Klassen föder klassamhället

Den alltsomoftast utmärkta bloggen Vi har räknat på det här, postar en diskussion om hur skolpolitiken har en negativ inverkan på den sociala rörligheten. Grundvalen är ett seminarium med Daniel Lind, chefsekonom på Unionen, om den sociala rörligheten i Sverige, som nu hotar gå tillbaka efter att ha nått enastående goda nivåer.

En av de bidragande faktorerna till detta är skolan, där segregeringen och betydelsen av social bakgrund ökar. Den tidigare enhetsskolan hade fördelen att folk från olika samhällsgrupper träffade och knöt nätverk med varandra redan från späd ålder. Samtidigt hölls andelen valmöjligheter i skolsystemet på ett minimum. Det fick till effekt att föräldrarnas preferenser och val (som ju är viktigare ju yngre en elev är) inte slog igenom förrän sent i skolsystemet, vilket gynnade barn från studieovana miljöer.

Valfrihetsrevolutionen i skolan, med uttryck som privata friskolor och fritt skolval med skolpeng, har fått till följd att dessa positiva effekter för den sociala rörligheten, och med den det goda samhället, undermineras. Valen görs idag tidigare än någonsin i skolan. Ett felval i 11 års ålder kan avgöra om prestigeutbildningen på universitetet någonsin kommer att öppnas för en elev. Och självklart är det så att akademikerföräldrarna lättare inser den snåriga vägen genom ett allt oöverskådligare antagnings- och meritsystem, än den med arbetar- och/eller invandrarbakgrund.

Samma sak med skolvalet, som leder till att skolorna klassegregeras i takt med att de högpresterande eleverna koncentreras till elit(fri)skolor. Ett fenomen som är inbyggt i själva affärsidén eftersom det samtidigt skapar söktryck och sänker kostnaderna för skolan. Precis som i USA riskerar övriga elever som är mindre högpresterande att förvisas till ett b-lag av (offentliga) skolor, som ständigt är i en kostnadskris. Allt medan legitimiteten för den övre medelklassen att skattevägen betala för ett offentligt skolsystem som de inte använder minskar.

I bloggen listas tre förslag att komma åt den skenande segregeringen. För det första att göra skolpengen dynamisk istället för linjär; för det andra att alla skolor måste ta in en kvot på lottning istället för betyg; samt för det tredje att skolor med högt söktryck måste expandera verksamheten, så att fler får tillgång till den omvittnat goda kvaliteten.

Själv håller jag med om de ovanstående punkterna. Det är heller ingen hemlighet att jag också anser att systemet med friskolor är ett otyg som i sig alltid kommer att verka segregerande och dränerande på de offentliga resurserna.

Men alldeles oavsett vad man tycker om friskolor, kommunalisering eller återförstatligande av skolan är det absolut nödvändigt att vänstern på allvar tar kommandot i skolfrågan, vilket man ömkligt tappat under hela 2000-talet. Det gäller att släppa gamla tabun, erkänna sina synder som medskyldig till den röra som uppkommit på skolområdet, för att sedan kunna ha en förutsättningslös diskussion om  hur vi framtiden får en likvärdig skola. Vänstern måste ha en tydlig plan för hur man vill skapa framtidens skola redan från dag ett då den nya regeringen tillträder i oktober 2014, för att rädda vad som räddas kan efter åtta år av borgerlig kadaverdisciplin i katedern.