Blockkorkat, Sahlin

I Dagens Nyheter lyckas Mona Sahlin med den närmast osannolika bedriften att göra ett politiskt självmål inte bara en, utan två gånger, när hon ska reagera på sverigedemokraternas höga opinionssiffror. För att undvika "politiskt kaos" öppnar hon för ett samarbete med Centerpartiet och Folkpartiet om SD skulle hamna i riksdagen utan att något av blocken får egen majoritet.

Därmed lyckas hon, till att börja med, underminera den rödgröna oppositionen som ett samlat regeringsalternativ redan innan valrörelsen börjat. Tänker Sahlin och S-ledningen överhuvudtaget, och i så fall hur och med vad?. För om FP och C, som idag i många frågor är längre till höger än Moderaterna, ens skulle vilja samarbeta med Socialdemokraterna (och för den delen klara 4 %-spärren, vilket kan bli ett projekt om Maud Olofsson får hållas länge till), kommer de näppeligen att sitta i samma regering som Vänsterpartiet. Därmed lyckas Sahlin slänga bort den enda svaga fördelen med att gå till val med en samlad rödgrön plattform, nämligen att det blir förutsägbart vilken regering en röst på ett visst parti kommer leda till. En socialdemokratisk väljare skulle, i det osannolika fall att Sahlins utspel skulle överleva helgen, inte veta om en röst på S också är en röst på Jan Björklund och Maud Olofsson.

Alldeles bortsett från det valtaktiskt korkade, samt att Sahlins konstitutionsteoretiska kunskaper framstår som en aning grunda, är utspelet om en blocköverskridande regering direkt kontraproduktivt om man verkligen vill hindra sverigedemokraternas framväxt. För en gångs skull håller jag med Fredrik Reinfeldt när han, visserligen i rent egenintresse men ändå, hävdar att blocköverskridande koalitioner för att hålla borta högerpopulister bara ger dessa mer stöd. Det får i själva verket högerpopulisternas agitation om att eliten sitter i samma båt och att de är den verkliga oppositionen, att framstå som sann.

Ulf Bjereld skrev i sin blogg om detta, vilket även kommenterades av oss, där han listade fyra enkla regler för att motverka sverigedemokraternas frammarsch. En viktig slutsats är att de etablerade partierna inte ska ge sig in i blocköverskridande samarbete. I likhet med det resonemanget framhåller statsvetaren Marie Demker i DN-artikeln, precis som bl a Jonas Sjöstedt, att det viktiga om man vill motverka SD är att betona höger-vänster-konflikten i politiken snarare än att tona ned den.

Det verkar Socialdemokraterna inte vilja göra. En klart bidragande orsak är förmodligen, som Jinge menar, att högern inom SAP ända från början bjudit in Vänsterpartiet med armbågen i valsamarbetet, och att man här ser ett snabbt sätt att komma ur det obekväma äktenskapet. Strunt samma att det spelar SD rakt i händerna. Eller som Daniel Scythe kommenterar, utspelet är som att försöka släcka eld med bensin, samtidigt som man också indirekt accepterar att SD kommer in i Riksdagen, vilket egentligen är långt ifrån självklart.

Men inget av detta vill S-ledningen med Mona Sahlin i spetsen ta till sig. Snarare verkar det som att Socialdemokraterna inte vill ta diskussionen med SD, utan ger upp den politiska debatten, ser den främlingsfientliga högerpopulismens intåg i riksdagen som ett på förhand avgjort faktum, och inriktar allt krut på regeringsbildningstaktik. Sin vana trogen tonar man samtidigt ned klassdimensionen i politiken, och drömmer sig bort till ett mysigt mittenpolitiskt landskap från 1990-talet där SAP var den självklara centralpunkten. Ett landskap som inte existerar längre. Högern har polariserat sig kring den hårda ekonomiska nyliberalismen, kryddat med allt mer konservativa inslag, och någon borgerlig mittenvänster á là Bengt Westerberg eller Olof Johansson finns knappast längre. Det har socialdemokratin inte kunnat förstå, eller så har man inte accepterat den förändrade roll det ger partiet. I stället vacklar de, till synes utan riktning, runt i jakt på en politik och ett existensberättigande.

Katrine Kielos liknar i Aftonbladet Socialdemokraterna med dinosaurier som både saknar sjukdomsinsikt och ambitioner, utöver att på kort sikt återvinna makten. Dinosaurierna dog som bekant ut, och deras dominerande roll ersattes av däggdjuren. Frågan är bara, när man ser på dagens politiska ekologi och dess avsaknad av stark systemkritisk vänster, vem som ska hindra att det nya dominerande djuret i det svenska politiska landskapet blir nyliberalt, konservativt och främlingsfientligt?