Alliansen stympar det kommunala självstyret

Några dagar före jul kommer regeringen med en fin julklapp i form av nya riktlinjer för parkeringstillstånd för handikappade. Handikapptillstånd ska inte längre ges ut till personer med två fungerande ben. Att det innebär att neurosedynskadade eller dubbelamputerade, som kan gå och köra bil men t ex inte betala parkeringsavgift, då blir utan handikapparkeringstillstånd bekymrar inte infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M). Hon menar att det visserligen är behjärtansvärt med undantag för dessa grupper, men att det ändå är upp till kommunerna själva att sätta upp sina egna riktlinjer.

Ihåligheten i Elmsäter-Svärds argumentering gröptes ut ytterligare med slagborr när regeringen samtidigt ångvältade det kommunala självstyret, då socialminister Maria Larsson pekade med hela handen och krävde att alla kommuner 2014 ska ha tvingats införa privat konkurrens inom äldreomsorgen. Så tydligen betyder "kommunalt självstyre" på allianssvenska en rätt för regeringen att skjuta ifrån sig ansvaret för att utsatta grupper drabbas av paragrafrytteriet som kommer av deras överdrivna spariver, men en rätt att tvinga på kommuner och deras skattebetalare högerregeringens omdömeslösa privatiseringspolitik.

Sven-Otto da Vinci

De som oroat sig över hur Sven-Otto Littorin (M) ska klara försörjningen sedan han i somras avpoletterades av  statsminister Reinfeldt som en potentiell risk i valrörelsen, kan andas ut. Littorin har fått utlopp för sina kreativa talanger, som tidigare mest använts för att skicka ut sjuka och arbetslösa i fattigdom samt försköna sitt cv med masterexamina och "forskaruppdrag", till att måla en tavla.

Littorin skapade nedanstående mästerverk "Arbetslinjen: Det som skiljer det inrutade, kontrollerade från det fria, från egenmakten", till en välgörenhetsauktion i kampen mot Aids:

Den samlade kritikerkåren mottog kanske inte verket med stormande hyllningar. Natalia Kazmierska fick t ex  fascistvibbar av upplägget och den f d ministern anklagades även för mord på satiren.

Fast det är lätt att klaga, om man inte kan göra det bättre själv. Därför har Fredrik Edin på sin blogg Skumrask utlyst en tävling om bästa omtolkning av Littorins magnum opus, där bloggens läsare får utse segraren. Tävlingen har fått mycket uppmärksamhet med mängder av inkomna bidrag. Min personliga favorit är  Hannes Mannerheims Carl Johan de Geer-hommage nedan:

Men än är det inte försent att mäta sin konstnärliga förmåga mot Sveriges kanske nu största levande universalgeni - forskaren, ministern, arbetsmarknadsmarodören,skäggkonnässören, ekonomie mastern samt nu även konstnären, Sven-Otto Littorin. Skicka in en remix av "Arbetslinjen: Det som skiljer det inrutade, kontrollerade från det fria, från egenmakten" redan idag (förutsatt att du inte är på fas tre i jobb- och utvecklingsgarantin, i vilket fall det är i farans riktning att du blir av med din försörjning om du lämnar in ett bidrag istället för att söka jobb som du inte kan få; vilket leder till den dubbla bestraffningen att du samtidigt bidrar till Littorins tragikomiska performanceshow "Arbetslinjen").

Kan SAP bli mer ur takt med FRAmtiden?

Krisinsikten hos socialdemokratins ledning är är uppenbart lika flortunn som dess minne är kort. I september gjorde man sitt sämsta val sedan allmänna rösträtten, där en tydlig bakomliggande orsak var att partiet totalt lyckades missa samtidsfrågorna, inte minst de om integritet, övervakning och digitala kulturyttringar. Därför är det en smula oväntat att partiet, inte ens tre månader efter det praktfulla valfiaskot, nu passar på att bryta ett av sina tydligaste vallöften i en fråga som definierar den unga generation som övergett partiet. 

Ordföranden i Riksdagens justitieutskott, Morgan Johansson (S), vill nämligen plötsligt, i ljuset av bombningen i Stockholm den 11 december, överge vallöftet om att FRA-lagen ska rivas upp. Tvärtom vill man utöka inrikesspionagets mandat så att även SÄPO får signalspana. 

Helomvändningen är så huvudlös att man häpnar. Signalen Morgan Johansson skickar ut är att terror lönar sig och att värnandet av demokratin är en synnerligen tunn fernissa. Man fasar vid tanken på vilka repressiva åtgärder som kunnat skyndas igenom om attentatet åstadkommit allvarligare och mer spektakulära skador. Även ur en rent krass taktisk synvinkel är det idiotiskt att först svika ett vallöfte, kring de övervaknings- och identitetsfrågor som en stor del av väljarkåren bevisligen känner starkt för, samtidigt som man politiskt desarmerar något som skulle kunna skada den borgerliga regeringen allvarligt. 

Hela debaclet visar att det uppenbarligen är mycket illa ställt med både interndemokratin och ledarskapet i SAP. Ledningen kan tydligen utan större debatt kan bryta mot både  kongressbeslut och utställda löften till väljarna  Det är inte bara dåligt ledarskap, utan även tanklöst och ogenomtänkt, och luktar i min mening populism av sämsta sort. Istället för att i panik eller desperation försöka gripa efter politiska initiativ och poänger man ändå inte kan vinna, borde S i stället överlåtit till regeringen att ta ansvar för den säkerhetspolitiska (o)ordning som de ansvarar för. För att istället själva i mer lugn och ro formulera förslag till effektivare alternativ kring säkerhetsfrågorna.

Kort sagt, Morgan Johanssons utspel kommer varken göra till eller från i jakten på extremister samtidigt som man levererar politiska vinster till borgerligheten. Allt medan socialdemokratin tar ytterligare steg mot att plan- och ledarlöst irra sig ned i irrelevansens gyttjepöl. 

Urspårat rymningsförsök

Det är nästan lika tröttsamt att tjata om hur illa den svenska järnvägsinfrastukturen är skött som det är att faktiskt försöka åka tåg. Men förfallet på spåren har nu gått så långt, när det snart inte längre finns en väderlek, årstid eller vindriktning som inte hindrar att tågen går, att det krävs ett uppror för att få slut på eländet. Framför allt är dock avsaknaden av politisk vilja och ansvarstagande kring järnvägarna från den moderatledda regeringen rent pinsam. Allt  de borgerliga mäktar med är att satsa på fler vägar, för att ta hand om den trafikvolym som tvingas bort från spåren p g a den usla transportkvaliteten.

Förmodligen är vanvården fullt medveten. Regeringen gör på alla politikområden allt som står i deras makt för att montera ned det gemensamma i samhället, för att ersätta det med en falsk valfrihet och individkonkurrens som inte ens gynnar den medelklass som gladeligen röstar fram den. Och det är väl i just det som problemet ligger. Åsa Linderborg pekar i Aftonbladet på diskrepansen mellan den pendlande övre medelklassens lättmutade och valfrihetsfetischistiska sinnelag, och ilska över den krånglande infrastrukturen (som man dock låter gå ut över arbetarklassen):

Men ansvaret ligger inte hos dem i SJ:s uniformer, utan hos alla dessa välutbildade, välavlönade pendlare som till övervägande majoritet stödjer denna satans avregleringspolitik, som gör att inget funkar och alla skyller ifrån sig på varandra.

Det spelar igen roll hur mycket SJ än går med vinst, pengarna plöjs ändå inte ner verksamheten – de använder Anders Borg till annat. Som skattesänkningar för pendlare som förbannar att en kollektivtrafik på dekis gör att de aldrig kommer i tid varken till hem eller jobb. 

Åsa Linderborgs analys är så klockrent briljant att man inte kan låta bli att bli lite kär i henne. Kanske skulle man ge sig på en enlevering av henne nu när hon avslöjat sina resevanor, ända ned ned till tågtid och perrong? Fast å andra sidan, ska vi sedan rymma med tåg lär vi ju, givet sakernas tillstånd, inte komma speciellt långt...

Vart ska vi tömma vredens skålar först, SvD?

Att Svenska Dagbladet är en manifestation av det kapitalistiska samhällets slöseri med såväl tidningspapper och bandbredd torde vara allom bekant. Den som ännu inte är övertygad kan med fördel läsa tidningens ledare med anledning av bombdådet den 11 december i centrala Stockholm, där PJ Anders Linder skriver:

När någon spränger sig till döds i hopp om att ta oskyldiga medmänniskor med sig i graven, och plocka en sorts förvridna poäng på kuppen, kan det inte bara mötas med sval och behärskad analys. Det måste till en stark och tydlig reaktion av vrede och beslutsamhet från dem som har fått förtroendet att leda landet. Men också från medborgarna själva.

