Att regeringens arbetsmarknadspolitik går ut på att bekämpa arbetslösa snarare än arbetslösheten stod klart redan från dag ett av högerstyre. Med hjälp av piska, hypnos och förmodligen även voodoo-seanser i Rosenbad, hoppas de borgerliga skapa sysselsättning, eller åtminstone få arbetslösheten utom synhåll för nog många väljare hösten 2010.
Utanför regeringens snäva synfält, i det verklighetens Sverige som inte alls ser ut så som Göran Hägglund drömmer våta drömmar om, slår däremot arbetslösheten mot människor av kött och blod som blir socialt utsatta på riktigt. Aftonbladet har börjat ett artikelprojekt för att skildra detta, när journalisten Erik Wiman och fotografen Magnus Wennman under hösten arbetat i Eskilstunastadsdelen Nyfors. Eskilstuna är just den typ av mellanstor industristad där krisen kanske slagit som hårdast, och i stadsdelar som Nyfors har arbetslösheten krupit upp mot 20 %. Vad som händer med människorna och samhället när var femte person står utanför arbetsmarknaden och långtidsarbetslösheten biter sig fast ska de båda Aftonbladetreportrarna försöka skildra i den så kallade Nyforsbloggen.
Det ska bli intressant att se vart detta tar vägen. Det första reportaget, med åtföljande ljudbildspel, är lovande med intressanta inblickar i livet för den som står utanför arbetsmarknaden. Hur blir egentligen tillvaron när man saknar ekonomiska marginaler, bostad, cv och framtidsdrömmar, så att till och med ett missat jobb som telefonförsäljare fem mil bort blir en nästan oöverstiglig besvikelse? För den som trott att klassamhället föll med Berlinmuren borde svaret på de frågorna bli ett uppvaknande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Hmm... Pernilla i artikeln har gått arbetslös utan att jobba en endaste dag i 10 år! Du kan ju räkna lite på det...
SvaraRaderaVaddå "missat jobb 5 mil bort"? Är man ung och ensamstående så får man faktiskt lov att se hela landet som sitt arbetsfält, att stanna kvar i sin hemstad är en lyx som är få förunnat. Att flytta hemifrån för att söka jobb är ett helt normalt steg i att bli vuxen. Klart det kan kännas deppigt att hamna 100 mil från släkt och barndomsvänner, men det hör till livet! Om man sedan inte trivs så kan man ju alltid fortsätta söka jobb i gamla hemorten, huvudsaken att man har något att göra under tiden!
SvaraRadera@Anonym2. Poängen var inte att hon behövde söka jobb fem mil bort. Det är klart som korvspad att du inte kan bo kvar på hemorten i all evighet om där saknas arbetstillfällen. Men läser du artikeln det hela bygger på noggrannare, ser du att hon faktiskt sökt ett jobb i Västerås. Och det trots att hon egentligen saknade pengar för pendlingen, men inte fått det. Om en persons främsta hopp till anknytning till arbetsmarknaden är att jobbpendling på lånade pengar till telefonförsäljning, så är det inte främst den indiduella viljan som brister.
SvaraRadera@Anonym1 Du ville att jag skulle räkna lite på att Pernilla varit arbetslös i 10 år. Fast oklart på vad dock. Den förlorade nationalprodukten av tio förlorade manårsarbeten? Hennes förlorade livsinkomst och framtida pension?
SvaraRaderaArtikeln är såklart vinklad, vi vet ingenting mer om Pernilla än vad som står där, och det kan finnas en rad personliga orsaker till att hon gått arbetslös. Dessutom har det bara varit borgerlig regering i tre av åren hon haft det så. Men det är något fel i ett system som låter folk hamna mellan stolarna på det viset, speciellt om det förs en politik som lastar hela svaret på individen.
Det är ingen lösning att säga åt henne att flytta till Stockholm för att jobba, dels för att hon förmodligen är oanställningsbar i nuläget, dels knappast har råd att etablera sig på en annan ort. Vad hon behöver är hjälp till självhjälp för att kunna ta ansvar för sin egen situation, t ex genom en effektiv och riktad utbildningssatsning.
Att låta folk gå långtidsarbetslösa är ett enormt resursslöseri, både för den privata ekonomin, men inte minst för samhällsekonomin, inte minst i ett perspektiv av eventuell framtida arbetskraftsbrist.