Urspårat rymningsförsök

Det är nästan lika tröttsamt att tjata om hur illa den svenska järnvägsinfrastukturen är skött som det är att faktiskt försöka åka tåg. Men förfallet på spåren har nu gått så långt, när det snart inte längre finns en väderlek, årstid eller vindriktning som inte hindrar att tågen går, att det krävs ett uppror för att få slut på eländet. Framför allt är dock avsaknaden av politisk vilja och ansvarstagande kring järnvägarna från den moderatledda regeringen rent pinsam. Allt  de borgerliga mäktar med är att satsa på fler vägar, för att ta hand om den trafikvolym som tvingas bort från spåren p g a den usla transportkvaliteten.

Förmodligen är vanvården fullt medveten. Regeringen gör på alla politikområden allt som står i deras makt för att montera ned det gemensamma i samhället, för att ersätta det med en falsk valfrihet och individkonkurrens som inte ens gynnar den medelklass som gladeligen röstar fram den. Och det är väl i just det som problemet ligger. Åsa Linderborg pekar i Aftonbladet på diskrepansen mellan den pendlande övre medelklassens lättmutade och valfrihetsfetischistiska sinnelag, och ilska över den krånglande infrastrukturen (som man dock låter gå ut över arbetarklassen):

Men ansvaret ligger inte hos dem i SJ:s uniformer, utan hos alla dessa välutbildade, välavlönade pendlare som till övervägande majoritet stödjer denna satans avregleringspolitik, som gör att inget funkar och alla skyller ifrån sig på varandra.

Det spelar igen roll hur mycket SJ än går med vinst, pengarna plöjs ändå inte ner verksamheten – de använder Anders Borg till annat. Som skattesänkningar för pendlare som förbannar att en kollektivtrafik på dekis gör att de aldrig kommer i tid varken till hem eller jobb. 

Åsa Linderborgs analys är så klockrent briljant att man inte kan låta bli att bli lite kär i henne. Kanske skulle man ge sig på en enlevering av henne nu när hon avslöjat sina resevanor, ända ned ned till tågtid och perrong? Fast å andra sidan, ska vi sedan rymma med tåg lär vi ju, givet sakernas tillstånd, inte komma speciellt långt...