Uppmaningen till vrede är i nuläget (med tidningar som skriker ut rädsloskapande rubriker om hur många som skulle kunna dödats i dådet och målar fan och faror på var och varannan vägg) socialpsykologins motsvarighet till att pissa i byxorna för att bli varm, vilket skulle kunnat få farliga konsekvenser om det stått i en tidning som någon faktiskt läser.

Dock kan man undra vad tusan SvD egentligen menar. Är inte sval och behärskad analys precis det som krävs för att hitta potentiella terrorister oavsett vilket ursprung eller motiv de har? Eller är det hämnd som man fiskar efter, månne? Nu dog visserligen ingen förutom gärningsmannen i attentatet, men man kan ju alltid följa amerikansk förebild och agera preventivt. Så PJ Anders Linder, ska vi först skicka JAS-planen mot Tranås, där han växt upp och startade sin resa, eller mot Luton, England, där han bott och studerat? Eller ska vi fråga finnarna om vi får skapa ett Guantanamo på Åland och där internera alla naprapater, för säkerhets skull?

Privatisering till låns

Den borgerliga privatiseringshysterin är snart fullbordad när utförsäljningstrollspöet nu svingas över biblioteken. Visserligen har tecknen länge funnits i tiden, bokinköpen på Stockholms stadsbibliotek har redan till stora delar lagts över på Bonniers. Fast nu löper den moderatstyrda Nacka kommun utanför Stockholm linan ut, när de efter årsskiftet ska sälja ut samtliga kommunens bibliotek.

Och man hymlar inte ens med orsakerna till beslutet. Biblioteken ska inte privatiseras av rationaliserings- eller besparingsskäl, nuvarande verksamhet är heller inte dålig. Beslutet är istället föranlett av av rena principskäl. Ordföranden i kulturnämnden, Tobias Nässén (M) lägger ut texten:

Det betyder inte att privata aktörer kan göra det bättre än kommunen […] det är inte ett beslut vi tagit för att spara pengar.

Man kan i sitt stilla sinne fundera hur en privat aktör ska kunna tjäna pengar på att driva bibliotek om man inte får ta betalt för lånen.Visserligen kan man göra de uppenbara försämringarna av kvaliteten (minskad personaltäthet och -kompetens, mindre utbud, minskade öppettider etc), men kan det verkligen räcka för att tillfredsställa en privat sektor som har vant sig med mycket högre vinstmarginaler genom snylteri från skattebetalarna inom friskolecirkusen? Har månne de blivande biblioteksentreprenörerna redan tänkt ut några andra fiffiga inkomstkällor, som t ex drakoniska förseningsavgifter, myntinkast för åtkomst till småbarnens sagostund eller inbladade reklamblad i böckerna?

Framtiden kommer att visa hur den här nyliberala våta drömmen faller ut i kontakt med verkligheten. En sak är dock tämligen säker - vi kommer knappast att kunna läsa om det på biblioteket.

Livet passerar revy för en döende socialliberalism

Folkpartiet, partiet som övergått från att vara den svenska socialliberalismens fanbärare till dess likdito, upphör aldrig att förvåna. Att ett parti med en förhärskande batongideologi, svår dragning åt högerpopulism och lägre i tak än SAP på 1990-talet, drabbas av avhopp av personer med socialliberala böjelser är inte så konstigt. Mikael Trolins och Camilla Lindbergs flykt ur FP-fållan är t ex snarast att betrakta som den logiska följden av allmäntillståndet i major Björklunds flock.

Nej, det förvånande med Folkpartiet är att det inte verkar finnas någon gräns för hur långt ifrån liberala värderingar partiet kan främja sig, utan att det slutar kalla sig liberalt. När man trodde gränsen var nådd, kommer nyheten om folkpartisten i Blekinge som vill använda polisiär makt för att censurera en nyårsrevy...  

En liten instruktionsvideo för socialdemokratins ledargarnityr

Som en del i vad som måste vara världshistoriens mest långdragna offentliga självmord hade Socialdemokraterna i helgen ett TV-sänt krismöte, som både till form, retorik och entusiasm mest påminde om en reprissändning av ett regionalt politbyråmöte i någon gudsförgäten del av DDR under 1970-talet. Trots att det skulle vara ett krismöte var det mest flagranta intrycket från tillställningen den närmast totala avsaknaden av ideologisk riktning eller framtidstro. Katrine Kielos sammanfattar läget utmärkt i Aftonbladet när hon, på temat att S saknar känsla för samtiden, skriver att:

Finanskrisen markerar en vändpunkt, både för världsekonomin och 30 års ekonomiskt tänkande. FRA har politiskt definierat en hel ungdomsgeneration.

Allt detta har hänt mitt framför ögonen på Socialdemokraterna. 

/.../

Var är socialdemokratin i allt detta?

Tja, Östros, Sahlin och Österberg diskuterar ersättningsnivåer och kallar det förnyelse.

Ni har gjort det sämsta valet i modern tid eftersom ni inte kunde läsa samtiden. Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er. 

Det finns mycket att orda om socialdemokratins närmast defaitistiska inställning till sin egen ideologi. Eftersom det mesta och bästa ändå redan är sagt, och socialdemokratins ledning verkar närmast resistent mot verbal påverkan, tänkte jag tillgripa rörliga bilder för att få S-toppen att fatta att det krävs lite jävlar anamma för att vinna kampen mot Högern (d v s raka motsatsen till att hävda att SCB inte kan räkna).


[Filmen visar den irländske labour-parlamentsledamoten Pat Rabbittes upprörda utskällning  av ministern Pat Carey i direktsänd tv med anledning av den irländska statsfinansiella krisen]

Lagstiftningsförslag till moderata fritänkare

Glädjande nog har ett antal moderater återigen motionerat till riksdagen om att motarbeta jantelagen. Jag vill uppriktigt gratulera Moderaterna till att de har sådana fantastiska fritänkare i sina led! Inspirerad av de moderata riksdagsledamöternas antijanteanda vill jag därför komma med några förslag på lagar som jag hoppas att Moderaterna kan bearbeta framöver.

Jag tänker mig exempelvis att man skulle kunna se över möjligheten att avskaffa lagen om alltings jävlighet, vilken dagligen irriterar hundratusentals svenskar. Vore det inte fantastiskt att t.ex. slippa tappa morgonmackan i golvet med smöret nedåt? Även på idrottens område finns utrymme för moderat reformiver. Det stod klart efter vinter-OS att svensk hockey saknar ordentlig styrka, varför det vore på sin plats med ett stärkande av hockeylagen. Detsamma skulle man även kunna tänka sig med fotbollslagen. Även när det gäller naturen finns all anledning att låta Moderaternas riksdagsledamöter arbeta på högvarv. Exempelvis tänker jag mig att man skulle kunna se över Roslagen och tillsätta en utredning kring de i vintertid så förrädiska underlagen. Avslutningsvis skulle jag gärna se att Moderaterna försöker samla en bred parlamentarisk uppgörelse kring ett lättande av tyngdlagen. Då skulle säkerligen många hemska olyckor som inträffar på grund av fall, krockar och stötar kunna undvikas.

Jag ser med stor tillförsikt fram emot Moderaternas fortsatt kompetenta arbete i Sveriges riksdag!

Björklund kristnar alla barnen

Den Käre Utbildningsledaren major Jan Björklund (FP) körde som väntat över Skolverket när de nya läroplanerna för skolan fastställdes av regeringen. Kristendomen ska, tvärtemot expertisens förslag, ges ett försteg i undervisningen före de andra världsreligionerna, vilket motiveras av grumliga historiska skäl. Svenska barn ska alltså lära sig om sådant de redan kan om kristna traditioner, för att kunna ha gulliga teaterspel i skolan under olika högtider. Varför några i klassen firar ramadan i stället, eller har påsken på andra datum, eller för den delen inte verkar ge ett jota för den religiösa vidskepelsen, anser dock inte Björklund vara lika viktigt att lära ut. Man kan bara instämma i Johan Westerholms beklagan om dagens arma barn som drabbas av den björklundska politiken.

Man kan tolka detta som ett sätt av Jan Björklund att fiska röster från sverigedemokraterna, genom att sätta hårt mot hårt mot Den Hiskelige Muselmanen. Men framför allt är det en illustration av hur regeringen Reinfeldt i sitt utsatta parlamentariska läge är minst lika beroende av att blidka Kristdemokraterna, som bara blir allt mer svårstyrda och fundamentalistiska för varje personvalskampanj eller utnämning som går av stapeln. Det ska bli spännande att se om major Björklund kan peka sig med hela handen ur den här röran under de kommande åren.

