Piska (M) hårt

I Ekots lördagsintervju gick statsminister Fredrik Reinfeldt (M) till angrepp mot riksdagsledamöter som röstar efter den egna övertygelsen vid voteringar i kammaren. Den direkta bakgrunden var regeringens förlust i frågan om erkännandet av folkmordet 1915, men frågan aktualiseras också genom andra viktiga principiella omröstningar som den om FRA 2009 och den kommande riksdagsbehandlingen av regeringens proposition om kärnkraften. Statsministerns linje var dock solklar, om alla riksdagsledamöter skulle rösta som de ville, så skulle det vara dåligt för Sverige.

Nu kräver den parlamentarismen och den representativa demokratin till viss del partidisciplin för att kunna fungera. Utan möjligheten att välja mellan de åsiktspaket som partierna erbjuder, skulle väljarna omöjligt kunna göra ett någorlunda rationellt val av kandidater för att representera deras vilja för en kortare eller längre tid. Om partierna i Riksdagen skulle avskaffas idag, skulle de i en eller annan form därför återuppstå i morgon. Men det innebär dock inte att partipiskan får användas hur flitigt och hårt som helst, eller användas som en strypsnara för att få trilskande parlamentariker att kompromissa bort sitt samvete för den kollektiva maktens skull. Reinfeldts användning av partipiskan verkar, när det kommer till kritan, vara lika liberal som hans ekonomiska politik. Det visar inte minst spelet bakom kulisserna vid FRA-omröstningen, där riksdagsledamoten Karl Sigfrid ska ha utsatts för mycket hård press av statsministern.

Intressant i sammanhanget är att Reinfeldt i Ekot, och även i bl a SVT, kategoriskt avvisar förhandlingar med den avhoppade moderaten Göran Thingwall i kärnkraftsfrågan. Han binder sig så hårt fast vid denna vägran att han svårligen skulle kunna backa från den utan att förlora politisk trovärdighet, likt en 10-talets Thorbjörn Fälldin. Frågan är om detta betyder att statsministern vet att att Maud Olofsson låtit partipiskan vina så pass hårt att den tredje centerpartistiska rösten som skulle kunna fälla regeringen är i hamn, åtminstone som en nedlagd röst? I vilket fall som helst är det bara att hålla med Martin Moberg om att den politiska våren ser spännande ut, åtminstone för sådana som gillar politisk s&m.