Satirens olidliga lätthet

Debattsidan Newsmill publicerade häromveckan en artikel från rektorn för den kristna friskolan Mullbergaskolan med titeln "Revolutionen mot evolutionen". (Själva sidan är bortplockad för icke-inloggade på Newsmill, men ett utdrag finns bl a publicerad på denna blogg). Rektorn Leif Waldemark, uttalade sig till försvar mot kreationismen och manade till uppror mot de förhärskande evolutionsteorierna. När Newsmill sedan tog bort inlägget, anklagades de för censur och odemokratiska metoder av samme Waldemark.

Här vore det dags för bloggen att komma med ett vitriolosande angrepp mot den svenska slapphänta friskoleflumpolitiken i allmänhet, och epidemin av konfessionella friskolor i synnerhet, om det inte vore så att allt är bluff. Uppenbarligen har inte Newsmill någon som helst redaktionell granskning av sina inlägg, eftersom vare sig skolan eller ens den förort de ligger i existerar i sinnevärlden (trots egen hemsida, twitter och Facebook). I jakten på sensation och konfrontation för att jaga träffar på sidan, så gjorde Newsmill helt enkelt bort sig, ordentligt.

Kanske finns det något att lära sig av denna synnerligen underhållande bluff, dock. Som Martin Aagård konstaterade i Aftonbladet är det kanske i detta som betydelsen av den nykonservativa floskeln "verklighetens folk" blottas - det är helt enkelt beteckningen på någon som finns på riktigt. Malin Ullgren i Dagens Nyheter kommenterar i stället att verkligheten och satiren närmar sig varandra. Konservatismens, högerkristenhetens och främlingsfientlighetens framväxt inom borgerligheten gör snart att den politiska verkligheten överträffar den mest avancerade humoristiska dikten.

Personligen tror jag att det är ren taktik. Först stal Högern vänsterns ord för att kunna bedriva sin klasspolitik (tänk "arbetslinje" och "det nya arbetarpartiet"), för att sedan förvandla sig till en parodi på sig själv i syfte att vrida satirvapnet ur händerna på oppositionen. Smart, Per Schlingmann, smart.