Myt(ut)bildning

"Sverige är överutbildat" - så har mantrat nu låtit ett tag i den allmänna debatten. Inte minst från akademikerfacken som i sann skråanda vill begränsa utbudet i professionen. Något som står i samklang med regeringens utbildningspolitiska ambitioner att endast en begränsad skara ska få tillgång till den högre utbildningen, medan de som har den dåliga smaken att komma från studieovana miljöer eller av andra orsaker inte presterar efter den marknadsliberala utbildningsfabriksnormen, får bli vid sin gymnasialt yrkesutbildade läst (eller sitta med i en borgerlig regering).

Men samtidigt är hela diskussionen lite konstig. När till och med Liberaliseringsrådet anser att Sverige måste satsa på utbildning för att landet ska klara sig den globala konkurrensen, måste något vara fel. Och i en ny rapport bekräftar min TCO min magkänsla. De menar tvärtom att överutbildningen är en myt. I en kommentar på förbundets utredarblogg konstaterar rapportförfattaren Kristina Persdotter att överutbildningsmyten bygger på ett statistiskt trixande, i det att man räknar även de med gymnasieutbildning som potentiellt överutbildade. Hennes, och för den delen även min, slutsats är att det är orimligt att hävda att en person behöver mindre än gymnasiekompetens för att långsiktigt klara sig i arbets- och samhällslivet. Rensar man från de siffrorna så blir den grupp som kan betraktas som överutbildade ca 7 %. Det kan ställas mot dem som är i omedelbart behov av utbildning och kompetenshöjning, vilka motsvarar ca 20 % av arbetsmarknaden. Dessutom, av de knappa 7 % möjliga överutbildade finns företrädesvis, föga överraskande, utrikes födda och kvinnor.

Jag kanske kan förstå att någon av nostalgiska eller klassegoistiska skäl längtar tillbaka till en tid då alla var du och bror med varandra på universiteten (och kanske i undantagsfall du och fröken), och där man efter några års glatt galej med spex, punsch och frivola upptåg var nog försedd med nätverk och exklusiva kunskaper för en bekväm karriär inom näringsliv, förvaltning eller akademi. Men för oss andra, som önskar såväl ett jämlikt, rättvist och solidariskt, som ett ekonomiskt välmående, Sverige är det bara att slänga både myterna och borgarna på historiens skräphög. För att sedan gå till skolbänken.

Herrskap och tjänstefolk

Det kom en rapport häromdagen från det socialistiska propagandaorganet Statistiska Politbyrån som svartmålar regeringens införande av hushållsnära tjänster. Denna eminenta reform skulle ju, som alla med vett insett sedan länge, befria de arbetande klasserna från hushållsarbetets bördor, och så att de med full kraft kan arbeta för att bidra till nationalinkomsten och med moderlig omsorg ta hand om barnen. Men nu har de kommunistiska räknenissarna haft fräckheten att implicera att de hushållsnära tjänsterna i princip visat sig bli överklassnära tjänster. Medan 8 % av de hushåll som tjänar 1 000 000 kr eller mer gör skatteavdrag för hushållsnära tjänst, är antalet knappt mätbart bland de hushåll som tjänar 200 000 eller mindre. Dessutom finns det en geografisk snedfördelning i uttaget av tjänsten. Tydligen verkar lantisar och miljonprogramsslödder inte ha förstått fördelen med att ha en skattesubventionerad piga i hemmet. Sossarnas partiorgan Dagens Nyheter gör så klart en stor sak av detta och låter företrädare för rånarmyndigheten Skatteverket sprida lögner som:

- Självklart är det så. Den som tjänar mest har ändå råd att köpa mest, även om man får tillbaka hälften av pengarna. I slutänden är det omöjligt att komma ifrån det.

Som om det inte var nog med detta har någon "konstnär", förmodligen i maskopi med den samhällsfarliga klottrar- och fejkpsykosklicken på Konstfack, designat en produkt avsedd att håna Den Stora Arkitekten bakom reformen. Nej, det är dags för oss i de bättre vetande grupperna i samhället att protestera mot baktalandet av de hushållsnära tjänsterna - det är ju inte bara bekvämt att ha tjänstefolk hemma, det är även lett.

Folkhemmet - quality never goes out of style

Fanns det en Eurovisions-tävling i politiska metaforer skulle Sverige varje år skicka "Folkhemmet" som sitt bidrag. Precis som Erik Hammar skriver i Norrländska Socialdemokraten är det ett begrepp som i cykler laddats med betydelser som sedan successivt lakats ut, för att därefter åter fyllas med ny mening. Den fortfarande mest kända betydelsen av begreppet är den som Per Albin Hansson introducerade i en remissdebatt i Riksdagen 1928, vilken intimt sammanknippades med socialdemokratin och efterkrigstidens samhälls- och välfärdsbygge.

Men Hammar konstaterar att i dag så har luften till synes gått ur folkhemmet som politisk idé. En googling på "Folkhemmet" skickar den politiskt intresserade till en möbelaffär, vilket i och för sig visar att det gamla begreppet åtminstone behåller en viss kommersiell potential. Göran Persson försökte på sin tid lansera det "gröna folkhemmet", men den rörelsen verkar inte ha spridit sig långt utanför de 190 hektaren på Övre Torps ägor, om ens det. Nej, snarare är det hembygdsfanatikerna i SD som alltmer kommit att ta över folkhemmet som en politisk idé, med en dröm om 1950-talets idealsamhälle där männen hade säkra jobb i industrin, med en hemmafru som skötte markservicen och där det inte fanns några muslimer, mörkhyade eller andra otäcka främmande element så långt ögat kunde nå.

