Tand- och vettlöst om socialbidrag

Tandlösheten är det senaste temat i borgerlighetens Sverige. Dels i form av Aftonbladet som i bloggform försöker återvinna något av sitt radikala arv i form av den s k Fattigbloggen. Där ska reportern Jessica Ritzén under en månad leva på socialbidrag, och under tiden blogga om upplevelsen (vilket i sig är en smula orealistiskt eftersom internet inte ingår i socialbidragsnormen, men ok).

Tanken är på sätt och vis god. Det kan vara ett sätt att lyfta frågan om fattigdom från vulgärnivån och få in det på dagordningen. Alltså lite grann som en svensk version av Barbara Ehrenreichs bok Barskrapad. Problemet är dock att om man låter en välavlönad, väletablerad skribent under en avgränsad period lajva fattigdom tenderar man hela tiden att hamna farligt nära patronisering eller att fastna i partikulär exotism på gränsen till socialporr. Det blir många inlägg i stil med att maten smakar ovanligt lite och att det inte går att shoppa ekologiskt på en budget på 53 kronor om dagen.

Samtidigt lämpar sig inte bloggformen, i det här fallet riktigt för att uppnå, det förmodade, syftet. Bloggkommentarerna blir t ex stundtals rena Four Yorkshiremen-uppvisningen, där folk försöker bevisa att socialbidragstagare har det bra medan just deras grupp är förfördelad och samhällets verkligt fattiga. Och buskapet slåss om uppmärksamheten med reklam i högermarginalen om övriga inlägg från Aftonbladet blogg om romanser, sex, utekvällar och vår tids viktigaste fråga – Liza Marklund.

Fast jag ska ge projektet en chans. Aftonbladet diskuterar åtminstone fattigdomen, och sopar den inte under mattan eller gör den till ett etniskt eller individuellt problem.

Men så till den verkliga tandlösheten. Borgerlighetens systemskifte går ju i mångt och mycket ut på att underminera solidariteten, och med hjälp av rädsla och egennytta skapa ett genomindividualiserat samhälle där kollektiva lösningar inte anses legitima. Ett typexempel på det är stigmatiseringen och utarmningen av socialbidragstagare.

Dagens Nyheter hade den 23 mars nyheten att vissa kommuner tillämpar en socialbidragsnorm som säger att det räcker med att ha 20 friska tänder i munnen. Övriga åtta tänder betalas inte och kan alltså dras ut eller lämnas obehandlade. Det jämför vissa tandläkare med stympning. Täbys kommunalråd Thomas Nilsonne (gissa hans parti) kan inte för egen del tänka sig att leva med 20 tänder i munnen, och passar samtidigt på att kläcka ur sig detta storslagna exempel på politiskt tänkande anno 2008:

Nej, det innebär ju sämre komfort, och jag kan ju skaffa fram de pengar som behövs för att laga eller ersätta trasiga tänder. Men går man på bistånd kan man inte få allt det som den som har ett arbete kan skaffa sig. Då är det skäligt att man får tandvård så att man har tjugo tänder kvar – men där går gränsen för vad skattebetalarna ska ställa upp med.

Mitt anspråkslösa förslag till någon PR-politruk på Moderaternas högkvarter som vill skapa maximal spinn på partiets politik, är att man förenar dessa båda tandlösa trender och låter Thomas Nilsonne leva som en 20-tandare i en månad. Gör han det lovar jag att troget följa hans blogg.