Ministerstyre och mörkläggning i sjukförsäkringsfrågan

Det var rent pinsamt att i valrörelsen se hur de rödgröna fatalt misslyckades med att utnyttja den straffspark i form sjukförsäkringsfrågan man fått till skänks av borgarna. Det krävdes att Emelie Holmqvist skulle stampa rakt på regeringens ömma tå i sin blogg om hur hennes mamma Annica misshandlades av sjukförsäkringsystemet, för att frågan på allvar skulle hamna på bordet. Och då var det för lite, för sent. 

Eller kanske inte. Regeringens märkliga hantering av sjukförsäkringsfrågan gör att man lagt upp bollen på den politiska straffpunkten igen. Det i uppseendeväckande turer som Röda Berget konstaterar alltmer antar karaktären av ett veritabelt Husmarkgate. 

Frågorna är tre. För det första: varför gick Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord, mot alla regler om hur myndighetschefer ska agera, ut och dementerade och ställde ut falska löften i fallet Annica Holmqvist mitt i valspurten? Justitieombudsmannen har fått en anmälan, men misstanken om både missbruk av Orustfjords ställning som myndighetschef, ministerstyrning av myndigheterna och regeringens användning av myndigheterna som en del i deras valrörelse kvarstår. Frågorna som kräver svar (sammanfattade av Johan Ulvenlöv) är: hur såg kontakterna mellan regeringen och myndigheten ut; vem på Regeringskansliet skötte dem, på vems initiativ; och vad var innebörden av kontakterna. Red ut rötan!

För det andra; varför vägrar regeringen att svara på Veronica Palms (S) fråga om Orustfjordaffären? Har regeringen glömt bort att de inte längre har majoritet och att Riksdagen inte längre domineras av in till självutplåningens gräns partitrogna borgerliga knapptryckare? Är det verkligen grundlagsenligt av regeringen att tiga på frågor från Riksdagen? Svara!

För det tredje; varför hemligstämplar regeringen promemorian från den sparkade socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson (M) till statsminister Fredrik Reinfeldt? Vad i Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är grund för hemligstämplingen av dokumentet? (Och nej, propagandaminister Schlingmann & co, värnandet av bilden av regeringschefen Reinfeldt som ofelbar och utan fläckar ingår inte som ett av skälen för hemligstämpling). Visa oss promemorian! 

Och snälla, söta, rara rödgröna politiker. Släpp nu inte denna fråga. Driv saken i botten nu när banan är sopad för ett politiskt agerande, tack vare panikartade blundrar i det moderata lägret. Vakna! Gör någonting! Vänta inte på att Emelie ska göra ett nytt inlägg.  

Hets mot folkdräkt

Personen på bilden är eftersökt för hets mot folkdräkt. Mannen uppges vara i 31-års åldern, vara klädd i Blekingedräkt, ha svårt att sitta still en längre tid samt hysa antipati mot biskopar. Personen sågs senast flyende från Storkyrkan i Gamla Stan. Om du ser personen ifråga ombeds du att vänligt men bestämt upplysa honom om vägen till närmaste Dressmann-butik.

Nattväktarstaten, så funkar det

Nattväktarstaten, alla nyliberalas våta dröm om ett idealsamhälle med en minimal stat, visar sig nu vara en utopi på väg att realiseras i USA. I ett county i Tennessee släcker brandkåren bränder i granncountyt enbart om fastighetsägaren betalat en avgift på $75. Har man inte betalat får man ingen hjälp, utan brandmännen står vid sidan av och ser till så att branden inte sprider sig (till de som faktiskt betalat för sig).

Någon tydligare illustration av hur kapitalismen slår sönder samhällets moraliska ryggrad och drar allt vad solidaritet heter i smutsen, borde väl inte behövas.

Sverigedemokraterna flyr självinsikten i Storkyrkan

Sverigedemokraterna, det svenska kulturarvets ovälkomna "försvarare", flydde så att det fladdrade i knätofsarna från en av kulturarvets tydligaste bastioner, Storkyrkan i Stockholm, under Riksdagens högtidliga öppnande. Orsaken? SD:arna kände sig tydligen både träffade och påhoppade när biskop Eva Brunne i sin predikan sade:

Den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag, att du ska inte har samma rättigheter som jag, inte är värd ett liv i frihet, och detta av en enda grund - att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld - det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor

Brunnes uttalande är sådant att såväl företrädare för alla demokratiska politiska partier, som för samtliga religiösa samfund borde kunna stå bakom det. Att då reagera som bortskämda fjortonåringar som fått skäll av sina föräldrar, förutom uttåget även genom att twittra om "skam" för kyrkan och att kyrkan "tar ställning för vänsterextremister", är väl egentligen bara den slutgiltiga bekräftelsen på att sverigedemokraterna varken hör hemma i en kristen eller en demokratisk församling.

Skiftbyte i socalförsäkringsslakteriet

Mängden sörjande lär vara ännu kortare än mängden förvånade nu när statsminister Fredrik Reinfeldt verkar ta bort Cristina Husmark Pehrsson (M) från regeringen. Statsministern slår dessutom två flugor i en smäll, eftersom han till ny syndabock utförsäkringsminister allmän spottkopp socialförsäkringsminister uppges utse förre socialborgarrådet i Stockholm, Ulf Kristersson (M). Och med Kristersson satt på den post i regeringen som det är mest omöjligt att undkomma från med hedern i behåll, lär därmed hämnden efter den berömda striden mellan de båda om makten i MUF på Förbundsstämman i Lycksele 1992 slutligen vara inkasserad för Reinfeldt.

Lantisar är smartare än moderater

Det sägs ju att en av Fredrik Reinfeldts styrkor är att utse rätt personer till rätt poster. Det verkar dock en smula underligt att han därför utsett Anna Kinberg Batra, kvinnan som är mest känd för att först på fullaste allvar hävda att stockholmare är smartare än lantisar, för att sedan motbevisa sig själv genom att som stockholmare både vara moderat och gift med en lantis, till ny gruppledare för Moderaterna i Riksdagen. Framför allt kan det tyckas en smula vanskligt nu när regeringen behöver stöd av en massa lantisar för att få igenom sin politik.

Socialdemokratin och medelklassen

Marika Lindgren Åsbrink skriver ett läsvärt inlägg i Storstad om socialdemokratins jakt på medelklassen. Att socialdemokratin, liksom all bred vänster som har några ambitioner att bli politiskt relevanta, är beroende av att kunna knyta samman medelklassen med arbetarklassen och andra underpriviligierade grupper har varit självklart sedan den parlamentariska representativa demokratins genombrott. Historiskt sett har också SAP byggt sin maktbas på att göra medelklassen motiverad till att betala för en stor offentlig sektor och starka välfärdssystem. Typexemplen finns i familjepolitiken där reformer som generellt icke behovsprövat barnbidrag och föräldraförsäkring, skapat ett intresse och en betalningsvilja för välfärdspolitiken hos medelklassen.

Tyvärr har förmågan och kanske t o m förståelsen, för denna politiska och ekonomiska dynamik på senare år alltmer försvunnit socialdemokratin, vilket kan förklara varför partiet läcker väljarstöd som ett hagelskjutet såll. Marika Lindgren Åsbrink noterar i ETC att socialdemokratin misslyckats med att föra en politik där det lönar sig att vara solidarisk. Det vill säga den klassiska socialdemokratiska folkhemspolitik som byggde system som "förenade egennytta med solidaritet – system som inte krävde att enskilda människor måste vara sällsynt goda för att samhället skulle bli gott". I stället tror man att vägen framåt är att muta medelklassen med godis, som RUT-avdrag; vilket, förutom att det är  kontraproduktivt då det sätter grupper mot varandra och urholkar skattebasen för att driva reformer, dessutom är något som borgerligheten är mycket bättre på eftersom deras övergripande mål är minskade skatter och minskad offentlig sektor.

En av de sista ledande socialdemokratiska politikerna som tänkte rätt i detta avseende var den annars så beramade Göran Persson. Maxtaxan på dagis må ha varit en ordentlig valfläskrökare i valrörelsen 1998, men var samtidigt ett sätt att köpa medelklassens stöd med en reform som ur ett strikt fördelningspolitiskt perspektiv inte helt optimal, men som alla, inklusive samhällsekonomin, tjänade på.

