Relativt kontraproduktivt i Palestinafrågan

Vänstern har alltid blottats med dilemmat att dess företrädare tenderat att vara så förtjusta i teori och retorik att ingen tid och kraft återstått till vare sig praktisk handling eller eftertanke (till skillnad mot högern som handlar först och tänker sedan, om alls). Gång efter annan har det lett till ideologiska snedseglingar, vars mest bestående effekt blivit att alienera de grupper i samhället som skulle gynnas mest av en vänsterpolitik. Särskilt påtagligt är detta i den akademiska arbetsskada i form av långt gången relativism som många inom vänstern lider av. Det leder till en sådan kraftig uppluckring av värderingsmåttstockarna, att till sist ingenting är bra i sig själv, utan endast i relation till något annat, vilket gör att man ibland intar ytterst underliga positioner.

Ett typiskt exempel på detta är Anders Johansson som i Aftonbladet kommenterar reaktionerna på att poeten Mohamed Omar kommit ut som radikal islamist och Hamas-anhängare, som en följd av vinterns israeliska angrepp på Gaza. I farten passar Johansson på att uttrycka någon form av stöd för den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads uttalanden om att Israel är en rasistisk stad. Västerlandets " 'tolerans' " är "hycklande" och all kritik av islamismen buntas samman som "imperialism".

På ett sätt har Johansson i och för sig rätt. Vare sig Aftonbladet eller någon annan kvällsblaska eller morgontidningsdrake hade ägnat Omar en spaltmillimeter om han inte varit muslim. Men i honom får vi plötsligt en alldeles egen hemvävd folkhemsislamism, som vi lite lagom kan förfasa oss för i stugorna. Fast egentligen har Omars religiösa omorientering samma nyhetsvärde som om Paolo Roberto skulle bestämma sig för att gå med i SSPX, och därefter i sitt matprogram angripa påvens kondompolicy från höger.

Vad Johansson, i sin iver att klämma åt meningsmotståndare, brännmärka "imperialism" och stödja en god sak, däremot gör, är inte bara att kasta ut barnet med badvattnet, utan även glömma bort varför man över huvud taget ska bada. För man ska vara bra dogmatisk för att hävda att man ska stödja Hamas och den fundamentalistiska islamismen, enbart på grund av att de gör motstånd mot Israel. I det här fallet, och det tar verkligen emot att erkänna, har Carina Rydberg en poäng när hon säger att man gör saken en enorm otjänst om man likställer kampen för ett fritt Palestina med fundamentalism, antisemitism och förintelseförnekelse. En progressiv hållning i det här fallet innebär att fiendens fiende faktiskt även är min fiende.

Det vänstern har kämpat och står för, som jämlikhet, feminism, demokrati, frihet från religion m m måste gälla som mål och värderingar även för den sida man stöder i Palestinafrågan. Detta är absoluta värden för alla människor, oavsett ursprung, och alls inte utfallet av västerländsk imperialism, vilket bland annat har poängterats av Arena-gruppen. En annan hållning är inte bara ologisk och riskabelt naiv, den är även mer än lovligt omoralisk. Så man kan i den här debatten undra vem det egentligen är som hycklar eller har svårt att låta bli att använda dubbla måttstockar? Exotism, sa Bill. Den Andre, sa Bull. Nuff Said, fräste Elake Måns.