande- och religionsfriheten är så pass viktig att de väljer ett annat parti.

Allt du skulle vilja veta om klassamhället, men Moderaterna inte vill att du frågar om

Varje dag möts jag av valaffischer som är ett spott i ansiktet på mina föräldrar och far- och morföräldrar, vars åratal av mödosamt slit inom och mot klassamhället möjliggjort att deras barn och barnbarn kunnat göra en klassresa in i den ängsliga medelklassens kohorter. Bara för den gamla klassfienden i Högern nu plötsligt framställer sig som ett arbetarparti, som tar åt sig äran över arbetarrörelsens framkämpade reformer som t ex semesterlagstiftningen.

Åsa Linderborg beskriver i Aftonbladet hur Moderaterna usurperade klassbegreppet från socialdemokratin, och på samma gång tömde det på innehåll. Av arbetarklassen har blivit den jobbande klassen, som om det inte vore någon skillnad mellan undersköterskan och den verkställande direktören, trappstädaren eller fondmäklaren. Eller som om att det inte fanns en alienationsprocess i arbetet, tydligast manifesterat i det gravt klasscementerande RUT-avdraget, där överklassens livskvalitet köps på bekostnad av den hushållsnära tjänstens dito.

Att det kan bli så här är i mångt och mycket socialdemokratins eget fel. Eftersom den klassiska arbetarklassen, som den såg ut förut med grovarbetande män med svällande, svettiga och smutsiga muskler,  försvunnit tack vare ekonomisk strukturomvandling och socialdemokratins välfärdsbygge, verkar man fått för sig att alla plötsligt tillhör medelklassen. Ingen jobbar nästan i industrin längre och alla äger aktier, så vad finns det då att kämpa emot; verkar resonemanget gå inom en arbetarrörelse som blivit närsynt i sitt eget akademiska medelklass- och innanför tullarna-perspektiv. På något sätt lyckas man förlora fokus både på vilka man kämpar för och vilka man kämpar emot, med konsekvensen att SAP ängsligt jagar en undflyende medelklass samtidigt som M tar över det begrepp (men inte den politik) som motiverar socialdemokratins existens.

Kanske är det för sent för den breda vänstern att i detta val att börja tala om klass, och styra undan debatten från det förrädiska jobberiet. Men socialdemokratin måste för framtiden förstå att de måste tala klass och behovet av att bygga breda koalitioner av medborgare som vill ha det goda samhället, och som förlorar på en politik som bygger på egoism och liberalt marknadstyranni. För en person som bara är förbannad kan lika gärna rösta på ett populistiskt alternativ som SD, medan en person som förstår varför hon är förbannad, röstar på ett parti som motverkar klassorättvisorna och bygger ett bättre samhälle för alla.

Kan någon se skillnaden mellan KD och SD?

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund hakar på trenden med att försöka vinna valet genom att skrämmas med kommunistspöket. Till Aftonbladet säger han att han omöjligt kan välja mellan att samarbeta mellan sverigedemokraterna och Vänsterpartiet eftersom båda står för "en människosyn och demokratisyn" som han inte kan förlika sig med, eftersom de omfattar en "kollektivistisk människosyn där människor ses som precis likadana. Det leder till en uniform politik där man inte lämnar utrymme för individuella skillnader".

Ingen behöver vara förvånad över detta. Tecknen på att Högern vill bedriva smutskastningskampanj snarare än att tala om (sin egen misslyckade) politik har varit uppenbara länge. Alltihop är uppenbart en välregisserad fälla för att slösa bort ytterligare en dags medieutrymme med att diskutera utspel och oväsentligheter, istället för politik och bristen på borgerligt ansvarstagande.

Jämförelsen är självklart orimlig. SD handlar om ytterst konkret dagsaktuell främlingsfientlighet (samt en hel del illa förklädd brun ideologi); medan Vänsterpartiet visserligen (precis som Centerpartiet och Moderaterna) har en hel del trist historiskt bagage, men så vitt jag  vet vare sig bedrivit tvångskollektivisering, deporteringar, erövringskrig, nukleär kapprustning eller utrensningar av klassfiender sedan partiets grundande 1917.

Så egentligen bör man bara ignorera Hägglunds kräkframkallande provokation. Hade KD-ledaren menat allvar, istället för att hyckla så att man skäms för att vara uppväxt en kulturkrets som bygger på kristen etik, så hade, som Alliansfritt Sverige redovisar, inte Kristdemokraterna undertecknat en mängd gemensamma motioner med Vänsterpartiet under mandatperioden.