Hammar verkar tycka att folkhemmet spelat ut sin roll. Begreppet är obrukbart då den ekonokiska och sociala verkligheten sprungit ifrån den och endast kan användas för dess nostalgiska kraft, något som är förödande för en vänster som menar allvar med att förändra samhället. I en globaliserad värld, där individualismen och det individuella projektet segrat över kollektivet och med ett miljöhot som ingen av arbetarrörelsens pionjärer kunnat förutse, måste nya idéer till enligt honom.

Jag tycker dock att Hammar delvis landar i fel slutsats. Visst ledde den svenska välfärdsstatens uppbyggnad till avarter, teknokrati och att individer ibland kom i kläm. Och självklart har en hel del av de ekonomiska lösningarna idag blivit omoderna eller opraktiska att genomföra. Men, som ett tips till den socialdemokrati som enligt två nyutkomna antologier verkar ha tappat nålen på sin ideologiska kompassros, så handlar inte ett bejakande av folkhemmet att återställa det som en gång varit. Vi varken vill eller kommer att få tillbaka det snabbväxande, mansdominerade, etniskt och kulturellt homogena industrisamhälle som det svenska folkhemmet var under efterkrigstiden. Vad som däremot måste till är att genomföra de visioner och de ideal om det goda samhället för samtliga medborgare som skisserades för 81 år sedan, och som idag ter sig mer och mer avlägsna för var dag av nyliberal regering som går. När Per Albin Hansson-citatet nedan inte längre går att tillämpa på dagens Sverige då, men först då, blir begreppet omodernt för en vänster som faktiskt vill åstadkomma förändring.

Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonokiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.

(Per Albin Hansson 1928)

Skämmes tammefan II

Dags för en uppdatering av Skämmeslistan sedan fler företag bestämt sig för att de faktiskt inte vill ha några kunder längre.

3) 7 april 2009 Malmö tingsrätt
Rörande olovlig tillgång till Prinfo Grafiskt Centers databas i mars och april månad

• Prinfo Grafiskt Center

Kommentar:
En bubblare. Ett grafiskt center menar på murkiga grunder att någon kommit åt deras databas, eller åtminstone försökt göra det. Med hänvisning till att de hanterar upphovsrättsskyddat material så menar de att Ipred-lagen är tillämplig. Hur var det nu Beatrice Ask, lagen skulle inte alls komma att missbrukas i felaktiga syften, eller hur?

2) 19 maj 2009 Stockholms tingsrätt
Rörande 467 musikalbum, med krav på vitesföreläggande mot Pirate Bay samt Black Internet AB.

• Universal Music Ab
• EMI Music Sweden AB
• Sony Music Entertainment Sweden AB
• Warner Music Sweden AB

Kommentar:
Skivbranschen vill utdöma vite på männen bakom Pirate Bay samt nätleverantören Black Internet AB, om inte 467 namngivna skivor slutar vara tillgängliga på siten. Logiken i det hela är dock en smula underlig, eftersom inte ens den mest jäviga svenska domare kan utöva jurisdiktion över en verksamhet som bedrivs lagligt utomlands. I sann Sovjet-anda vill det nöjesindustrielal komplexet också att vitet ska börja tillämpas omedelbart och att de tilltalande inte ska få tillfälle att yttra sig. Jag köper å min sida inte en skiva av det här rövarbandet längre. Nyheten finns bland annat på Sveriges Radio, Dagens Nyheter, Aftonbladet och Svenska Dagbladet.

1) 1 april 2009 Solna tingsrätt

Rörande ljudböcker.

• Bonnier Audio AB
• Earbooks AB
• Norstedts Förlagsgruppp AB
• Piratförlaget AB
• Storyside AB

Tidigare inlägg i Skämmeslistan

Kosackvalet kom tillbaka, allt är förlåtet

Jag har den tveksamma förmånen att varje arbetsdag två gånger löpa gatlopp mellan EU-valspropagandan som förpestar det stråk jag använder mig av för att ta mig till löneslaveriet. Inte nog med att man i vanliga fall dränks av kapitalismens hets att konsumera, nu ska man dessutom behöva bli åsyna vittne till när kapitalismens politiska arm vill få folk att mot sina egna intressen rösta på dem. Fast det som stör mig är egentligen inte budskapet, för som vi snart ska se är det inte mycket bevänt med just det, utan snarare den embarmligt låga kvaliteten på propagandan.

Svensk politisk retorik är generellt sett så lam och urvattnad att meningslöshetens gräns oftast är både passerad och utom synhåll. Alla minns väl Socialdemokraternas stolta "Alla ska med" från 2006, där det aldrig någonsin sades något om vart man skulle åka någonstans. Oftast är också budskapen så utslätade att alla konfliktlinjer utraderats. Om man gör tankeleken att försöka vända på budskapet till dess motsats, blir det oftast meningslöst eller så hamnar man i en position som ingen kan inta, eftersom grundbudskapet är en tautologi. I EU-valet, som inte handlar om makten över regeringsbildandet, blir detta extra påtagligt eftersom det ska handla om idéer som uppenbart inte finns, eller som man inte vill eller förmår förmedla. Allt kryddat med taffliga personvalskampanjer i klass med när Åsa-Nisse ska bli invald i kommunalnämnden.

Den som inte tror mig eller inte håller med om analysen kan få en kort, och skräckfylld tur genom de borgerliga partiernas valaffischer inför EU-valet 2009 (med mina kommentarer i parentes). En odyssé i intetsägande, självklarheter och Photoshop. Håll i hatten!

