Det man borde läst om Dubai i förrgår

I går kraschade, förutsägbart nog, den ekonomiska bubbla som byggts upp i Dubai. En ekonomi där ett överflöd av lånade pengar eldat på en fastighetsboom med få motstycken i världshistorien, nådde slutligen vägs ände när emiratet Dubais jättelika konglomerat Dubai World ställde in betalningarna. Även om aktiemarknaderna krumbuktar sig är betydelsen av det hela på längre sikt oklar, och det är inte på långa vägar säkert att detta leder till en ny våg av finansiell oro som skakar om den globala ekonomin i sin helhet (eller blir den chock som till sist får det kapitalistiska systemet att implodera av sin egen tyngd och interna motsättningar).

Vad som däremot inte är en nyhet, men däremot helt säkert, är att krisen i Dubai varit länge i vardande, och att dess tillväxt drivits på genom en hunsad armé av låglönearbetare från Sydasien, vars kroppar betalat priset för den besuttna klassens rikedomsackumulation. Johann Haris reportage i brittiska Independent om Dubai som ett Disneyland byggt av slavarbete, och Mike Davis artikel i New Left Review från 2006 om hur Albert Speer möter Disney vid Persiska vikens stränder, rekommenderas som ögonöppnare i adventsmörkret.