Valfriheten är ingen lösning

Det är lika frustrerande varje gång. Jag behöver handla något, det kan vara kaffe, bananer, sylt, tomater, havregryn, vad som helst. Framför mig i hyllan finns som vanligt alldeles för många alternativ att välja mellan. Mitt vänstermedvetande säger till mig att samtliga alternativ mer eller mindre är samma skit med olika färg. Varorna tillverkas av företag och saluförs av företag som alla suger ut sina anställda och miljön.

Trots denna insikt kommer jag troligtvis gå till kassan bärandes en varukorg med rättvisemärkt kaffe och dito bananer, kravmärkt sylt, kravmärkta tomater och ekologiska havregryn, bara för att de alternativen känns aningen bättre än liknande produkter utan märkning. Bara för att det "etiska" alternativet är bättre än ingenting. Även om jag egentligen vet att den sortens resonemang är rent nys. Rättvisemärkning kommer inte att förändra världen. Snarare stillar det samveten för en större grupp människor ur välbeställd medelklass och möjligen bidrar till att några kaffebönder får det lite mindre jävligt.

Numera tycks det uppenbarligen inte finnas något socialt och etiskt problem som inte kan lösas med konsumentmakt. Miljöproblem ska vi hantera genom att ”rösta med fötterna” och välja miljövänlig el, kravmärkta bananer eller etanolbilar. Utnyttjande av arbetskraft löser vi med rättvisemärkta varor och genom att bekvämt luta sig tillbaka med etiska pensionsfonder. Inom välfärdssystemet tycks alla verksamheter kunna reduceras till ett antal konsumentval med en "peng" eller "check". Genom en barnomsorgspeng, äldrevårdspeng, vårdvalspeng, tandvårdscheck eller föräldrarådgivningscheck ska marknaden höja kvaliteten genom den borgerliga ekonomiska alkemin. Som av en händelse ger det dessutom privata företag möjlighet att utverka profit på välfärdsverksamhet och stoppa skattemedel i egen ficka.

Bakom allt detta finns givetvis den absurda tanken att marknadens mekanismer inte bara är bäst på att distribuera resurser där de gör mest nytta, utan också bäst kan förmedla solidaritet, omtanke och vård efter behov. Trots att både teori och praktik visar på motsatsen. Vad ska vi i vänstern göra för att inte ta denna agenda för given?

En av de mest grundläggande idéerna inom den breda vänstern är att samhället, politiken, ska ta ansvar för att avskaffa marknaden eller åtminstone dess värsta avarter. En sådan avart är den religiösa tron på att den oreglerade marknadens valfrihet skapar bättre utfall för alla. Marknaden må ursäkta, men om vi vet att den tillhandahåller dåliga alternativ, varför ska vi då tillåta dem? Jag hävdar bestämt att det helt enkelt inte ska vara möjligt att gå till affären och köpa giftbesprutade bananer, kläder tillverkade under slavlika förhållanden eller få villan uppvärmd av kolkraftsel. Det ska inte gå att sätta sina ungar i en skola där de slipper träffa barn med annan religion, hudfärg eller klasstillhörighet.

Detta av den enkla anledningen att en valsituation alltid skapar vinnare och förlorare. En valsituation återspeglar och återskapar klasskillnader. Tillgång till välfärd och miljövänlig konsumtion ska inte vara förunnat den som har råd eller möjlighet att välja, eftersom det då alltid är arbetarklassen och de som har störst behov som i realiteten får minst valfrihet.

Därför får vänsterns lösning på marknadens utsugning aldrig vara att välja eller införa "etiska" alternativ bland i övrigt "oetiska" val. Vägen framåt är inte att känna oss nöjda i en tillvaro av rättvisemärkt konsumtion och att rynka på näsan åt de som inte har råd med den. Under rådande omständigheter kan det mycket väl vara så att konsumentmaktens möjlighet att välja det etiska alternativet är bättre än ingenting, men vänstern får aldrig nöja sig med det. Vår lösning måste vara att avskaffa utsugningen och orättvisorna, inte mildra dem.