Moderaterna
Färgglada grafiska figurer som säger "Använd din röst" för saker som:

- för en tuffare klimatpolitik (otroligt radikalt krav i dessa dagar... not)
- för fler jobb (klart att Högerpartiet vill att fler ska jobba, helst i överklassnära tjänster)
- mot internationell brottslighet (mafiosi, knarksmugglare, trafficking-operatörer och det internationella finanskapitalet m fl globaliserade gangsters göre sig icke besvär att rösta på Högerpartiet)
- mot byråkrati (tydligen mot ALL byråkrati, vilket åtminstone är en freudiansk felsägning till vad man från partiets sida egentligen vill med offentlig sektor)
- för en gemensam flyktingpolitik (vems då? Dansk Folkepartis?)

Fler analyser av den insiktsfulla moderatkampanjen finns här.

Folkpartiet
Stora bilder på EU-kandidaterna med intetsägande slogans till, samt på vissa affischer bilder på partiledare Björklund. Visserligen önskar jag att majoren blev invald i Swazilands parlament så han försvann långt bort ifrån svensk politik, men varför Björklund står med på affischen i ett val han inte ställer upp till är lika obegripligt som att någon tror att hans nuna drar röster.

- Ja till Europa (om inte kontinentaldriften tar anabola är vi nog en del av Europa under överskådlig framtid, vare sig vi vill det eller inte. Menar Volkspartei "Ja till EU", blir det hela mer begripligt, men det har jag ett svagt minne av att vi röstade om 1994)
- Brottsligheten stannar inte vid gränserna - ja till ett europeiskt FBI (här är det lite oklart vad man menar, men jag tror att man ska tolka det som att eftersom FBI ändå begår sina brott i Europa utan EU:s tillåtelse, kan man ändå låta dem göra det lagligt)
- Vi skickar inga gnällspikar till Bryssel (det är väl i och för sig bra, men vad skickar ni istället?)
- En svensk tant tiger inte i Bryssel (men då antar jag att de gubbar, yngre kvinnor och män som partiet också vill skicka kommer att hålla käften?)

Kristdemokraterna
Bilder på den söta kreationisten Ella Bohlin, partiledaren Alf Svensson samt, av någon anledning, en kille som påminner om Robert i Boxer-reklamen, med tillhörande klatschiga slogans.

- Det är du och jag som är Europa (jaså, det hade jag ingen aaaaning om)
- Ett Europa som värnar klimatet (där man klämmer åt alla dem som vill ha ett Europa som förstör klimatet)
- Ett Europa som värnar freden (ett i sanning angeläget budskap dessa dagar då krigsmolnen hänger lågt över den europeiska kontinenten)
- Trygghet - ett skäl att rösta 7 juni (oklart vilken trygghet de menar här. Jag läser in ett dolt hot, röstar du inte kommer du inte heller att vara trygg för Bohlins och Boxer-killens hejdukar)
- För en etiskt och socialt hållbar ekonomi (här chockar De Kristna med att faktiskt både komma med ett konkret budskap och en markering mot sina kumpaner i regeringen. För säkerhets skull har man inte på denna affisch satt ut någon bild, så att inte Renfield och Borg kan skicka sin hitman Littorin "tala" personen "tillrätta")

Centerpartiet
Mauderaterna följer Bondeförbundets heliga velighetstradition genom att ha bilder på en kandidat, eller t o m självaste Maud, med någon form av budskapssurrogat till.

- Mer kraft på ödesfrågorna. Mindre på ordningsfrågorna (med det sistnämnda antar jag att de menar dumheter som utvidgning, demokrati och liknande)
- Fred, klimat, jobb. Världen behöver ett EU som vill mer (dock oklart vad man vill att EU ska vilja, och om Bondeförbundet är för eller emot EU, klimat och jobb)
- 497 miljoner européer kan mer (... än fyra elefanter?)
- Rösta för Europas förenta krafter 7 juni (här är det uppenbart ett skrivfel, det ska stå "Europas förenta STATER")


Det värsta med det här sammelsuriet är att det är grunden på vilket de borgerliga ska bryta tabut mot politisk reklam i TV. Det måste vara det slutgiltiga argumentet för fri fildelning, som ett subsititut för TV och tillika det enda sättet att vara säker på att man inte av misstag råkar se något av de horribla alster som partiernas PR-avdelningar ska försöka klämma in i etern mellan reklamen för Libero och Cillit Bang.

Sjukt ideologiskt

Det fanns en gång en borgerlighet som hävdade att deras politik var att föredra därför att den var underbyggd av fakta, vetenskap och beprövad erfarenhet. Den borgerligheten återfinns dock numer enbart i samma kökkenmödding som socialiberalismen, Erik Slottner och centerpartister som sett en riktig ko. Kvar i den borgerliga politikerkadern finns i stället i stort sett bara sådana ideologiskt enögda marknadsfundamentalister som får Jan Myrdal att framstå som vidsynt och tolerant.

I sin strävan att skapa ett liberalkapitalistiskt drömsamhälle i bästa amerikanska stil har borgarna gett sig hän med att lite i smyg privatisera vården. På ett nationellt plan inser man att det är en känslig fråga, men regionalt kan man använda det kommunala självstyret som verktyg för att driva offentlig sektor till slaktbänken, t ex i form av det kostnadsdrivande marknadskaoset Vårdval Stockholm.

Senast har detta manifesterats i avslöjandet att man i den privatiserade sjukvårdsupplysningen organiserar arbetet som vore människors liv och hälsa vilken telefonförsäljarprodukt som helst, med anställda som får bonus för korta samtal där de som frågar om upplysning inte hänvisas till att uppsöka sjukvården. På sikt är detta såklart förödande för trovärdigheten och legitimiteten i sjukvårdsupplysningen, så att patienterna i slutändan inte litar på några besked från den, utan uppsöker akuten eller mottagningar även i de fall där det faktiskt är onödigt att göra det. Det är såklart samhällsekonomiskt slöseri, men det är å andra sidan aldrig någon som anklagat den privata sektorn för att ta ett samhällsansvar.

