Utbildning för alla, eller för allliansen?

Opppositionspartierna kom i lördags med ett gemensamt förslag med satsningar på högskolan och högskolestudenterna. I förslaget ingår bland annat ett höjt studiemedel, både i låne- och bidragsdelen, fler utbildningsplatser samt 200 miljoner i en satsning på fler lärarledda timmar i utbildningen.

Reinfeldts sura reflexuppstötning på förslaget var Bo Lundgrenskt förutsägbar. Enligt honom är det bättre att enbart höja lånedelen av studiemedlen, eftersom det innebär ett mindre tryck på statsfinanserna (läs: alla fördelningspolitiska ambitioner offras på den heliga skattesänkningens altare).

Mer talande om vad regeringens långsiktiga utbildningspolitiska ambitioner egentligen handlar om, fanns dock i kommentarerna från högskoleminister Tobias Krantz (FP) som hävdade att oppositionens ambitioner var "för låga", och hänvisade till en ambition om kvalitetssatsningar på 1,3 miljarder under kommande mandatperiod. Den som tycker att detta verkar misstänkt bekant har rätt. Högskoleministern har i ett par år i svepande ordalag talat om pengar till kvalitetssatsningar, men där verkligheten snarare sett ut så att man dragit in medel  från lärosätenas grundutbildning (t ex genom en otillräcklig pris- och löneuppräkning eller indragningar i och med införandet av avgifter för utländska studenter). Som Akademisk Frihet visat, verkar ministern inte heller riktigt ha med sig HSB (Hästsvansen Borg) på båten, vilket borgar (oavsiktligt skämt) för att inget kommer att hända vad gäller tillförsel av resurser för att öka kvaliteten i utbildningen.

Det är väl troligare att den enda kvalitetssatsning som borgarna avser att göra är den som de moderata riksdagsledamöterna Lars Hjälmered (tillika partiets talesperson för högre utbildning och forskning) och Ulrika Karlsson gjorde i en debattartikel under helgen. De två menar att sättet att höja kvaliteten i svensk högre utbildning är genom att "spetsutbilda de mest begåvade studenterna". Detta väcker två frågor. För det första, varför då  - vilka belägg har de för att att utbildningskvaliteten i utbildningssystemet ökar genom att man ger en liten minoritet mer resurser? Och för det andra, vart ska resurserna komma ifrån? Om inte pengar tillförs till systemet, är ju det enda sättet att åstadkomma en spetsutbildning (vilket man får anta betyder en utbildning med mer lärarresurser) att man tar från resten av utbildningarna ELLER inför avgifter för spetsutbildningarna (vilket regeringen dyrt och heligt lovat inte ska ske). Den enda egentliga logiken som jag kan se i Hjälmereds och Karlssons förslag är att det löser en strukturell obalans i den borgerliga utbildningspolitiken. Om man nu låter elitens barn gå i spetsubildning på grundskolan och sedan spetsutbildning på gymnasiet, vore det ju fan om ungarna skulle behöva träffa verklighetens folk när de sedan kommer till högskolan.

I vilket fall är både regeringens reaktioner på det rödgröna förslaget och den moderata elitsatsningen ett välskrivet abstract över borgerlig utbildningspolitik. Regeringens företrädare har inte direkt hymlat med sitt förakt för den socialdemokratiska utbildningspolitikens ambitioner till social och geografisk spridning av den högre utbildningen. Antydningar om koncentration av forskningen till färre miljöer och lärosäten har också pekat i samma riktning. Borgarna vill vrida klockan tillbaka till en tid då högre utbildning var få förunnat och examen en garanterad väg in i de fina salongerna. Alternativet till detta är en politik som både förenar bredd och kvalitet, vilket säkrar kompetensförsörjningen på arbetsmarknaden och därmed såväl Sveriges konkurrenskraft somm välfärd. En politik där utbildningens sociala ambitioner varken underordnas klassegoism eller en fetischartad fixering vid att dela ut ett Nobelpris till en forskare verksam i Sverige.