Skönhetstävling i stället för krisbekämpning

Rapporter från industriländernas samarbetsorganisation OECD brukar ofta användas av regeringen för att motivera krav på exempelvis sänkta skatter, avgifter i högskolan och neddragningar i det sociala skyddsnätet. Visserligen finns det skäl att misstänka att man på regeringskansliet läser OECD-rapporter som hin håle sjunger Höga visan, men när ekonomen och chefen för OECD:s direktorat för sociala och arbetsmarknadsfrågor, John P Martin, yttrar sig borde åtminstone någon i regeringen lyssna. Men så icke.

Martin talade på en OECD-konferens i Stockholm i våras, där bevisligen ministrarna Husmark Pehrsson och Littorin också deltog. Där lyfte han fram tre frågor där OECD:s studier visar att åtgärder behövs för att lösa utmaningarna i socialförsäkringssystemet, inte minst i kristider:

• Rätt åtgärder, till rätt personer och vid rätt tidpunkt
• Arbetsgivare och andra huvudaktörer måste också bistå med stöd och ha rätt incitament
• Sjukförsäkringspolitiken måste bli mer aktiv och uppmuntra till deltagande i samhälle och arbetsliv

Om de deltagande ministrarna var vakna vid denna session på konferensen, måste de ha twittrat eller spelat luffarschack med någon statssekreterare, för lärdom har de definitivt inte tagit.

I OECD Observer återkommer samme Martin med policyrekommendationer för att motverka arbetslöshetskrisen. För den late har TCO:s Utredarblogg gjort en utmärkt sammanfattning, som en ännu latare person citerat i sin helhet nedan:

1. Stärk arbetslöshetsförsäkringen. Den som förlorar jobbet måste kunna upprätthålla sin inkomst och köpkraft som långt möjligt. Skyddet är generellt sett för svagt, särskilt för personer med svag anknytning till arbetsmarknaden, vilka också är de första att förlora jobbet när kriser kommer.

2. Satsa mer på kvalificerad och aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi vet vad som fungerar och vad som inte gör det. Kvalificerad arbetsmarknadspolitik är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt.

3. Se till så att de jobbsökande inte tappar kontakten med arbetsmarknaden. Även i djup lågkonjunktur skapas många jobb, därför måste sökaktivitet upprätthållas.

4. Ändra fokus från “första-bästa-jobb” till “utbildning-först. Detta är viktigare än någonsin nu då krisen också driver på den globala strukturomvandlingen, vilket gör att kompetens och utbildning blir mer avgörande för att kunna konkurrera om de jobb som skapas.

5. Se till att anställningsstöd inte är generella utan riktade och tillfälliga. Generella stöd har hög dödvikt - alltså subventionerar de jobb som ändå skapas.

Den som hittar någon av dessa åtgärder i regeringens dåliga skämt till arbetsmarknadspolitik vinner ett pris. Snarare är det så att regeringen på de allra flesta av dessa punkter gör precis tvärtom.

Den elake tolkar detta som att regeringen konsekvent vägrar lyssna på utomstående, ens om de är ekonomer helt utan socialistiska tendenser. Det för att undvika att drabbas av folk som har fräckheten att faktiskt tycka annorlunda, eller kräva att regeringen fattar beslut baserade på vetenskaplig kunskap och beprövade erfarenheter, bottnade i empiriska fakta.

Dock verkar den tolkningen en aning konstig i ljuset av att finansminister Anders Borg av Financial Times rankats som EU:s fjärde bästa finansminister. En mer välvillig tolkning till regeringens motvallspolitik skulle därför kunna vara att Anders Borg och S-O Littorin utnyttjat den sistnämndas erfarenheter från den s k Fairfax-skolan i ekonomisk vetenskap, till att ha kommit fram till helt nya och banbrytande sanningar om sambanden i samhällsekonomin. I så fall är det bara för de båda att boka frack, för Ekonomipriset till Alfred Nobels minne lär vara vikt för dem 2010.

Fast läser man FT:s ministerranking lite noggrannare ser man att Anders Borg rankas synnerligen lågt för det konkreta innehållet i politiken, men högt för att han är skicklig och trovärdig som politiker (samt har hästsvans och runda karaktäristiska glasögon). Usel politik men bra marknadsföring, med andra ord. Så det kanske ändå är så, som Aftonbladets ledare vill göra gällande, att regeringens politik, att under brinnande lågkonjunktur och accelererande massarbetslöshet systemomvandla samhällsekonomin och experimentera med socialförsäkringssystemet, bara gör arbetslösheten värre. Så det kanske trots allt inte är fracken som regeringen borde boka till kommande höst, utan en tid hos valfri jobbcoach.