Den mest förryckta enögdheten står nog landstingsrådet i Uppsala läns landsting Ismail Kamil (FP) för. Landstinget ska privatisera sjukvårdsupplysningen efter Stockholmsmodell, trots att de konsulter som utrett frågan åt landstinget menar att det varken skulle bli billigare eller effektivare. I en intervju i Aftonbladet konfronteras Kamil med detta, och passar samtidigt på att kvalificera sig för att få sitt foto publicerat i SAOL under uppslagsordet "goddag yxskaft".

Att personalen uttrycker stor olust, struntar Kamil högaktningsfullt i, utan menar istället att upplysningen missat målen under flera år på raken. Här kan man då infoga att då är det kanske målen det är fel på, och att landstingets uppgift inte är måluppfyllnad, utan att ge medborgarna en högkvalitativ och effektiv hälso- och sjukvård för skattepengarna. Reportern å sin sida vinklar det i stället mot att sjukvårdsupplysningen kanske är underbemannad, vilket får Kamil att få ett utbrott av halsstarrig nyliberalism, som måste citeras i sin helhet för att någon ska tro att det är sant:

Tyder inte det snarare på underbemanning?

– Vi har inte tittat på bemanningen. Men jag är personligen övertygad om att privat konkurrens leder till bättre kvalitet.

Tycker du att kvaliteten blev bättre i Stockholm när privata Medhelp tog över?

– Jag har ingen aning om det.

Ni beställde en konsultrapport för 73 000 kronor men struntade i slutsatsen. Varför?

– Vi gjorde en annan bedömning.

Du har inte granskat vad som hände i grannlänet, gått emot konsulten och inte lyssnat på dina egna anställda. Hur tycker du själv att du har hanterat den här frågan?

– Perfekt.

Kommentar överflödig. Med sådana borgerliga sjukvårdspolitiker är det enda man kan hoppas på för en solidarisk och samhällsekonomisk sjukvård, antingen att en ny regering inser den systemkatastrof som håller på att drabba vården, t ex med utgångspunkt i de diskussioner som förts i bl a Norge, Nya Zeeland och Skottland, eller troligare, att Michael Moore spelar in Sicko II i Sverige. Då får man åtminstone skratta åt eländet.

Rydbergs ruelse

Ibland blir verkligheten bara för absurd för att man ska kunna göra annat än att skratta åt eländet - t ex när en kvällstidningsdrake anser att dagens viktigaste nyhetshändelse att skrika ut på löpsedeln är att Robinson-Jarmo dödat exfruns minigris och blivit kränkt i farten, eller när moderaterna vinner valet genom att kalla sig för arbetarparti. Vanligast förekommande är denna absurditetschock dock när folk ska diskutera upphovsrätt och fildelning.

Jag råkade surfa in på Unni Drougges blogg och hittade lite oväntat ett bra och framför allt roligt inlägg om att Carina Rydberg inte bara kommit ut som fildelningsmotståndare, utan även menar att hennes dator blivit hackad i processen. Rydberg ska polisanmäla, men som Drougge konstaterar, är det nog it-supporten hon ska kontakta i stället.

Jag tänkte dock att Drougge måste överdriva när hon refererade vad Carina Rydberg skrivit så jag letade runt lite på nätet. Då hittade jag dels en bedrövlig debattartikel i Expressen från Rydberg, som innehåller så mycket faktafel och substanslösa påståenden om fildelning i allmänhet, och Pirate Bay i synnerhet, att den håller rent Liza Marklundsk klass. En stunds sökande och ett gott skratt senare hittade jag på Piratpartiets Anna Trobergs blogg ett öppet brev från Rydberg via en författargrupp på Facebook. Det är så urbota dumt att det förtjänar att läggas ut i sin helhet nedan. Men det är också ett exempel den underbara absurda verklighetshumor som jag talade om i inledningen, speciellt i stycket där hon förklarar varför just Mac-användarna är så hårt drabbade...

Jag är trött på dessa fascister - jag har fått nog.

Flera medlemmar i gruppen Författare har haft datorproblem. En medlem har polisanmält sitt kapade FB-konto och sin hackade hemsida. Själv har jag en obrukbar dator, i vilken mina manus ligger - och de är omöjliga att säkerhetskopiera.
Självklart är även detta polisanmällt.

Det här har gått långt över gränsen för det anständiga. Och jag har just fått reda på varför Mac-användarna är de hårdast angripna: De är upphovsmän.

Och det är upphovsmännen man vill åt.

Det här är inte yttrandefrihet. Det här är hackarens diktatur. Men jag kommer inte längre att tillåta att mitt privat- såväl som mitt yrkesliv saboteras på det här sättet.

Och om någon får för sig att lägga ut det här till valfri bloggare/nyhetssida: Be my guest. Betrakta det som ett pressmeddelande.

Carina Rydberg

Själv tycker jag det hela är lite synd, för jag gillar somligt Rydberg skrivit i Aftonbladet, vilket nu känns solkigt. Så Carina, ett tips innan våra vägar skiljs åt. Innan du ökar på arbetsbelastningen för den redan ansträngda polismakten, testa gå en Mac-kurs, så kanske den mystiska "hackar-attacken" får en naturligare förklaring.

