Bränn högerstekpannan!

Teflonhögern - så beskrev Anna Hellgren Dagens Arena den borgerliga regeringen, som åtnjuter ett orubbat medieförtroende, trots en politik som både är misslyckad och orättvis. Speciellt tycker jag att Hellgren slår huvudet på spiken när hon påpekar hur högerregeringens politik slår mot den medelklass som utgör dess kärnväljare utan att det märks i opinionen.

Dagens Nyheter granskade i en serie artiklar i våras segregationen i Stockholm, där bilden av en dramatisk kursändring under mandatperioden målas upp. Klyftorna är fortfarande små, men ökningstakten förfärar. Typexemplet är Vårdval Stockholm, vilken, som bl a Ett hjärta rött visade i fjol, prioriterar tillgänglighet före vårdbehov, och skapar löjeväckande och perversa incitament för (de i ökad grad privata) vård(bolag)en.

Samma sak i skolan där Dagens Nyheter visar hur segregationen ökar i en alarmerande takt och där utbildningsresultaten (helt i enlighet med regeringens utbildningspolitiska ideologi ska tilläggas) i allt större grad blir klassbaserade. Skolan splittras, som en effekt av fritt skolval och friskolor, i två delar där det offentliga skolväsendet i allt större grad reduceras till att stå för utbildning för de underpriviligierade grupperna i samhället, d v s de som resursstarkare grupper väljer bort för sina barn. I den politiska debatten om skolan skyms dock det perspektivet av en höger som definierar skolfrågor som betyg, burkor och brutaldisciplin. Samtidigt som SAP länge har varit handlingsförlamat i skolfrågan (och MP:s skolpolitik ska vi av utrymmesskäl inte ens komma in på), medan V närmast förlöjligas när de kommer med modesta förslag mot vinst i privata skolbolag (vilket är det mest talande tecknet på hur långt in på den blå planhalvan som skoldebatten förs).

Förr eller senare kommer dock den politiskt påeldade segregationen som högerpolitiken leder till att även slå mot den medelklass som just nu sitter rätt säker i sina (nyligen omvandlade) bostadsrätter. Där finns ett politiskt handlingsutryme för att föra en progressiv politik med en bred väljarbas, som den svenska vänstern annars skändligen misslyckats med under 2000-talet.  Kennet Andreasson manar t ex i Aftonbladet om en ny skolpolitik som riktar sig mot segregationen och ser bortom valfrihets- och friskoledogmerna. Problemen i vården hopar sig, inte minst i det Stockholm som är makarna Reinfeldts ideologiska skyltfönster, vilket uppmärksammas både i medier och i den politiska debatten. Samtidigt har högern uppenbara problem med att ta politiskt ansvar för den röra i t ex vården och skolan, som de själva orsakar. Problem som  inte längre kan döljas med valfrihetsretorik. Det är de frågorna som vänstern måste gripa problemformuleringsinitiativet i, för att på så sätt repa borgarnas teflonsköld och tvinga dem att ta de politiska konsekvenserna av sin egen politik.