Utmaningen är alltså att åter hitta en väg att skapa välfärdssystem som gör att medelklassen med arbetarklassen får samma politiska intresse. Att detta inte är lätt i den förändrade globala politiska och ekonomiska verklighet vi står inför är uppenbart. Men det råder heller inget tvivel om att det är nödvändigt. Motståndaren, Högern, har redan gjort sin systemförändring, med benäget biständ av en naiv socialdemokrati, som gjort att medelklassen idag fånge i ett högerprojekt som individualiserat risker och kostnader, och gjort en majoritet av medborgarna rädda för sin personliga försörjning och trygghet. Jonna Sima sammanfattar på ett belysande sätt i en valanalys i Dagens Arena hur dagens medelklass genom decennier av högerpolitik är fast i ett system där det finns få ekonomiska incitament att vara solidarisk eller lösa problem gemensamt:

Jag och mina 30-någonting vänner, mina föräldrars generation – alla är vi mer eller mindre beroende av det borgerliga samhällssystemet som styrs av tankar på börsen (pensionssparet), räntorna (bostadslånet) och skattesänkningar (mer pengar i plånboken). Det har skett ett systemskifte i Sverige. Från att det stora flertalet har velat betala världens högsta skatter för att alla i Sverige ska kunna leva ett värdigt liv, till att många i dag känner att de måste tänka på sig och sitt för en dräglig tillvaro. Bakom det här relativt nya egoistiska sättet att tänka ligger borgerliga politiska beslut.

Här ligger utmaningen för det mesta av vänstereftervalsanalys. Det räcker alltså inte att vinna bara hjärtan och sinnen för att något ska hända med den progressiva saken 2014. Man måste även skapa system som gör att det lönar sig bättre att vara solidarisk och en del av det gemensamma projektet än rädd och egoistisk. Vart ett misslyckande i den saken leder visar den kontinentaleuropeiska politiken med önskvärd tydlighet. Där äts den progressiva väljarbasen från två håll av ett statsbärande mitten-högerparti som vinner val på plånboksfrågor för dem som något har; medan rädslan och otryggheten göder en högerextremism som tar röster från de sociala grupper som inget har, inte ens längre hoppet om en bättre framtid.

Spetsutbildning till segregation

En stark kandidat till årets icke-nyhet torde vara rapporten från Skolverket om att regeringens satsning på spetsutbildningar på gymnasiet förstärker den sociala segregationen, men att eleverna som går i dem  är nöjda. Det är ett mysterium att införandet av ett elitskolesystem som är skräddarsytt för att gynna barn från studievana hem  leder till social snedrekrytering, men gör det lilla fåtal som har möjlighet att gå i elitklasserna tillfreds, ens kan klassas som en nyhet.

Fast vänta lite. Får man tro Dagens Nyheter verkar det faktiskt vara en nyhet på ett ställe - Utbildningsdepartementet. Jan Björklunds statssekreterare säger nämligen, apropå att de flesta eleverna på spetsutbildningarna har svenska föräldrar med en socioekonomiskt stark bakgrund, att

– Det krävs tidiga insatser i grundskolan för att motverka det här. De förändringar som vi nu gör i grundskolan syftar till att hjälpa elever som kommer från hem utan studietradition

Eller så kanske regeringen skulle göra något verkningsfullt som omväxling, och strunta i hela idén med elitklasser, och annat lika dåligt underbyggt som segregerande trams i utbildningspolitiken, för att istället satsa pengarna på att höja kvaliteten på undervisningen för alla elever?

Arkelsten, kul namn men knappast någon superskurk

Nestorn i den svenska spinndoktorkåren, Per Schlingmann, avgick idag som Moderaternas partisekreterare, rapporteras det i mediesvängen. Mannen som gav trianguleringen, nyspråket och slogansnattandet ett ansikte ersätts av en person med ett nära på lika lättparodierat namn, Sofia Arkelsten.

Högern hoppas, och delar av vänstern fasar, att Arkelsten kommer bli alla progressiva krafters ärkenemesis, i kraft av att vara ung, kvinna och miljökunnigare än resten av borgerligheten tillsammans. Men förtvivlen icke, O! du progressive. Alliansfritt Sverige påminner om hur nämnda Sofia Arkelsten blev sönderägd i just miljöfrågorna av någon som visserligen är av manligt kön, men är ännu yngre än henne - han gick på gymnasiet. Läs och hav förtröstan. (För det verkar inte varit något undantag).

En glad spark i proffstyckarskrevet

America Vera Zavala levererar apropå valutgången ett öppet brev till Sveriges proffstyckarklass i Tvärdrag. Där efterlyser hon ett verkligt och verkningsfullt engagemang bland Sveriges vänsterintellektuella kring att organisera sig för att på allvar bilda opinion, etablera åsikter och vinna val. Hon kommer med den fullt korrekta iakttagelsen att det inte räcker med ett avmätt och distanserat agerande som accelererar något i valspurtens slutskede. Valutgången borde gett Sveriges vänster en tankeställare om att:

... har man hittills trott att det räcker med att tycka och skriva lite varstans borde detta val få er att inse att så inte är fallet, det krävs att man gör något också. Det var länge sen man kunde förlita sig på de etablerade. LO, Socialdemokraterna och även Vänsterpartiet befinner sig i kris, både idémässigt och organisatoriskt. Vi kan inte vänta på dem, i alla fall inte göra allt opinionsarbete avhängigt av dem.

/.../

Sverige behöver inte fler stjärntyckare, vi behöver intellektuella som vågar ingå i kollektiv tillsammans för något bättre. Imorgon kan vi börja förändra högervågen, men då krävs organisering.

America Vera Zavalas flammande apell borde stämma till eftertanke inom den svenska vänstern i vid mening; från den kulturella, politiska och mediala eliten, till enkla amatörer som undertecknad. Framför allt är det en påminnelse om att det organiserade engagemangets betydelse inte får glömmas bort i all progressiv eftervalsanalys om man har någon förhoppning om långsiktiga framgångar.

Kontinuerligt krysskaos i krympande kristdemokrati

Om ni möter en känd borgarsympatisör som ser lite skamsen ut har ni förmodligen träffat på en av de ungefär 123467 personer (37 % av väljarkåren) som taktikröstade Kristdemokraterna kvar i Riksdagen. Det är en grupp som man knappast  skryter om att man tillhör ifall man närmare betraktar vilka 19 riksdagsledamöter som man bidragit att sända till rikets högsta beslutande församling. 

Bloggen har tidigare kommenterat den konservativa högergir som KD gjort i och med valet. Den bilden förstärks av kontroverserna kring  personvalskampanjerna för två av de inkryssade tokkonservativa KD-kandidaterna. Lokala medier rapporterar att Annelie Enochson och och antiabortförespråkaren Roland Utbult har bedrivit kampanj i den Livets Ord-anknutna tidningen Världen idag. Kampanjen har riktats mot de väljare som varit "besvikna över att Kristdemokraterna tonat ner de kristna värderingarna inom partiet" (hur det nu kan vara möjligt). Detta har väckt viss upprördhet i partiorganisationen, vilket är förståeligt eftersom de låga valtalen och stora andelen oengagerade taktikröstare gör det allt lättare att genomföra krysskampanjer mot partiledningens vilja. 

Utbult och Enochson själva försöker tona ned Livets Ord-kopplingen. Det underlättas dock inte av att Världen idags redaktör, Ruben Agnarsson, (vad är förresten orsakssambandet mellan frikyrkliga personer och lustiga efternamn - vad kommer först, namnet eller frimickarböjelsen?) i sin blogg bedrivit krysskampanj för bl a  Utbult och Enochson. De båda tillhör enligt honom en grupp som partiledningen är rädd för kommer att göra "riksdagsgruppen lite mer svårstyrd". 

Här måste jag ge Agnarsson rätt i sin analys. Den kristdemokratiska riksdagsgruppen har i takt med att den krympt blivit mer konservativ (den som tvivlar kan läsa den här artikeln från Livets Ord, med bl a Enochson och Uppsala-ledamoten Mikael Oscarsson, som jämför sitt enträgna arbete mot aborter med anti-slaveriarbetet i England på 1800-talet).  Det ställer KD-ledningen inför valet att vara rättroende men politiskt irrelevant; eller bredda sig och vara den borgerliga regeringen trogen, till priset av att svika sina fundamentala ideal och föra ett kontinuerligt inbördeskrig mot den konservativaste falangen. Alltså ungefär det läge VPK konstant var i fram tills man tappade K:et. Hur denna kristna syskonstrid än kommer sluta, är åtminstone så mycket klart att det knappast kommer att räcka med att 123467 väljare går runt med en ångerns rodnad på kinden för att någon kristdemokrat alls ska få plats i Riksdagen efter nästa val. 

Klassen föder klassamhället

Den alltsomoftast utmärkta bloggen Vi har räknat på det här, postar en diskussion om hur skolpolitiken har en negativ inverkan på den sociala rörligheten. Grundvalen är ett seminarium med Daniel Lind, chefsekonom på Unionen, om den sociala rörligheten i Sverige, som nu hotar gå tillbaka efter att ha nått enastående goda nivåer.