Varför man ska krama a-kassan

Det är lätt att glömma varför vi har en arbetslöshetsförsäkring. Speciellt som den nuvarande regeringen kallar a-kassan för "bidrag" och trummar fram bilden av att den är till för folk utanför tullarna som är för lata att jobba (eller ännu värre, för sådana förtappade individer som som tror på förlegade kommunisthippiepundarideal som solidaritet) . Men arbetslöshetsförsäkringen fyller en viktig funktion i samhällsekonomin, vilket gör att dess underminerande faktiskt samtidigt undergräver den tillväxt och den marknad som regeringen säger sig värna.

Ett bra exempel på detta finns i något så ovanligt som en välformulerad artikel från en socialdemokratisk kommun- och regionpolitiker i Karlskrona, Mats Johansson. Johansson poängterar att när Karlskrona drabbades hårt av strukturkris under slutet av 1990-talet, vilket tvingade fram en dramatisk omorientering av både näringsliv och kommunal verksamhet, var den starka arbetslöshetsförsäkringen en absolut nödvändig förutsättning för att omvandlingen skulle lyckas. Facket gick med på att tidigt omvandla Ericssons produktionsenheter till att drivas i Flextronics regi, medan den framväxande IT-branschen i Blekinge kunde nyrekrytera, trots IT-kris och trots att det var en ny och främmande fågel i den regionala ekonomin. Orsaken var att arbetstagarna vågade chansa på det nya, eftersom man visste att om experimentet misslyckades, och företagen gick omkull, så skulle de inte stå på bar backe utan istället ha en omställningsförsäkring som klarade försörjningen tills de fann nya jobb.

Detta kontrasterar Johansson med hur dagens kris slår i Blekinge, som bl a drabbats hårt av Volvos nedskärningar. Utan en a-kassa att falla tillbaka på blir de som har arbete förändringsobenägna. ovilliga att prova nya arbeten. men tvingas samtidigt till lönesänkningar av arbetsgivarna, eftersom alternativet arbetslöshet är katastrofalt för privatekonomin. För de som ändå blir arbetslösa innebär inkomstbortfallet i många fall ekonomisk ruin, vilket sänker efterfrågan i samhället och påverkar skatteintäkterna dramatiskt. Alltså den diametralt motsatta effekten än den som rådde för drygt tio år sedan i Blekinge, då det fortfarande fanns en arbetslöshetsförsäkring värd namnet.

Roger Mörtvik på TCO:s utredarblogg, säger ungefär samma sak, fast klätt i ekonomiskt teoretiska termer. Han menar att regeringens ursäkt att inte föra en expansiv ekonomisk politik eftersom de s k automatiska stabilisatorerna, d v s sociala välfärdssystem som fungerar som stötdämpare vid nedgångar i ekonomin, är så starka är falsk. Framför allt eftersom regeringen själv genom sin politik gjort allt för att underminera stabilisatorernas effekter.

Tydligast är detta när det gäller a-kassan där man genom att försämra förmånerna och höjt priset på försäkringen, skapat den förutsägbara effekten att folk drivits ur a-kassan. Alla som läst en grundkurs in nationalekonomi (eller tänker efter lite, vilket är i princip samma sak) vet att om du får betala mer för att få mindre, minskar självklart betalningsviljan, samtidigt som det framstår som mer rationellt att inte betala nu för någonting som du kanske kommer att behöva i framtiden. Alltså har vi tack vare regeringens högst medvetna politik hamnat i ett läge där 500 000 personer står utanför a-kassan, samtidigt som avgifterna till den är omvänt proportionerliga mot behovet av den. Så att när försäkringen behövs som mest är det som dyrast att vara med och dess stabilisatoreffekt därför inte fungerar som det är tänkt. Bland de som kritiserat detta, och pekat på regeringens underliga oförståelse kring ekonomiska fundamenta, är regeringens eget finanspolitiska råd.

Så sammanfattningsvis, ska man inte höja a-kassan och få ned avgifterna till den i kristider för att det är synd om arbetslösa eller för att ge folk en försörjning. En god arbetslöshetsförsäkring behövs för att säkra tillväxten, och bekämpa krisen, genom att dämpa konjunkturnedgångens effekter, bidra till en strukturomvandling i ekonomin, göra arbetstagarna rörligare och mer riskbenägna så de vågar byta jobb eller starta nya företag samt hålla uppe den totala efterfrågan i ekonomin. Antingen förstår regeringen inte detta eller så, vilket nog är troligare med tanke på att det är en nationalekonom som regisserar showen på Finansdepartementet, väljer man av ideologiska skäl att förbise det. Man kan bara hoppas på att en ny regering faktiskt studerar både de ekonomiska läroböckerna och arbetarrörelsens historia före 2000-talet och inser hur och varför det är bra med en stark arbetslöshetsförsäkring (förutom då det där med den mystiska solidariteten, förstås).

Hästsvans istället för stimulans

När den nya regimen 2006 skulle tillsätta en ny finansminister lär diskussionerna i Högerpartiets hökkvarter ha gått till ungefär så här:

- Kan inte Anders Borg få posten?, sa någon och tog en kanapé till.
- Fan heller, han är ju dogmatiskt nyliberal. Får han föra den ekonomiska politik han vill kommer ingen gå på vår bluff om "nytt arbetarparti" och "arbetslinjen", sa en annan medan han letade i spritkabinettet efter mer konjak.
- Det är, *tugga tugga, kras kras*, inga problem, replikerade den förste talaren, medan det stärkta skjortbröstet allt mer vanpryddes av kanapésmulor, - Borg har hästsvans och ser löjlig ut i frack. Folk kommer inte fatta att han är blåare än en belgisk tjur innan det är försent.
- Resistance is futile, sa Anders Borg.

