Håll inte tyst om klassen

Göran Greider skriver i Dala-Demokraten om hur klassamhällets existens och ständiga reproduktion, inte minst genom den borgerliga regeringens politik (tack till Bloggpolitruken för lästipset). Ledaren avslutas med en uppmaning till socialdemokratin att tala om klass, hela tiden, om de kan. Nu tycker jag att den uppmaningen är för smal. Hela vänstern borde tala om klass, en hel massa mer. Inte bara för att det på kort sikt vinner valet 2010 och håller sverigedemokraterna utanför Riksdagen. Utan därför att vänsterns hela existensberättigande bygger på att den är medlet för att på politisk väg kämpa mot de orättvisor och den ojämlikhet som det kapitalistiska systemet har inbyggt i sin funktion. En vänster som glömmer det, till förmån för taktik, eller för att enbart driva symbol- och identititesfrågor utan klassgrund, kommer vare sig bli effektiv, livskraftig eller för den delen relevant.

Som inspiration, eller om någon skulle behöva påminnas om att klassamhället inte dog med den svenska tillverkningsindustrin, citeras Greiders text i sin helhet nedan:

Att vi lever i ett klassamhälle är inget nytt. Det som är förundransvärt är att det finns människor som tror att vi inte gör det.

Bara de sista dagarna har rapporter vällt in som berättar om det svenska klassamhället. I vården visar det sig återigen - i en rapport från Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting - att den som har högre utbildning får bättre vård än den som är lågutbildad.
Vad beror det på? Det beror förstås på flera sammanfallande saker: Den som har låg utbildning har ofta svårare att komma till tals med vårdapparaten, är inte lika van att driva sina intressen. Man vill inte krångla med att gå till läkare i tid och otid, trots att lågutbildade har jobb som oftare leder till krämpor. Det är det ena. Det andra är att det nog spelar in att läkarkåren till stor del rekryteras från medelklassen och uppåt och därmed har lättare att tala med sina medelklass-likar än med andra.

Ungefär samtidigt meddelas i en annan undersökning, från Skolverket, att barn till högutbildade får högre betyg än barn till lågutbildade. Klassfaktorn slår igenom. Den har förvärrats på senare år och friskolerevolutionen har säkerligen stärkt klassamhället i skolvärlden.
Och det här är centrala områden för var och en av oss. Därmed borde det vara ett centralt område för arbetarrörelsen. Att tala om klass är tyvärr ofta svårt. Ordet förknippas med strider på gatorna, sammandrabbningar, oresonligt hat. Men klassfrågans främsta kännetecken är egentligen dess subtilitet: Ett annat tonfall, ett ord, som läkarens uppmärksamhet inte fångas av och som läraren inte riktigt kan ta till sig för att han eller hon har en annan klassbakgrund.
Jag brukar alltid säga att nittio procent av det som kallas för etniska problem i själva verket är klassfrågor och borde förstås som det.
Så här är ett tips till en just nu rätt slocknad socialdemokrati: Tala om klass! Och gör det hela tiden! Om ni klarar det.