Urspårad debatt om Sabunis medarbetare

Skandal har utbrutit kring en opolitisk tjänsteman på Integrationsdepartementet, som i sin blogg uttrycker åsikter där bl a islam jämförs med nazism och kommunism (vilket återberättas på ett flertal ställen). Stormen har gjort att regeringsledamöter uttalat sig mot tjänstemannen, som dessutom med omedelbar verkan fått nya arbetsuppgifter på departementet.

Men alldeles oavsett hur mycket jag ogillar de åsikter som mannen verkar stå för (observerar verkar stå för, för jag har inte läst hans blogg, vilket förmodligen de flesta som kommenterat saken inte heller gjort i någoon större omfattning), så anser jag att hela historien antagit oproportionerliga dimensioner. Som statlig tjänsteman har mannen rätt att privat ha vilka åsikter han vill, så länge de håller sig inom lagens råmärken. Det finns heller ingen som bevisat att hans åsikter påverkat hans arbete. Eftersom det inte rör sig om en politiskt tillsatt tjänsteman finns det vidare ingenting som kopplar honom till något av regeringspartierna. Det är till yttermera visso inte rimligt, eller för den delen lagligt, att begära att en minister eller den politiska ledningen på ett departement ska ha detaljerade kunskaper om vad varje medarbetare gör på fritiden eller vilka åsikter de har.

Det finns enormt mycket man kan angripa Nyamko Sabuni och Folkpartiet för när det gäller integrationsfrågor (några axplock finns på de här länkarna), men i det här fallet tycker jag bara att det finns ett skäl till klander - nämligen att man överreagerade och agerade klumpigt och respektlöst mot individen. Trots att man hävdat motsatsen har departementet bedrivit en ovärdig personalpolitik i medierna, och dessutom agerat utan att någon större utredning uppenbarligen gjorts. Jag undrar vad facket säger om saken? Och hur mycket det jublas på sverigedemokraternas partihögkvarter, eftersom hela affären spelar deras martyrretorik rakt i händerna?

Men nu kanske läsaren tänker "men karlen är ju rasist - det som hände är bara rätt åt honom". Problemet är att det är samma slippery slope-argument som t ex övervakningsssamhällets förespråkare brukar använda ("för den som inget har att dölja, gör det inget att Storebror kikar över axeln"). Departement och myndigheter har fömodligen mängder av anställda som är t ex anarkister, abortmotståndare, Frihetsfrontare, militanta veganer, Livets Ordare, knarkliberaliseringförespråkare, radikala särartsfeminister eller någon annan schattering som man med en kreativ kvällstidningsvinkel kan skapa skandal på (kan en kommunist t ex arbeta med företagandefrågor på Näringsdepartementet?). Men såvida det inte kan bevisas att det privata är till men för myndighetsutövningen är det inget som någon utomstående har att göra med. Alternativet är en skrämd och hunsad statsförvaltning, som antingen kommer att drunkna de anställdas mediokritet, alternativt omvandlas till en rent politiserad förvaltning likt den i USA (om man ändå står till svars som minister för vad minsta pärmbärare på myndigheten står för, kan man lika gärna se till att man har sitt folk på alla poster).

Fallet Shirley Sherrod stämmer till eftertanke. Hon var en (svart) tjänsteman på amerikanska jordbruksdepartementet som i somras med omedelbar verkan fick sparken efter att en konservativ bloggare, genom selektiv klippning av ett filmat inlägg, fått henne att framstå som att hon hyste rasistiska åsikter mot vita. Det är en varning om var man riskerar att hamna i fall sociala mediers hetsighet, kombinerat med slaskjournalistikens logik, möter en nervös och paniskt lagd politisk ledning.