Fast nu verkar, långsamt, verkligheten nå i kapp även regeringskansliet och finansdepartementet. Krispolitiken, eller snarare avsaknaden av sådan, har tydligt accentuerat det orättvisa, välfärdsfientliga och direkt ekonomiskt skadliga i regeringens ekonomiska politik, vilket inte längre går att dölja med fluffig retorik.

Senast var det Finanspolitiska rådet, regeringens eget rådgivande organ i dessa frågor, som i en rapport skarpt kritiserar regeringens brist på stimulansåtgärder för att motverka krisen, samt dess övertro på "jobbsökaraktiviteter i långkonjunkturen". Man efterlyser kraftfulla åtgärder för att stärka efterfrågan, samt att regeringen i det exceptionella läget ska överge budgettak och överskottsmål för att finanisera åtgärderna. Rådet efterlyser också större statsbidrag till kommunerna, och en temporär höjning av arbetslöshetsersättningen, där ersättningsnivåerna kan göras konjunkturanpassade. Kort sagt vill regeringens egna experter att regeringen gör någonting.

Kraven på efterfrågestimulans är inte nya, men ha alltid viftats bort av Borg och hans gelikar. Keynesianismen har avfärdats som omodern, samtidigt som man frenetiskt pekar på alla små tecken på återhämtning som kan skönjas, t ex i USA, som ett skäl till passiviteten. Men, som Dagens Arena påminner om, satsar man i USA faktiskt på efterfrågestimulanser. I Sverige försöker man däremot snåla sig ur krisen, vilket Utredarbloggen påpekar bara gör saken etter värre och hotar att förvärra och förlänga krisen. Sverige hotas av en nedåtgående självförstärkande spiral där, fallande produktion, galopperande arbetslöshet och deflation skapar sådan ekonomisk osäkerhet och rädsla att både konsumtionen och investeringsviljan rasar, vilket i sin tur sänker efterfrågan i ekonomin, med ytterligare arbetslöshet och prisfall som följd o s v, o s v.

Med lite tur gör rasande opinionssiffror att regeringen tvingas till åtgärder under sommaren eller till höstbudgeten. Om inte så är risken att den svenska ekonomin och välfärdssamhället 2010 är så illa åtgånget efter år av borgerlig "krisbekämpning" att åtminstone andra hälften av Fredrik Reinfeldts gamla samhällsvision till sist besannats:

"Vi vill inte se ett samhälle där folk svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras."
(ur Fredrik Reinfeldt, Det sovande folket (1993) )

Lo(SD) in translation

Kära sverigedemokrater, här är ett tips i all välmening från en som inte vill skämmas mer över Sverige på grund av er än han redan gör. När ni är inne på biblioteken för att i smyg placera ut SD-Kuriren i tidningshyllan, kan ni då slå upp Svenska Akademiens Ordbok under uppslagsordet "ironi"? Ni finner då att ironi definieras som (med moderniserad stavning så att ni verkligen ska förstå) "att säga motsatsen till vad man menar, ... med yttrandets verkliga innebörd (mer eller mindre kraftigt) förtydligad eller understruken medelst tonfall eller åtbörder". Alltså ska man inte alltid ta folk på orden, utan istället använda sitt förstånd och sin interkulturella kompetens, i den mån sådan finns tillhanda, för att tolka vad avsändaren faktiskt menar.

Så att om ni hamnar i ett främmande land (varför sverigedemokrater nu skulle göra det, när jag tänker efter) där en man under folkets jubel verkar hylla samma ideal som er (d v s det kulturellt rena bondesamhället där alla lever av jorden utan behov av importerat tjafs som alfabet, potatis, vaccin och bomullskläder), och som i ena stunden hyllar vikingens mansideal för att i nästa ögonblick av fosterlandskärlek vilja hångla med en sten, så menar han förmodligen inte allvar. Alltså är personen förmodligen just i-ron-isk.

Vi andra kan ju kollektivt skratta åt och skämmas över Sverigedemokraterna, som blivit Färöarnas driftkucku sedan de tagit en politisk satiriker som parodierar överdriven färöisk nationalism på fullaste allvar. Tydligen finns det en hyllningsartikel till mannen i SD:s partiorgan, men den har jag ingen lust att länka till så den intresserade får hålla till godo med referatet i Niklas Orrenius krönika i Sydsvenskan.

Bädda in Rosengård igen

Högern tycker nog, trots diverse mediala brösttoner, att upploppen i Rosengård egentligen är rätt bra. Inte bara ger de en förevändning att anklaga den socialdemokratiska stadsledningen i Malmö för att ha misslyckats att hantera den sociala situationen i området. Man får även en chans att använda situationen som argument för sin repressiva och marknadsliberala politik med hårdare tag, mer drakoniska lagar, avskaffande av hyresrätten, rivningar och minskad invandring. Fast vad man från högerhåll inte vill prata om är vad Rosengårdkravallerna egentligen beror på.

För att svara på det måste man se var någonstans upploppen försiggår. För det är inte så att hela Rosengård förvandlats till en krigszon, som snart hotar att förvandla hela Malmö till en postapokalyptisk ruinstad. En rad skribenter, som Anna Hellgren i Dagens Arena, Eva Franchell i Aftonbladet och Håkan Hermansson i Efter Arbetet och Skånska Dagbladet, har poängterat att både oron och orsaken till den i huvudsak är koncentrerade till ett område som heter Herrgården. Herrgården är särpräglat på så sätt att det är förfallet och utsugningen personifierat – med fastighetsägare som tar ut ockerhyror för lägenheter som aldrig renoveras utan tillåts förfalla, och där för många människor trängs ihop på en alldeles för liten yta. Den enda kontakten hyresgästen har med värden är i princip när hyran ska betalas, eller om det är dags för vräkning. Till Herrgården hänvisas de som verkligen inte har något annat val, ofta nyanlända flyktingar, och därför är utelämnade till marknadens osynliga, men inte särskilt ömma, hand för att få tak över huvudet. Att personer som välkomnas in i det svenska samhället genom att placeras in i en närmast Dickensk slum förr eller senare orsakar upplopp är inte konstigt. Det kan visserligen inte ursäktas, men det förvånar absolut inte.

