Byggnads och den liberala indignationen

I UNT falsettskriker (tänk en 2,5-åring som inte får en glass) ledarredaktionen över att Byggnads genomför en kampanj inför valet för att mobilisera sina medlemmar att rösta bort den borgerliga regeringen. Tidningen lyckas på några hundra ord både antyda att Byggnads upphäver valhemligheten och föredrar proletariatets diktatur, och slänga smuts på Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin p g a flathet mot de fackliga demokrativandalerna.

Som den demokratins banéförare som UNT verkar vara ser jag nu i konsekvensens namn fram emot tidningens falsettframskrikta bredsidor mot både KD och FP för deras missbruk av såväl kommunal maktställning som psykiskt handikappade i sitt valarbete. Eller så är det hela bara ytterligare ett led i borgerlighetens sedvanligt tröttsamma kampanj mot fackföreningsrörelsen och arbetsrätten...

Kamrater, motståndaren är fortfarande välorganiserad

Det är i dagarna 40 år sedan den stora gruvarbetarstrejken i Malmfälten. Gruvarbetarna i Malmbergets, Kirunas och Svappavaaras gruvor gick ut i vild strejk i protest inte främst mot lönerna, utan mot arbetsmiljön, arbetsplatshierarkin och det stressande, utslitande arbetstempot. Det handlade mer än kanske något annat om människovärdet, under den talande parollen "Vi är inga maskiner".

I 57 dagar varade strejken, som på flera sätt blev epokgörande, vilket bland annat Daniel Suhonen konstaterar i Östran och Tvärdrag. Framför allt skakade strejken om det socialdemokratiska politiska etablissemang som sedan 1945 trott att den svenska arbetarklassen nöjde sig med de materiella fördelar som välfärdsamhället fört med sig. Strejken visade att arbetarna också ville förändra produktionsförhållandena i sig. Arbetarna var människor, inte kapital, och människors värde mäts inte i kronor och ören utan efter andra måttstockar.

Därför blev gruvstrejken startskottet på en lång rad reformer på arbetsmarknaden, som LAS, MBL m fl, till skydd för arbetsmiljö och anställningsskydd. Samtidigt födde reformpaketen och strejkerna en reaktion, vars långsiktiga konsekvenser vi tydligt ser idag. Arbetsmarknadslagstiftningen ruckade på den vapenvila som rått på arbetsmarknaden, där kapitalet godtog den starka staten, så länge staten inte reglerade för hårt. Men när staten reagerade på missnöjet bland arbetarna, mobiliserade högern till motoffensiv, som Björn Elmbrant noterar i Dagens Arena. Plötsligt började pengar pumpas in i de ideologiskapande tankesmedjorna, som exempelvis Timbro, för att långsiktigt förändra opinionen, för att förhindra nya situationer som hotar leda till systemförändringar som utmanar kapitalets makt.

Nu 40 år senare är läget på många sätt sämre än det var 1969, och mycket av framstegen som gjordes har eroderat bort. Klassamhället är kvar, men osynliggjort, bland annat genom att underklassen etnifierats. Arbetsgivarnas makt har sedan 1970-talet successivt stärkts. Arbetsrättslagstiftningen som stiftades har urholkats både i sina skrivningar och genom tillkomsten av bemanningsföretagen, som utgör ett bekvämt sätt att kringå anställningstryggheten. Det av anställningsskydd som finns kvar är samtidigt den kanske främsta måltavlan för högerns ideologiska offensiv. På ett makroekonomiskt plan har massarbetslösheten och slakten på arbetslöshetsförsäkringen skapat en stark press nedåt på lönerna och ett tryck på arbetarna att acceptera försämrade villkor. Mitt i allt detta står ett LO som är än mer försvagat än 1969, och har svårt att både formulera och få genomslag för sin linje, alldeles oavsett partiböcker på regeringstaburetterna.

Till synes verkar det som att tiden är mogen för en nytt stort muller på arbetsmarknaden för att ifrågasätta och påverka klassmakten. Men det finns få tecken på att det verkar vara på väg. Björn Elmbrant skriver med anledning av detta att:

Dock är en lärdom av det som hände för 40 år sedan att plötsligt en dag bara brister det. Och att även ett osannolikt uppror nerifrån kan skaka om "de däruppe". Men det måste finnas en glipa av hopp för att man ska våga ta steget. Och det måste finnas en stark, självklar solidaritet i samhället i stort mellan starka och svaga. Det är två viktiga förutsättningar för ett framgångsrikt uppror som tycks saknas i dag.