En av de bidragande faktorerna till detta är skolan, där segregeringen och betydelsen av social bakgrund ökar. Den tidigare enhetsskolan hade fördelen att folk från olika samhällsgrupper träffade och knöt nätverk med varandra redan från späd ålder. Samtidigt hölls andelen valmöjligheter i skolsystemet på ett minimum. Det fick till effekt att föräldrarnas preferenser och val (som ju är viktigare ju yngre en elev är) inte slog igenom förrän sent i skolsystemet, vilket gynnade barn från studieovana miljöer.

Valfrihetsrevolutionen i skolan, med uttryck som privata friskolor och fritt skolval med skolpeng, har fått till följd att dessa positiva effekter för den sociala rörligheten, och med den det goda samhället, undermineras. Valen görs idag tidigare än någonsin i skolan. Ett felval i 11 års ålder kan avgöra om prestigeutbildningen på universitetet någonsin kommer att öppnas för en elev. Och självklart är det så att akademikerföräldrarna lättare inser den snåriga vägen genom ett allt oöverskådligare antagnings- och meritsystem, än den med arbetar- och/eller invandrarbakgrund.

Samma sak med skolvalet, som leder till att skolorna klassegregeras i takt med att de högpresterande eleverna koncentreras till elit(fri)skolor. Ett fenomen som är inbyggt i själva affärsidén eftersom det samtidigt skapar söktryck och sänker kostnaderna för skolan. Precis som i USA riskerar övriga elever som är mindre högpresterande att förvisas till ett b-lag av (offentliga) skolor, som ständigt är i en kostnadskris. Allt medan legitimiteten för den övre medelklassen att skattevägen betala för ett offentligt skolsystem som de inte använder minskar.

I bloggen listas tre förslag att komma åt den skenande segregeringen. För det första att göra skolpengen dynamisk istället för linjär; för det andra att alla skolor måste ta in en kvot på lottning istället för betyg; samt för det tredje att skolor med högt söktryck måste expandera verksamheten, så att fler får tillgång till den omvittnat goda kvaliteten.

Själv håller jag med om de ovanstående punkterna. Det är heller ingen hemlighet att jag också anser att systemet med friskolor är ett otyg som i sig alltid kommer att verka segregerande och dränerande på de offentliga resurserna.

Men alldeles oavsett vad man tycker om friskolor, kommunalisering eller återförstatligande av skolan är det absolut nödvändigt att vänstern på allvar tar kommandot i skolfrågan, vilket man ömkligt tappat under hela 2000-talet. Det gäller att släppa gamla tabun, erkänna sina synder som medskyldig till den röra som uppkommit på skolområdet, för att sedan kunna ha en förutsättningslös diskussion om  hur vi framtiden får en likvärdig skola. Vänstern måste ha en tydlig plan för hur man vill skapa framtidens skola redan från dag ett då den nya regeringen tillträder i oktober 2014, för att rädda vad som räddas kan efter åtta år av borgerlig kadaverdisciplin i katedern.

Eftervalsanalysens kranka blekhet

Visserligen är en analys av valutgången 2010 lika rolig att göra som en koloskopi, men i båda fallen är det bara att bita ihop och gilla läget. Glädjande nog verkar den rödgröna idédebatten tagit fart efter nederlaget och eftervalsanalyserna duggar tätt. Netroots har t o m en hel sida med sammanställningar för den intresserade, där man också själv kan bidra med sin egen analys som vidarebefordras till SAP:s valanalysgrupp. 

Inspiration för konstruktiv ilska och förbättringsiver för framtida valsegrar kan man finna i bland annat dessa skribenters inlägg:

• Katrine Kielos skriver om att SAP måste vinna val på att vara socialdemokrater, genom att själv formulera en sammanhängande politik och inte låta de politiska motståndarna definiera de viktiga frågorna (och svaren).
• Kajsa Borgnäs menar att Socialdemokraterna saknar en sammanhållen berättelse grundad på ordentlig analys. Istället säger man flera olika saker samtidigt utan att ge intrycket att riktigt tro på någon av dem, vilket skapar ett trovärdighetsproblem samtidigt som man överlåter till Moderaterna att sätta spelplanen och sverigedemokraterna att spela på osäkerheten och otryggheten i breda folkgrupper.
• Marika Lindgren Åsbrink pekar på hur raset pågått länge och att bristen hos socialdemokratin ligger i att man inte upplevs som relevanta, eftersom man inte förmått att formulera en vision om det goda samhället i den nya globaliserade verkligheten. (Liknande diskussioner finns i hennes blogg). 
• Björn Elmbrant visar på hur socialdemokratin har sig själv att skylla för mycket, då Högerns politik i mycket är den logiska fortsättningen på de reformer som S-regeringar en gång skapat. Vägen framåt ligger bl a i en återkoppling till socialdemokratins fihetsidé, att vinna medelklassen tillbaka samt att utveckla det rödgröna samarbetet och idéutvecklingen.
• Maryam Yazdanfar yrkar på att SAP slaktar en del heliga kor och att det krävs en debatt kring både idéer och en organisations- och partistrukturen för att komma vidare.
• Becky Bergdahl uppmanar vänstern att släppa statustänkandet, det räcker inte med att ha social rörlighet, man måste ha en politik som även inkluderar dem som av olika skäl aldrig kommer nå den akademiska medelklassen.
• Åsa Westlund skickar en tacksamhetens tanke till de nätrötter som räddade de rödgröna från en än värre katastrof, och vars engagemang och aktivitet kring fallet Annica Holmquist visar vägen framåt. 
• Ett hjärta rött sammanfattar hur den välmående medelklassen mutas (tills de själva drabbas). 
• Jens Holm har en lång, och träffande analys, om vad som gick fel och hur vänstern kommer på fötter igen, bl a genom en satsning på sociala och traditionella medier.
• Martin Moberg har samlat lästips till lunchrasten. 
• Carl Tham är visserligen ute i ogjort väder när han yrkar avgång för allt och alla, men har ändå en del poänger när han pekar att vägen ur den idémässiga återvändsgränsen bl a går genom ett återtagande av den ekumeniska solidaritetstanken och föreningen av solidaritet och effektivitet. 
• Jonas Sjöstedt efterlyser en eftervalsanalys där han bl a lyfter upp ledarfrågan i Vänsterpartiet och föreslår ett delat ledarskap á là Miljöpartiet (vilket den konspiratoriskt lagde även noterar gör en uppslitande partiledarkamp mellan t ex honom och Josefin Brink onödig). 
• Aron Etzler hittar förklaringarna till hur Vänsterpartiet till synes kunde missa öppet mål i valrörelsen bl a i bättre organisation och öppna, framåtsyftande politiska och strategiska diskussioner, både inom och över partigränserna.
• Och tänka sig: från högerhåll har man redan hörsammat Etzlers uppmaning till partiöverskridande diskussioner och kommit med en rad lika jättekonstruktiva som opartiska idéer om hur vänstern ska bedriva politik. Fast tror man på dem tror man väl på Tomten också. 

Kristdemokraterna kryssar mellan Gud Fader och Fader Fyra Procent

Det visar sig nu att Kristdemokraterna klarade sig kvar i Riksdagen enbart beroende på en extremt  hög andel taktikröster. Ingen är direkt förvånad över detta, speciellt inte KD:arna själva som t o m använde taktikröstandet som en del i sin valkampanj.

Samtidigt blir ett krympande KD allt konservativare, i takt med att mer rättrogna kandidater kryssas in av kärnväljarna. De gamla bekantingarna Tuve "Hädelseförbud" Skånberg och Annelie Enochson tog sig t ex in i riksdagen på mer liberala och salongsfähiga kandidaters bekostnad. Och samma sak händer även lokalt, bl a i Göteborg.

Kontentan av detta lär bli en huvudvärk för Göran Hägglund, som får en större konservativ flank att hålla nöjd, samtidigt som det lär bli allt besvärligare att undvika att skrämma bort den del av väljarkåren som inte är tokkristen. Något som gick sådär redan under den förra mandatperioden. Samtidigt lär nog Fredrik Reinfeldt att märka att köpslagandet för att vinna KD-stöd kommer att bli betydligt dyrare nu än förut.

En sak är dock säker - det kommer med all sannolikhet att krävas att mer än 37 % av KD-rösterna är taktikröster för att rädda partiets riksdagsmandat i nästa val. Så det är nog lika bra att ställa årets valaffischer i malpåse, för de lär behövas igen.

Önskelista för vänstervalseger 2014

Kära Tomten,
Eftersom du också är röd förstår du säkert att jag vill undvika ett liknande spektakel som valet 2010. Därför har jag sammanställt följande önskelista på sådant som jag tror skulle säkra en vänsterseger i valet 2014. Förhoppningen är att jag ska få anledning att återkomma till listan, för att löpande kunna pricka av när önskningarna infriats.