Vad som är än mer talande är att i de områden i Malmös förorter där det, hör och häpna, kommunala bolaget MKB satsat på upprustning med deltagande från de boende, har problemen minskat och oroligheterna i stort sett uteblivit. Detta talar, till skillnad från vad de folkpartister, moderater och sverigedemokrater som yttrat sig verkar tro, för att problemen i Malmö varken har att göra med individuella tillkortakommanden, kulturella skillnader eller för lite marknadsstyrning. Orsakerna är i stället de gamla vanliga: klassamhället, det kapitalistiska systemets inneboende tendens till utsugning av de svagaste, samt de lika ohållbara som omänskliga konsekvenserna av att man kommodifierar människans nödvändiga livsbetingelser, som boendet. Lösningen är på kort sikt kanske fler poliser för att återskapa lugnet, men på lång sikt är den enda lösningen, om man inte vill ha ett splittrat samhälle där den besuttna klassen avskärmar sig från resten genom att huka sig bakom allt högre stängsel och murar, återinförandet av en social bostadspolitik och att skicka bostadsmarknaden till historiens skräphög.

Men om man nödvändigtvis vill ha hårdare tag mot ungdomar i problemkvarter, som högerpartierna som sagt ropat på, tycker jag fortfarande att man ska börja i de områden där segregationen är som värst. Kanske kan man som ett pilotprojekt först hägna in och sedan införa utegångsförbud kvällstid på Östermalm. Det får möjligen bukt med problemen med att ungdomar från området som, med fotboll som ursäkt, ägnar sig åt skadegörelse, trakasserier av tjänstemän samt riskerar människors liv genom luftfartssabotage?

Höger är höger, om ock i gyllne dosor

I Aftonbladets kulturdel kommenterar Magnus Ringborg debatten kring Mohamed Omar och hur vissa i vänstern har svårt att positionera sig i förhållande till det. Han konstaterar att:

En del vänsterfolk tvingas sig att försvara denna åsiktspalett trots att det uppenbara inslaget av konspirationsteorier kan få vem som helst att vrida sig i blygsel. Man tror sig tvungen att stödja Omar för att han tycks tala för jordens födömda. Det gör han inte. Det finns ett annat program än islam dolt i det han säger.

Ringgren menar att Omars agenda framför allt är radikalkonservativ (även om själva termen i sig osar självmotsägelse) och reaktionär.

Det syns tydligt i vilka Omar lyfter fram i sina texter och argumentering. Omar har t ex uttryckt sin uppskattning över Tage Lindbom, som gick från att vara chef för Arbetarrörelsens arkiv till att bli synnerligen konservativ och anti-modernist. Bland hade Lindbom (och för den delen Omar) nära kopplingar till den famösa tidskriften Salt (1999-2002), vilken under några år var den svenska unga radikalkonservatismens stora plattform. Salts korta liv präglades av kontroverser och anklagades både för rasism och anti-semitism, och hyllade stundom historierevisionister som David Irving. Intressant nog hänvisade Omar till bland annat just Irving och den tyske förintelseförnekaren Horst Mahler när han under buller och bång utträdde ur Svenska PEN-klubben. Tydligast blir dock Omars inställning när han på sin blogg (under konservativt jubel i kommentarsfältet) intervjuar den ärkekonservative katolske idéhistorikern Alf Härdelin i Uppsala (självklart på Ofvandahls konditori). Härdelin är reaktionen och anti-modernismen personifierad och får chansen att lägga ut texten om samhällets gradvisa förfall sedan protestantismens införande, med kängor mot allt från homosexualitet, evolution till kvinnliga präster. I denna litania detta hittar den den fundamentalistiska katoliken Härdelin en lika dogmatisk trosfrände i muslimen Mohamed Omar.

Poängen som Ringgren vill göra är att Omar konsekvent intar en anti-modernististisk, reaktionär, misogyn, anti-feministisk, demokratiskyende och auktoritär hållning, d v s den klassiska ultrahöger-positionen. Bara för att han samtidigt är USA-hatare och motståndare till den israeliska politiken gentemot Palestina, gör det inte honom till vänster, eller för den delen representativ för landets muslimer. "Han har lyckats vira in radikalkonservatismen i ett islamistiskt omslagspapper", skriver Ringgren om Omar, vilket är en så elegant sammanfattning att jag inte kunde gjort den bättre själv (även om jag försökt...)

Hot, hederlighet och Harrison

Ett demokratiskt samtal fungerar inte om det är förknippat med våld, eller hot om våld. Så långt borde alla vara överens. Därför är det också i allra högsta grad förkastligt att som fildelningsförespråkare hota sina meningsmotståndare. Därför har Dick Harrison och hans fästmö Katarina Lindbergh min fulla sympati, sedan de, enligt en debattartikel i Aftonbladet, utsatts för hot av hetlevrade idioter som inte gillar Harrisons inställning i upphovsrättsfrågor. Oavsett hur mycket jag tycker att han har fel, vad jag anser om hans motiv och hur illa det var att snabbt gå ut och applådera domen, har Dick Harrison rätt att ohotad göra sina åsikter hörda. Och dessutom får under inga omständigheter hans familj drabbas för hans ställningstagande. Man kan inte i ena stunden försvara fildelning av demokrati- och yttrandefrihetsskäl, för att sedan på odemokratisk väg försöka ta ifrån en meningsmotståndare sin yttrandefrihet.

