Gammalt moderatmantra i nyspråklig dräkt

Alldeles oavsett hur många RUT-finansierade slavar som viskar i Fredrik Reinfeldts öra att han ska komma i håg Bo Lundgren, är impulsen till nya ofinansierade skattesänkningar aldrig långt borta i den moderata politiken. Nyligen presenterade Fredrik Reinfeldt ett paket som, för den nätta kostnaden 20 miljarder (d v s ungefär ett halvt försvar eller hälften av den högre forsknings- och utbildningssektorn), bl a skulle införa ytterligare ett jobbskatteavdrag och höja ribban för när inkomsttagare betalar statlig skatt.

Att moderaterna vill sänka skatterna, helst då för de rika, är ingen nyhet. Snarare ligger det innovativa i utspelet i att reformen motiveras som ett sätt att minska klyftorna i samhället. Det kan verka en smula förvånande med tanke på högerns kanske inte alltid så heroiska historia i bekämpandet av klasssamhället, och fick kanske de mörkblåaste falangerna i Moderaterna att till en början sätta punschen i vrångstrupen. Men ser man på utspelet mer noggrant, förstår man att det knappast kommer gå några upprörda tåg från Djursholm och Skanör till Rosenbad för att stoppa den sociala nivelleringens förflackande effekter på samhällskroppen.

Det eftersom den skattepolitik som Reinfeldt menar ska utjämna klyftorna, gör precis som det mesta av annan politik som förts under mandatperioden, precis tvärtom. Vi lånar en illustrativ graf från Marika Lindgren Åsbrinks blogg  Storstad för att visa på Moderaternas resonemang kring skattesänkningarna:

En person som tjänar 38 000:- / månad (d v s har en större inkomst än 90 % av den lönearbetande befolkningen) blir skattesänkningen enligt förslaget dubbelt så stor i procentandel av lönen, som för den som har en medelstor eller låg lön. Hur i Mauds glödheta badtunna man kan få det till en reform som minskar klyftorna i samhället är lika obegripligt som ohederligt.

Och då har vi inte ens kommit in på det faktum att breda skattesänkningar för löntagare får försumbara effekter på jobbskapandet (som Storstad fortsätter med att låta en rad Nobelpristagare illustrera). Bloggen Vi har räknat på det här påpekar att förslaget är en återgång till den lika omhuldade som obevisbara moderata myten om "dynamiska effekter", med det självklara påpekandet att problemet i ekonomin knappast är att höginkomsttagare har för lite disponibel inkomst. Lika självklart är att 20 miljarder i sänkta skatter är 20 miljarder i minskad offentlig verksamhet, vilket precis som under den gångna mandatperioden kommer att få effekter, som bl a Anna Vikström, Peter Andersson och Röda Berget poängterat.

Reinfeldt tyckte att skattesänkningarna också kunde motiveras med att akademiskt utbildade "samhällsbärare" behöver få sänkt skatt. Men å andra sidan, om en person nu fått en akademisk utbildning betald av samhället, är det väl mer än rimligt att denna är med om att dela på bördorna för att bygga ett bra samhälle tillsammans med dem som inte haft den möjligheten? Med tanke på de ständiga rekorden i antalet ansökningar till högskolan behövs det heller inte skatteincitament för att locka folk till högre utbildning, utan fler skattefinansierade utbildningsplatser på universitet och högskolor. I talet om samhällsbärarna syns återigen en gammal högerpolitik utformad för att gynna sina egna, fast omformulerad i ett postmodernt tvärtomspråk. För med Moderaterna är det alltfort så att retoriken förgår, men cynismen och egoismen består.