Inför valet 2014 önskar jag därför att de rödgröna oppositionspartierna och/eller dess anhängare:

1. Faktiskt formulerar en vision om ett bättre samhälle, som både är trovärdig och framstår som ett bättre alternativ än borgarnas enda vägen-liberalism. Det måste vara slut med slogans om att "alla ska med" eller att man "inte kan vänta", utan att man först faktiskt sagt vart man ska, vad man väntar på och varför. Det enda sättet att undvika att borgarna vinner ett val med plånboks- och personfrågor tre gånger på raken är att presentera ett alternativ som ingjuter hopp och en tro på förändring till det bättre hos medborgarna. Det räcker inte att säga att regeringen är dålig och ful. Tala istället om hur ett samhälle som samtidigt är solidariskt, rikt, tryggt och ekologiskt hållbart ser ut, och varför en vänsterregering är en förutsättning för att det ska inträffa. Kort sagt vänstern måste erövra mitten från borgarna och flytta samtidigt mittpunkten till vänster.
2. Formulerar en långsiktig strategi för hur valrörelsen och politiken ska bedrivas som kopplar till den ovan nämnda visionen, men som även anpassar sig till det politiska läget. Frågan måste ställas och besvaras om vilken typ och konstellation av samarbete till vänster som krävs för att man ska vinna en riksdagsmajoritet igen. Oavsett vilken arbetsform som väljs måste man förankra Miljöpartiet som ett parti i en rödgrön gemenskap, vilket samtidigt innebär att man från de röda partierna på allvar måste bejaka de gröna frågorna.  
3. Formulerar en kortsiktig taktik om hur man både ska kontra borgarnas negativa kampanjer och personfixering, och samtidigt utnyttja sprickorna som uppstår i regeringen. Man får inte tveka att slå på de svaga ministerkorten (tänk Cristina Husmark Pehrsson 2006-2010), partierna (d v s alla regeringspartier utom M) eller tvinga Fredrik Reinfeldt att ta ansvar för sitt regerande (vilket man varit usel på 2006-2010). Man vinner heller inte val på att vara snäll om motståndaren samtidigt spelar fulspel. Den som tror något annat kan fråga Demokraterna i USA om deras ökenvandring 2000-2008.
4. Skapar en medial taktik för hur man kortsiktigt överkommer högerns totala mediala övertag (den s k ekokammaren). Det handlar om att vänstern måste föra upp sina frågor på dagordningen, och kommunicera sin ideologi och den politiska dagsbild på sina egna villkor, trots ett underläge i både pengar och kommunikationskanaler.
5. Skapar och börjar genomföra  en långsiktig medial strategi för hur man på lång sikt kan skapa en nationell plattform för att få ut sitt budskap och styra debatten. Det kommer att kosta pengar, det kan innebära att man måste bryta tabut mot att äga fler tidningar, men är förmodligen oundvikligt. Om nästan 50 % röstar rödgrönt är det underligt att i princip hela pressen med nationell tyngd är borgerlig.  
6. Skaffar en effektiv strategi för att använda sociala medier och använder den sedan både för att få ut budskapet och engagera väljarbasen. Tänk Obama 2008. Detta kräver betydligt förändrade arbetssätt, eftersom de försök som gjordes 2010 oftast mynnade i ingenting (dock var borgarna värre med Tubesalacentern och Anton Abeles kampanjer som lika avskräckande som roande exempel).
7. Ser till att det finns en levande, ej partiorganisationsanknuten, nätrörelse kring sociala medier som kan vara en blåslampa i baken på borgarna. Alliansfritt Sverige, four more years. 
8. Inte hakar upp för mycket av politiken kring sverigedemokraterna eller invandrings- och integrationsfrågorna. Gör förslagsvis en uppgörelse med högerregeringen som håller borta SD:s inflytande i de frågorna, ta sedan debatten med SD när de försöker föra politik men inte på ett sådant sätt att de framstår som martyrer. Det måste ständigt poängteras att det är borgarna som är huvudmotståndaren och att SD är förutsättningen för deras makt. 
9. Diskuterar integrations- och invandringsfrågorna inom den egna rörelsen. Något är snett i den interna skolningen när det är arbetarna som är SD-väljare. Detta förutsätter att man tar diskussionen på markplan i partier, på arbetsplatser och i facket, men även formulerar den hoppingivande alternativa framtidsvisionen, vars avsaknad göder och föder högerpopulismen. Dessutom kräver det att man faktiskt inte har skygglappar när man talar om invandrings- och integrationsfrågorna. 
10. Inte låter borgarna och de liberala medierna, utan den egna rörelsen, styra vilka taktiska eller strategiska val som den rödgröna oppositionen gör. Det var idiotiskt att hasta igenom det rödgröna samarbetet p g a att bl a Dagens Nyheter tjatade om det. Lyssna därför inte när högerpressen kommer med "goda råd" om hur vänsterpartierna ska agera.
11. Inte fastnar i för smala perspektiv - d v s inte formulerar en politik som är för geografiskt eller klassmässigt smal eller är insnöad på akademiska perspektiv och livsstilsfrågor som är viktiga men inte entusiasmerar fler än de redan frälsta. Valseger handlar om att bygga breda koalitioner, alltså måste man måste få med RUT-medelklassen lika väl som LO-kollektivet, queerparet på Söder eller den heteronormativa kärnfamiljen i Norrtälje.
12. Åstadkommer ideologisk förnyelse i de tre partierna (vilket i korthet borde innebära att S skaffar en ideologi, teknokrati räknas inte; MP hindrar från att driva för långt åt höger; samt att V inte följer den stolta partitraditionen att först blöda sig vit i ett inbördeskrig mellan två obskyra falanger, varefter den segrande sidan, efter rituella utrensningar, styr om partiet i en ideologisk riktning som få förstår och än färre bryr sig om).
13. Visar lite jävlar anamma och vilja att vinna - och inte väntar på ett angeläget blogginlägg några få dagar innan valdagen för att få lite eld i kampanjen. 
14. Att man för helsefyr slutar att göra gratisreklam för regeringen genom att tala om Alliansen - och istället kallar fienden vid dess rätta namn: Högern, borgarna eller moderatregeringen. 

Fixar du detta, Tomten, lovar jag att vara solidarisk varje dag fram till den 21 september 2014. Minst.

Gud hörde inte bön på Gotland

En tröst i den dödsskuggans dal som är valet 2010 är att det inte gick så bra för 3/4 av regeringspartierna heller. Och eftersom den enda sanna glädjen, i väntan på monopolkapitalismens slutliga kollaps, är skadeglädjen, vill jag påminna om ett tidgare blogginlägg om hur Kristdemokraterna på Gotland bedrev valrörelse genom att låta en man i profetskägg predika avhållsamhet och förträffligheten med heterosexualitet. Nu kan konstateras att verklighetens gutar inte direkt tilltalades av händerna på täcket-retoriken, utan KD blev av med sitt mandat i Gotlands kommun.

Yngve "Profetskägget" Andersson (KD) förklarar i för lokala medier på Ön att fiaskot torde bero på att partiet "inte nått ut". Om man får drista sig till att hjälpa de gutniska kristdemokraterna till en eftervalsanalys, kan man nog snarare misstänka att problemet varit att partiet tvärtom nått ut alldeles för bra med sitt budskap.

Anonyma SD-mobbare nästa

Jenny Teleman gör i Aftonbladet den alldeles korrekta analysen att ju mer den urbana, välutbildade eliten hånar, förlöjligar och avfärdar den marginaliserade småortsarbetarklass som utgör sverigedemokraternas största väljarbas, desto mer spär man på det (verkliga, inte moderatpåhittade) utanförskap som skapar lusten att missnöjesrösta från första början. Vänsterns överlägsna ironier värmer visserligen egot, men eldar samtidigt på högerpopulistbrasan.

Nu är jag den första att erkänna mig skyldig till fullskalepennalism gentemot SD. Jag använder inte ens versaler när jag skriver ut partiets namn för 17 gubbar. För rikets skull lovar jag därför bot och bättring - för att i någon liten mån bidra till att vi slipper främlingsfientligt populistslödder  ett oklart parlamentariskt läge i Riksdagen efter nästa val.

Men då måste de sverigedemokratiska anhängarna lova att åtminstone anstränga sig lite när de trollar i folks bloggar. Att skriva kommentarer likt denna till en nykter sd-mobbare, är som att ge en MUF-förening nycklarna till barskåpet, men sedan säga åt dem att inte dricka.

Anonym sa...

idiot som har diktat ihop alla dess jävla lögner, så jävla avundsjuk bara för att du själv är mislyckad, skaffa ett liv dum jävel PS: ju fler som hatar SD ju fler kommer att rösta på dom

Tro inte på de(m)!

