Gärna medalj, men först en rejäl skattekil

Maud Olofsson intervjuades i Sveriges Radios P1 Morgon den 18 augusti (vilket både går att lyssna på och läsa referat av). Om intervjun finns mycket att säga och, som vanligt när Centerledaren  är inblandad, mycket man önskar att man kunde förmå sig att glömma. Hon hävdade bl a att försämringar av LAS ska ge 10 000 nya jobb (dock oklart hur, samt hur man undviker att det drabbar grupper som inte kan högprestera, som  t ex gravida); att regeringens kärnkraftsbeslut visst öppnar upp för mer kärnkraft i Sverige (surprise!); samt att mer jobb är det enda som bygger välfärd i ett samhälle (teknikutveckling, produktivitetsökning och uppbyggnad av fysiskt och humankapital verkar inte spela någon roll i välfärdsskapandet - bor det månne en liten marxistisk ekonom i Maud?).

Och sedan var det det det här med skattegapet mellan pensionärer och löntagare. I intervjun i P1 försvarar Maud Olofsson den av regeringen skapade ordningen genom att hävda att högre skatt på pensionerna egentligen är till pensionärernas egen nytta, eftersom det får fler personer i arbete. Alldeles oavsett att det resonemanget är så indränkt i nyspråk att nackhåren reser sig (det som är dåligt för pensionärerna är bra för dem), är argumentationen ur ett ekonomiskt hänseende synnerligen tveksamt då jobbskatteavdragets inverkan på mängden skapade jobb är antingen försumbart eller ytterst marginellt.

Enligt Maud Olofsson kan skatterabatten till löntagare även motiveras av att de har högre kostnader för resor, mat och kläder. Det är ett intressant argument. För om skattesatsen ska motiveras av levnadsomkostnader borde t ex arbetslösa och personer med försörjningsstöd (som har minst lika stora kostnader för att söka jobb, äta mat samt bo i hyreslägenheter med högre relativkostnader än dem som haft råd att köpa ett boende i attraktiva lägen) få en skatterabatt. Dessutom borde i rimlighetens namn även jobbskatteavdraget prövas utifrån dessa kriterier, så att anställda som promenerar till jobbet, äter lådluncher och kan arbeta i sina vanliga kläder får högre skatt än övriga löntagare. Å andra sidan förklarar Olofssons resonemang emellertid logiken i varför regeringen konsekvent sänkt skatten mest för överklassen, som ju faktiskt är den samhällsgrupp som har störst utgifter.

Eller, så är Maud Olofsson bara ute på en ideologisk snedseglats, och antingen inte inser, eller medvetet bortser från, att pension inte är något annat än uppskjuten lön. och att regeringens politik därför faktiskt inte är något annat en straffbeskattning på landets äldre.