Vålnadsbidraget

Regeringens linje att konsekvent låta ideologin snarare än verkligheten styra politiken orsakar ibland en sådan brist på logik i dess politik att man tror att det gått en maska modell större i rymd-tid-väven. Samtidigt som kroniskt sjuka ska piskas ut på en icke-existerande arbetsmarknad, eftersom de inte längre har rätt till den försäkring som det borgerliga nyspråket döpt om till bidrag, har regeringen infört vårdnadsbidraget, som tvärtom ska ge fullt friska människor betalt för att inte arbeta. Arbetslinjen verkar således upphöra i höjd med Göran Hägglunds socialdepartement.

Dagens Nyheter skriver (mer utvecklat i papperstidningen än på nätet bör inflikas) om hur vårdnadsbidraget inte slagit igenom på bred front ens i det grundmurat blåa Stockholm, med de invandrartäta förorterna som undantag. På grund av detta har förskolor tvingats lägga ned i dessa stadsdelar. Farhågor har också framförts om att detta kommer att förstärka segregationen i de invandrartäta områdena och inverka menligt på barnens språkutveckling.

Vårdnadsbidraget försvaras i tidningen endast av Kristdemokraternas familjepolitiska talesperson Emma Henriksson, som kommer med följande synnerligen pregnanta (skämtsamheten medveten) analys:

Det barnen förlorar i språkutveckling tar de igen i trygghet. Och barn lär sig svenska snabbt sedan, de är så receptiva.

Jag hade gärna sett den forskning som Henriksson stöder detta på. Om sådan finns, och inte är baserad på någon av testamentena eller apokryferna, bör hon fundera på att skippa politiken och satsa på pedagogiken, där hon verkar ha material för en raketartad forskarkarriär.

Att totalt ignorera integrationsaspekten av vårdnadsbidraget som KD konstant vägrar att göra är livsfarligt. Dels därför att det faktiskt förstärker segregationen, dels därför att det hotar ge sverigedemokraterna vatten på sin kvarn. Vad KD:s frikyrkopastorfamiljeanpassade politik i praktiken gör är att de försörjer och passiviserar låginkomsttagarfamiljer i segregerade förorter, och besannar på så sätt SD:s bild av de bidragsberoende invandrarna.Erfarenheterna från Norge, och deras kontantstötte, avskräcker, som både HBT-sossen och Mats Persson visar från olika politiska perspektiv. I Norge har man kunnat visa på förödande effekter på invandrarkvinnornas deltagande på arbetsmarknaden bosatta i deras motsvarighet till miljonprogramsområden.

Man kan bara hålla med Johan Sjölander som i sin blogg hoppas på att oppositionen vågar ta barnens parti, även om det är kontroversiellt och berör den svåra integrationsproblematiken. Egentligen borde väl också de övriga borgerliga partierna agera mot den kristdemokratiska hemmafruromantiken översatt till praktisk politik. Dock är väl chansen att det händer rätt liten, trots att Dagens Nyheter driver kampanj om saken; särskilt som Göran "Kamrat 4 %" Hägglund på frågan om han inte uppfattar vårdnadsbidraget som problematiskt ur ett integrationsperspektiv svarar:

Det är bara bra att det är föräldrarna som väljer