I takt med att väljarna strömmar bort från regeringen allt eftersom sjukförsäkringsreformens konsekvenser blir allt mer uppenbara, ökar Högerns kontrapropaganda i intensitet. Som Alliansfritt Sverige och Johan Westerholm påpekar är motspinnet lika smaklöst, som desperat och fel. Huvudlinjen är just nu att borgarna hävdar att det som hänt Annica Holmquist, som dottern Emelie skrev om (den som inte är äckelmagad kan f ö  läsa kommentarerna som Emelie fått från högerhåll i bloggen), bara är ett enskilt fall. Underligt nog verkar de enskilda fallen vara väldigt många. Nästan som vore det ett systemfel - nästan som att Högerregeringen medvetet skapat en sjukförsäkring som prioriterar skattesänkningar till de rika före människors hälsa, trygghet och välfärd.

Gör det dig också förbannad? Ge igen på det enklaste och mest effektiva sättet genom att välja en av de tre rödgröna riksdagspartiernas valsedlar i dagens val (har du förtidsröstat kan du rösta om, ifall det blev knas förra gången). Dessutom räddar du en kattunge.

Sanningen om Sverigedemokraterna avslöjad

Alla som tyckt att det varit något underligt med Sverigedemokraterna och dess företrädare har haft rätt. SD, visar det sig nu, är inget parti, utan ett levande rollspel (eller "lajv") som pågått i 15 år. Spelledaren Jimmie Åkesson träder nu fram och erkänner att det hela är en lek, som nu varit nära att spåra ur eftersom folk börjat tro att "partiet" är på riktigt.

Idén att simulera och försöka återskapa ett otäckt litet främlingsfientligt populistparti föddes i Blekinge i mitten på 1990-talet, och spred sig sedan som en löpeld över landet med hjälp av studiecirklar inom spelförbundet Sverok och sponsring av Dressmann. Men nu efter 15 år, otaliga spelmöten och över 10 000 deltagare är det dags att lägga av. Åkesson och de andra i spelgruppen vill sluta medan de är på topp.

Och ärligt talat. Nu när man vet om hemligheten märks det att kärntruppen i SD-lajvet börjat bli lite trötta och kanske växt ifrån det här med rollspel. De sista utspelen från "SD" har ju faktiskt varit lite för orealistiska för att vara riktigt trovärdiga. Som det här med den sverigedemokratiske Malmö-politiker som ristade ett hakkors i sin egen panna, för att kunna vinna billiga politiska poäng genom att skylla på invandrare. Känns väldigt Tarantino så här i efterhand.

Eller ta Levi Klausen - vem hittade på en rollperson som skulle spela partiets förstenamn i Filipstad med ett sådant namn, och som dessutom ska vara en gammal nazist iklädd en sydstatsflaggekeps. Hur realistiskt är det egentligen? Och som han spelar över sedan - se bara nedan:


Nej, det är väl bara att tacka SD-lajvarna för en bra show och önska dem lycka till i sina riktiga karriärer. Och särskilt då till initiativtagaren Jimmie - där jag hoppas allt går bra för dig, Fatima och barnet i framtiden.

Det slutgiltiga argumentet för att rösta bort regeringen

För Folkpartiets utbildningspolitik bevare oss milde herre gud

Det visar sig nu att ett av flaggskeppen i Folkpartiets utbildningspolitik föga förvånande totalkollapsat. Lärlingsutbildningarna* visar sig efter ett genomfört pilotprojekt leda till fyra gånger så stora avhopp som en reguljär gymnasieutbildning. Problemet verkar till stor del vara att programmen inte ger högskolebehörighet - vilket ironiskt nog är exakt det som regeringens store pedagogikguru major Alfred E Björklund framhållit som alla sina retro-reformers stora fördel (med frekventa uttalanden om att alla inte vill bli akademiker).

Men kanske kan Folkpartiet något om högskolepolitik, undrar då vän av ordning. Nähä, inte det heller...


* Inte att förväxla med ett annat kärt FP-krav om lärlingslön, vilket inte har något med utbildning att göra utan är ett sätt att ge ungdomar slavlöner. 

Och medan halta, lytta och döende piskas ut i arbete...

... betalar vi fullt friska för att sitta hemma med sina barn. Det är såklart vårdnadsbidraget jag syftar på - den anomali i den annars benhårda borgerliga(slav)arbetslinjen, som blottlägger det ideologiska hyckleriet bakom regeringens retoriska dimslöjor. För varför finns det för skäl att betala föräldrar  i sina bästa år att vara hemma , när alla andra i alla andra fall ska jobbajobbajobba oavsett förmåga tills kroppen bokstavligen tar slut?

Svaret är såklart att det inte finns någon rationell orsak till vårdnadsbidragets existens, vilket en rapport från Arbetarrörelsens ekonomiska råd tydligt visar på. Vårdnadsbidraget är en förlustaffär - för individen, för samhällsekonomin och för jämställdheten. Ansvarig minister Göran Hägglund (KD) försökte i en debattartikel gå till försvar för vårdnadsbidraget, men det gick väl sådär. När argumenten tröt, vilket de gjorde väldigt fort, anklagade han i stället S i svepande ordalag och på oklara grunder för att vara mot valfrihet.. Eller som Claes Borgström, Dany Kessel och Simon Vinge (S) konstaterar i en slutreplik på debatten med Hägglund  - det är obegripligt "hur man tycker att [valfriheten] ökar för att man inför ett bidrag som gör kvinnor mer beroende av sina män."

Kejsar Fredrik är lika svarslös som naken

Fredrik Reinfeldt vill inte svara på frågor om fallet Annica Holmquist (vars fall dottern Emelie bloggat om). Tro fan det, ministerstyre eller ej finns det inget han kan säga när den smutsiga verkligheten solkar ner den Potemkin-kuliss borgarna försökt bygga.upp för att dölja sin politik. För inte går det att försvara reformer som tvingar cancersjuka att ta sms-lån, samtidigt som den enda lindring Moderaterna kan erbjuda är förslag om privata sjukförsäkringar á là USA (före Obama). 

Moderaternas valaffischer frågar vem jag vill ha som statsminister på måndag. Jag trodde Moderaterna var så pass konstitutionellt belästa att de visste att oavsett vad jag än vill så kommer Fredrik Reinfeldt att vara regeringschef nästa vecka. Men efter Riksdagens högtidliga öppnande i oktober kommer förhoppningsvis både landet och vi medborgare att slippa den rent bibliska plåga som kallas borgerligt ledd regering. 

Du glömde sno en slogan, Reinfeldt

Sanningen om Högerns brutala systemskifte börjar i dess sista skälvande minut slå igenom med full kraft i valrörelsen. Skattesänkningarna för de rika och friska betalas av de gamla, sjuka och lågpresterande, och priset mäts inte bara i pengar utan i mänskligt lidande.



Emelie Holmquists rysningsframkallande blogginlägg (som fått ett omfattande genomslag såväl i traditionella som i sociala medier och nätverk) är långt ifrån det enda exemplet. Runt om i landet finns mängder av exempel på hur sjukförsäkringsslakten slår mot individer som är så långt från den nidbild av den late bidragsfuskaren som Högerns företrädare och propagandamaskin försöker mana fram. Människor som hela livet gjort rätt för sig men som nu utan egen förskyllan drabbas av de regler som de borgerliga politikerna villigt röstat fram. Borgerliga politiker som i det längsta försökt undvika att ta ansvar, t ex genom att  skylla ifrån sig  på utförande myndigheter, eller i det längsta undvika att ta en debatt de inte kan vinna (när såg någon förresten Cristina Husmark Pehrsson i levande livet sist - har någon letat i Nybroviken?). Konsekvenserna av den förda politiken går dock inte att dölja längre, och är så  uppenbart motbjudande att t o m moderata partimedlemmar fått nog.

Så Fredrik Reinfeldt, nu när du hela valrörelsen konsekvent försökt stjäla arbetarrörelsens värdeord för att sedan tömma dem på innehåll, är det inte ett annat av arbetarrörelsens gamla slogans du ska ta till för att försöka försvara din orättvisa, omänskliga, orättfärdiga och ohållbara politik?  För när du ser vilket systemskifte du åstadkommit under fyra år vid makten måste du ju verkligen vara "stolt, men inte nöjd".

Man behöver inte anklaga SD för att vara smygfascister...

... när de löser bevisföringen så bra på egen hand. Expo har exempelvis haft en artikelserie inför valet som klätt av flera av SD:s kandidater ända in på bara brunskjortan.