Fast när man ändå är i bojkottartagen så är det kanske V som ska säga upp bekantskapen med KD. För, som Johan Westerholm konstaterar, att om det är det något parti som har problem med människosyn, demokratisyn, kollektivism och att behandla folk som individer är Kristdemokraterna själva, med en politik som går ut på bl a:

- Inskränkningar i yttrandefriheten

- Inskränkningar i homosexuellas rättigheter (och ett envist motstånd mot samkönade äktenskap)

- Hemmafruns återupprättande genom vårdnadsbdrag och sambeskattning

- Segregationens bibehållande genom vårdnadsbidrag och sambeskattning

- Användandet av förståndshandikappade som valarbetare

- Samt  en hel del av abortmotstånd, murken sexualsyn, moralpanik och samverkan med Livets Ord och andra mörkersekter.

Mer om regeringens undermåliga järnvägspolitik

Att regeringen administrerar järnvägsinfrastrukturen genom en kombination av fromma nyliberala förhoppningar, teoretiska räkneövningar och att skylla på sossarna, har framkommit med önskvärd tydlighet. Men att det inte hjälper mot  järnvägens accelererande förfall kommer dagligen vittnesbörd om.

I Aftonbladet skriver Mikael Nyberg om det stora tågrånet. Men det är inte maskerade rånare som är i farten; utan det är fullt kända kostym- och dräktklädda politiker som genom avregleringar och privatiseringar både fördyrar trafiken för de resande, sliter ut personalen på järnvägen och förstör gjorda investeringar genom att inte satsa på nödvändigt underhåll av vare sig banor eller rullande materiel. Sverige är i Europa-botten på banunderhåll, samtidigt som regeringen är mer intresserad av motorvägsbyggen förbi Stockholm. Allt medan och underhållspersonal ersätts av tjänstemän som krävs för att administrera det alltmer oöverskådliga och svårstyrda privata systemet. Det är skrämmande läsning, som ger alla som tänkt nyttja i spårtrafiken i vinter (eller nästa varma sommardag) kalla kårar (alternativt värmeslag).

Björn Elmbrant undrar i Dagens Arena när den stora tågolyckan kommer. I Storbritannien stoppades inte privatiseringsexperimentet förrän den stora tågoolyckan i Hatfield (fyra döda mer än 70 skadade, många svårt) år 2000 förde frågan om säkerhetsansvaret och det bristande underhållet i de privatiserade järnvägarna upp på dagordningen. Men för den svenska regeringen verkar vare sig den brittiska återregleringen, eller den snöpliga åternationaliseringen av järnvägarna i Nya Zeeland som tvingades fram av det kaos och monopolmissbruk som privatiseringen medförde där, ha inträffat. I vilket fall som helst låtsas man inte om det.

I Dagens Nyheter dömer SJ-profilen och lokföraren Arne Spennar (känd från frågespalten i SJ-tidningen Kupé) ut både järnvägsunderhållet och den svenska järnvägspolitiken i stort, som han liknar med ett dåligt organiserat upplopp. Åtgärderna som föreslås för att motverka förseningarna lika symboliska som ineffektiva. Böter för förseningar kan t ex inte leda till några effekter, eftersom problemet beror på kapacitetsbristen och det usla underhållet som gör att tågen fastnar i köer. Avregleringar löser ingenting, förutsatt att man inte uppfinner ett sätt för tåg att flyga på de fullbelagda spåren. Och banorna är i så dåligt skick att de redan uselt underhållna tågen skakar sönder. På det hela taget är det en dyster bild av ett järnvägssystem i bananrepublikklass som målas upp.

Valet i höst är tydligt. Antingen fortsätter vi kaoskonduktör Torstenssons linje - med ett enormt nationalekonomiskt slöseri där investeringar i järnvägsinfrastruktur får förfalla och trafiken fungera uselt, p g a att ideologiska prioriteringar snarare än samhällsekonomi och allmännytta styr infrastrukturpolitiken. Eller så gör vi tvärtom. Än så länge är valet ditt. Efter nästa privatiseringsvåg kan det vara försent.

Reinfeldt flirtar med de högerkristna

Jag kan omöjligt bestämma mig för vad som är underligast med detta radioinslag med Fredrik Reinfeldt. Antingen är det att han nämner den viktigaste världspolitiska frågan som "kärnvapenspridningen". Eller så är det att han tar sig tid i valrörelsen att intervjuas av en kristen radiostation med kopplingar till den amerikanska konservativt högerkristna rörelsen (genom samarbete med National Religious Broadcasters, som inte direkt är kända för sin vidsynthet eller liberala inställning till religion).

Visserligen förstår jag att Reinfeldt inte kan prata om de akuta utrikespolitiska frågorna, som klimat , energiomställning eller Afghanistan, eftersom Högern gör allt för att valet ska handla om allt annat än väsentligheter. Men varför försöker han stjäla röster från KD? Har han månne dömt ut Göran Hägglunds chanser att klara sitt parti in i Riksdagen?