Daniel Suhonen är inne på samma linje eftersom:

Slagna människor gör sällan revolt. Revolten kommer när man rätat på ryggen och väntar på mer; sin beskärda del. När man har ork att kräva människovärdet tillbaka. För den som tror att detta gamla samhälle är borta kan man bara betänka att de sista fem åren har 70 byggnadsarbetare dödats i arbetsplatsolyckor.
[...]
I grunden är det alltid människans värde och människans pris allt handlar om. Ska priset vara högt eller lågt? Vad är en människa värd? Vad får hon kosta? I dag hörs den rösten från de sjukas kö till arbetsförnedringen.

Vilka skulle egentligen vara dagens strejkande gruvarbetare? Det av tillverkningsindustri som finns kvar har antingen inte den nationella ekonomiska och symboliska betydelse som den hade för 40 år sedan, eller så är dess arbetare så medvetna om det skruvstäd som globaliseringen för med sig, att de knappast kommer att utgöra spjutspetsarna för en ny storstrejk, skulle den komma. Så frågan är var någonstans i tjänstesektorn som kraften finns. Kommunals och sjuksköterskornas strejker de senaste åren har inte gett mersmak, inte minst därför att de offentliga arbetsgivarna agerat som vilka arbetsgivare som helst. En massiv strejk på McDonalds skulle i och för sig vara både behövlig och symboliskt riktig, men eftersom det är den nya typen av tjänsteföretag där arbetskraften verkligen är utbytbar på det löpande bandet, är det samtidigt knappast troligt.

I vilket fall som helst rekommenderas Lars Westmans båda dokumentärfilmer om strejken, "Kamrater, motståndaren är välorganiserad" (1970, tillsammans med Lena Ewerts) och "30 år har gått, kamrat" som inspiration för den som vill göra samhället bättre. På Youtube finns en aptitretare i form av intervju med Lars Westman i fem delar för den hugade.

Rätt ska vara rätt

I inlägget från gårdagen om uppropen kring vägbiblioteken och privatiseringen av Banverket produktion hade det smugit sig in ett par faktafel som jag härmed vill rätta. Lotta Durgé kommenterade, vilket jag tackar för, att det även är Transportarbetareförbundet som står bakom biblioteken, och att man än så länge inte kan lämna tillbaka ljudböckerna på ett annat ställe än där man lånat dem, vilket jag trodde.

Det förändrar dock inget i sak, och jag hoppas fortfarande att Åsa Linderborgs uppmaning får någon form av genomslag så att dessa bibliotek kan få finnas kvar.

När jag ändå är inne på gårdagens inlägg, så kan jag konstatera att det inte bara är undertecknad som tycker att Annicka Engbloms typ av gammalhöger är rätt festlig.

Ropen skalla, upprop för alla

Är man inte del av en trend, får man skapa den själv, sa redan Anna Anka. Därför fortsätter jag den egeninitierade vågen av uppmaningar att stödja upprop, med två saker till som jag tycker manar till efterföljande.

I Aftonbladet uppmanar Åsa Linderborg landets kulturredaktörer, att visa att de menar allvar med sitt stöd för en bred kultur genom att adoptera ett vägkrogsbibiotek. Hyckleriet i regeringens kulturpolitik och kulturkrigsretorik, blir särskilt uppenbar när man i kulturpropositionen drar in stödet för de s k vägkrogsbiblioteken. Det är ett system som är avsett att öka tillgängligheten för litteratur för yrkeschaufförer, som drivs av Hotell- och restaurangfacket med stöd av Statens kulturråd. Tanken är att vägkrogsbiblioteken ska vara ett arbetsplatsbibliotek med ljudböcker som är lokaliserat på tio platser i landet. En bok kan lånas på vägkrogen i Jönköping, lyssnas av längs med E4 och sedan lämnas på rastplatsen i Töre. Systemet är enkelt, flitigt använt och når också en målgrupp som traditionellt tillägnar sig mindre litteratur än genomsnittet. Det är förmodligen därför som regeringen vill ta bort dem. Så, jag hoppas verkligen att de kan räddas, och då kanske genom en insats från landets kulturredaktörer.

Det andra uppropet kommer från SEKO, och riktar sig mot regeringens bolagisering av Banverket produktion, som med all rätta misstänks som början på en privatisering. I stora annonser har SEKO (på grundval av kongressbeslut under hösten) framfört sina krav. Inte att regeringen ska stoppa bolagiseringsplanerna, dess ideologiska skygglappar samt efter oss syndafloden-attityd har man insett utgör oöverstigliga hinder för vettig dialog. I stället kräver man att oppositionen ska göra ett tydligt vallöfte om att stoppa eller ta tillbaka en bolagisering. Även det är ett upprop som jag hoppas får genklang, inte minst eftersom erfarenheterna av liknande extrem avreglering av järnvägen i andra länder förskräcker.