Partiet av den sorgliga skepnaden

Centerpartisten och den f d arbetsmarknadsministern m m Börje Hörnlund skriver idag en debattartikel i Aftonbladet om de borgerligas eländiga sjukförsäkringspolitik. Hörnlund, var som Peter Andersson påpekar, en gång Maud Olofssons chef på departementet. När man läser hans förkastelsedom över den politik regeringen fört den här mandatperioden, verkar Hörnlunds mentorskap dock inte fått avsedd effekt:

Regeringen och vissa alliansföreträdare skyller allt på Försäkringskassan. Det är inte trovärdigt. Det regeringen har sysslat med är ett riktigt dåligt, oekonomiskt och omänskligt agerande. ”Sjukskrivningskontot” hyfsas lite grann men kostnaderna återuppstår på ”AMS-konton” och hos kommunerna, men framför allt hos de drabbade.

[...]

Med andra ord och rakt på sak kan man säga att regeringen nu ser till att arbetsförmedlingen låses upp med svårt sjuka. Det är ingenting annat än ett slag mot arbetslösa ungdomar, friska metallare med flera grupper som tvingas leva i det utanförskap som regeringen lovat bekämpa.
[...]

Det är fler och fler som upplever att regeringen har ett omänskligt egoistiskt anletsdrag. Sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer verkar regeringen se som en restpost som kollektivt skall bestraffas.

Regeringen räknar väl med att många som har det bra och som storgynnats av dess politik skall bli goda alliansanhängare. Jag tror dock att många av dessa har känsla för alla dem som alliansen drabbat med försvårat utanförskap.

Regeringen bör av ren självbevarelsedrift tala tyst om ”utanförskapet”. Väljarna är kloka nog att kunna skilja på retorik och verklighet.

Börje Hörnlund tillhör den gamla stammen av socialt ansvarstagande centerpartister som, likt socialliberaler i Folkpartiet, i allt snabbare takt blivit ett utrotningshotat släkte när den borgerliga vänstern utplånas till förmån för en allmän trängsel på högerkanten. I Dagens Arena konstaterar Björn Elmbrant att opinionsmätningarna som placerar partiet utanför Riksdagen knappast är en slump, och att partiet och Maud Olofsson har sig själva att skylla för läget. Maud Olofsson hade som ambition att till 2010 fördubbla röstetalen och "stoppa den sociala och regionala klyvnaden" av Sverige. Hon har i själva verket åstadkommit det diametralt motsatta. Landet är efter fyra år av borgerlig regim regionalt och socialt mer kluvet än någon gång på den här sidan Andra världskriget; Centern ser ut att halvera sina röstetal ut ur Riksdagen; och, på tal om kluvenhet, bubblar missnöjet under ytan i ett parti som mer och mer framstår som kapat av en nyliberal Stockholms-klick.

På ett sätt vore det tråkigt om Centerpartiet åkte ur Riksdagen. Partiet har historiskt representerat ett positivt drag i den svenska politiken - den politiska folkrörelsen och den blocköverskridande villigheten att samarbeta för att lösa gemensamma problem. Men med dess nuvarande usla ledning, storstadsfixering och och rigida nyliberala ideologiska mall, så förtjänar Centern att förpassas till den politiska gärdsgårdsserien.