Någon sorts rekord slår nog dock, som lokala medier och Jonas Sjöstedt rapporterar, andranamnet på sverigedemokraternas lista i Umeå, Mikael Storm. Storm stödjer på sin Facebook-sida en kampanj för att frige den tjeckiske nynazisten Patrik Vondrak. Kampanjen är grundad i den svenska vit makt-rörelsen, kring grupper som Info 14 och Göteborgs Fria Nationalister.

Fallet borde alltså vara solklart, Storm är inte bara minaretfobiker utan idkar även intimt politiskt umgänge med nynazistiska element. Alltså borde sverigdemokraterna, som med en dåres envishet upprepar att de vare sig är rasister, främlingsfientliga eller nazister, omedelbart stämma i bäcken och agera mot Storm. I det läget uttalar sig toppkandidaten på kommunlistan, Henrik Agerhäll, på följande sätt om att partiets andranamn i kommunen till synes har samröre med nynazister:

– Vi Sverigedemokrater vill ha minskad invandring precis som andra grupper, det är väl inte så mycket att säga om det.

Ytterligare kommentar torde vara överflödig...

Av barn och Fagerstabor får man höra sanningen

För andra gången på en dag får jag erkänna min oförmåga som debattör. Först var det Emelie som, i sitt blogginlägg om sin mamma, skrev de ord som jag själv misslyckats att formulera kring den indignation, skam och ångest Högerns välfärdsslakt framkallar.

Nu, lite senare samma dag, hittar jag hos Jonas Sjöstedt en text från Fagerstas vänsterpartistiske kommunalråd, Stig Henriksson, som på ett långt elegantare sätt än vad jag, eller egentligen någon annan i denna oväsentligheternas valrörelse, förmått göra, sammanfattar vad valet egentligen handlar om och vad som står på spel. Henrikssons text förtjänas att citeras i sin helhet, kommentarer är överflödiga:

Ojämlikhet kan allvarligt skada dig själv, dina barn och landet du bor i” är en fyndigt uttryckt sammanfattning av vad detta val betyder och layouten som ska påminna om varningstexten på ett cigarettpaket förstärker budskapet.

Man kan ha många åsikter om de röd-grönas politik och tydligen än mer om dess företrädare och normalt brukar jag nöja mig med att diskutera de egna förslagen och konsekvenserna av dem.

Men jag tror det kan vara bra att någon gång tillåta sig en annan approach så håll till godo. Eller låt bli.

Vi lever trots allt i ett land där 100.000-tals ungdomar går utan arbete, utan bostad och kanske snart också utan hopp. Där betygen sjunker i en skola vars stora problem varken är kepsar eller burkor. Där de stora systemförändringarna inom sjukförsäkringssystemet fått omänskliga konsekvenser för många. Där 500.000 personer lämnat a-kassan när den skulle behövts som mest. Där en orättvis pensionärsskatt föder ett lågintensivt uppror bland de äldre som därutöver ska oroa sig för bristande resurser i t ex demensvården.

Allt medan våra gemensamma tillgångar reas eller tom skänks bort. Men många äldre är lika bekymrade över sina barnsbarns mörknande framtid som att de yngre funderar om farmor har det bra. Det är den ömsesidiga omsorgen som bygger samhällen. Jag tror på en politik som hänger ihop och som då också håller ihop.

Jag tror inte alls de politiska meningsmotståndarna om att man medvetet vill försämra det land vi delar, men det kan inte desto mindre bli resultatet vare sig den onda viljan skulle finnas eller inte.

Det är i valen mellan olika åtgärder som i sin tur styrs av synen på det som bara är viktigt och det som är mycket viktigt, som effekter kan uppstå. Eller när allmänna dogmer tros kunna appliceras lite överallt utan närmare analys över de konkreta förutsättningarna. ”Konkurrens är bra, därför avskaffas bilprovningsmonopolet. Jo, vi inser att det blir dyrare för konsumenterna och att glesbygdsservicen hotas, men konkurrens är ändå bra på något sätt.”

Det kan låta käckt att sälja ut våra gemensamma tillgångar till högstbjudande. Märkligt verkar det lika ofta vara andra stater som köper in sig när vår säljer som det är kvartalsinriktade pesnionsstiftelseförvaltare långt borta eller som med friskolor och sjukvård; riskkapitalbolag som flyr alla skatter på sina vinster – byggda på våra skattepengar! – genom att placera sitt säte på Caymanöarna eller andra sk skatteparadis. Paradis för vem kan man undra?

Men tidigare fanns ett uttryckligt förbud mot att hantera vår gemensamma förmögenhet på detta sättet. Så långt tillbaka som 1862 års kommunala lagstiftning kan man hitta den vackra formuleringen: ”En generation har inte rätt att förbruka vad föregående generation hopbragt till sina efterkommandes gagn”.

Jag ser ett Sverige som allt mer glider isär. Mellan de som har och de som inte har. De som upplever sig vara på den säkra sidan med arbete och boende och de som saknar ett jobb eller inte kan få en bostad. Eller rent av saknar bägge dessa grundstenar för att bygga ett värdigt och fritt liv. Mellan de som, likt de flesta av oss, inte vill tro sig bli sjuka, gamla eller kanske ens dö och de som nått en eller två av dessa närmast oundvikliga stationer på livsvägen.

Jo, klyftorna växer också regionalt, etniskt, utbildningsmässigt när en stor del av landet lever i en annan verklighet än de få lycksalighetens öar i tillväxtområdena som styr debatten. När allt fler med svårstavade efternamn trängs ihop allt mer i segregerade bostadsområden, i de allt mer segregerade skolorna och de allt mer segregerade liven. När det i valfrihetens tid blivit så att valet av rätt föräldrar är det mest livsavgörande.

Nej, jag tror inte en absolut likhet är vare sig möjlig eller önskvärd. Men hyggligt lika villkor gör enligt alla undersökningar tillvaron bättre och tryggare även för dem på solsidan. Rimligt goda livschanser för alla barn ger en bättre och säkrare tillvaro för alla.

Men vårt nuvarande problem är inte en för långt gången utjämning. Vårt bekymmer är motsatsen.

Var åttonde barn lever idag i fattigdom. Det är ett problem som bara vuxit de senaste åren. Och landet, kommunerna och stadsdelarna glider isär. 1991 var andelen fattiga barn i Rosengård, Malmö sju gånger fler än i det välmående Torslanda, Göteborg. Nu är det mer än nitton gånger fler.

VD-lönerna var år 1950 drygt 25 gånger högre än industriarbetarlönen. Den skillnaden minskade fram till 1980 och var då ”bara” 10 gånger högre.  Tjugo år senare var skillnaden 50 gånger. Idag?

En kritiker av välfärdsstaten menade på att anhängarna hade som mantra ”alltid mera, aldrig nog”. Men när får de rika nog?

Nej, jag tror inte något parti vill detta land och dess invånare illa. Men oavsett den goda viljan så är konsekvenserna mycket dåliga av att, av aldrig så goda skäl, låta klyftorna växa till gap som vi inte längre kan överbrygga.

Till slut kanske det kan reduceras till just detta. Vem vill du ska jubla på valdagen? Vem ska vara fylld av hopp? De redan mätta? De som verkar tycka att Bergspredikan ska ge vika för den sk Lukasprincipen. Det vill säga Lukasevangeliet 8:18.  ”Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.”

Eller ska det vara så att det, trots alla våra brister och tillkortakommanden, att de är de mest betungade som efter valdagen kan säga att ”kanske, kanske…”?

Låt inte det bästa bli det godas fiende F!

Tyvärr. Hur mycket man än kan sympatisera med åsikterna, är likväl en röst på Feministiskt initiativ en röst på fyra år till av kristdemokratisk familjefundamentalism och nödtorftigt förklädd homofobi; fyra ytterligare år av ofinansierade skattesänkningar för de rika på de fattigas bekostnad: fyra år av utförsäkringar där svårt sjuka drivs till socialen, kronofogden eller döden: och sannolikt fyra år med sverigedemokraterna som regeringsunderlag.

Valet är nu så jämnt att varje potentiellt rödgrön röst som läggs på F!, som inte har en chans att komma över fyraprocentsspärren, i praktiken är en röst för bibehållen borgerlig riksdagsmajoritet. Därför instämmer jag i Kristina Persdotters vädjan till Gudrun Schyman i Rebella och Expressen, och Ulf Bjerelds förhoppning på sin blogg, att F!:s rödgrönt lutande väljare faktiskt röstar på något av de rödgröna partier som kan komma in i Riksdagen. Visserligen är en röst på Feministiskt initiativ en markering mot marginaliseringen av de feministiska frågorna i dagspolitiken, men det är en markering som kostar fyra garanterat förlorade år för jämställdheten, jämlikheten och byggandet av det goda samhället.