Det gör dock inte att jag sympatiserar med Lindberghs sätt att utnyttja situationen till att misskreditera fildelningsförespråkarna som kollektiv. Hon får det att låta som att det inte förs någon seriös argumentation i fildelningsfrågan, utan att Ipred-motståndarna främst argumenterar genom hot och okvädningsord. Genom en förhoppningsvis slarvig formulering, gör hon också så att det att ser ut som att det finns en koppling mellan hoten och Dick Harrisons medverkan i debatter mot Piratpartiet.

Lindbergh faller således in i ett starkt drev från etablerade ekonomiska och politiska eliters sida, som riktar sig mot den politiska mobiliseringen mot regeringens vansinniga digitala politik. Tydligast är detta i den liberala megafonen Dagens Nyheter, där t ex Hanne Kjöller i en sublimt missriktad krönika häromdagen lyckades jämföra fildelning med de somaliska piraterna, och antydde att alla som är emot Ipred och det nöjesindustriella komplexets monopolställning bedriver eller stödjer trakasserier mot bl a Henrik Pontén. Det är ungefär lika intellektuellt hederligt som att säga att bara för att några MUF:are försöker störa Socialdemokraternas 1 maj-tåg i Stockholm, så är Moderaterna som helhet att jämföra med AFA (för att inte tala om vilka samhällsfiender Folkpartiet måste vara, med tanke på deras hacker-övningar i valrörelsen 2006).

Piratpartiets Anna Troberg, ger å sin sida en minst lika trovärdig bild av hur hon utsatts för hot och trakasserier för sina politiska ställningstaganden som Katarina Lindbergh och Dick Harrison. Men hon klandrar vare sig upphovsrättslobbyn i allmänhet eller Harrison i synnerhet för det. (I förbigående ger Trobergs inlägg för den hugade en intressant klass- och genusvinkel på diskussionen, ifall hennes redogörelse om att som ung kvinna bli fysiskt och verbalt trakasserad av manliga förläggare, samt bli kallad för "tjuvaluder", är sanna).

Inspirerad av närkontakten med manifestationen för värnandet av familjen på 1 maj, så tycker jag dessutom att den som är utan synd ska kasta den första stenen (eller det obsoleta cd-fodralet). Att tävla i martyrskap och fingerpekande leder i vilket fall inte till några lösningar eller en konstruktiv dialog. Fast har man sett Dick Harrisons synnerligen arroganta agerande, när han fört, till debatt utklädda, monologer om upphovsrätt och fildelning, är det nog för mycket att hoppas på.

Vagnarna demonstrerar - jag har fått nog

Efter tre år av borgerlig regim är jag fortfarande förvånad över att folk tillåts vara lediga 1 maj. Eftersom regeringen Renfield är ondare än vad dess ledares troskyldiga valpögon vill ge sken av, är detta förmodligen ingen slump, utan det måste finnas någon annan orsak.

Jag tror att svaret finns att hitta i Uppsala. Förutom den allmänna nesan att Första maj-demonstrationerna för varje år blir allt mindre, har den liberala monopoltidningen UNT de senaste åren stolt kunnat basunera ut att på Arbetarnas dag så var minsann Kristdemokraternas tåg för värnandet av familjen stadens största. Visserligen är det utfallet av att Livets Ord och andra frikyrkor mobiliserar mangrant. Men att det i tider av borgerligt styre med annalkande massarbetslöshet är de högerkonservativa som håller den största demonstrationen i rikets fjärde stad, är ett svaghetstecken för vänstern som t o m överträffar att sossarna styrs av Mona Sahlin och Ibbe Baylan.

Att det kristna tåget blir störst i Uppsala har nog dock i grunden en ganska enkel förklaring. Den traditionella Första maj-manifestationen passar bättre för en i grunden konservativ organisation, än vad den gör för en vänster, vars väljare och sympatisörer, i linje med den progressiva ideologin, faktiskt utvecklats sedan 1890. Religionen har däremot behållit en mängd saker som vänstern i stort övergett, som dogmtroendet, konformismen, auktoritetstron och den mässande översteprästen som lägger ut texten för de andäktigt lyssnande massorna. Alltså passar ett traditionellt Första maj-tåg dem som en hundring i kollektbössan. Men för vänstern, som faktiskt har emancipering, deltagande och allas lika värde som mål, kan åtminstone jag tycka att det är dags att tänka i banor av Första maj-manifestationer som bygger på någon form av interaktivitet och tvåvägskommunikation, om traditionen ska vara värd att bevara. (Inte minst därför att arbetarrörelsen inte fostrar några retoriker längre, utan håller torgmöten med talekonst på så låg nivå att den inte ens hade kunnat användas till att verbalt entusiasmera en dagisklass till att äta glass efter fruktstunden. Den som hörde Ardalan Shekarabi tala på Vaksala torg 1 maj i år förstår vad jag menar.)

Jag befann mig således i Uppsala 1 maj, och lyckades i den härliga vårsolens glans missa att det var Kristdemokraternas demonstration som kom traskande under pukor och trumpeter. Innan jag visste ordet av hade min väg blivit spärrad av Barnens Dag-tåget, så jag tvingades bli åsyna vittne till eländet medan de marscherade förbi (jag ville inte vända mig om och backa bakåt, eftersom det då skulle se ut som att jag gick med i marschen – hade det fångats på bild skulle seppuku ha varit en alldeles för billig utväg). Efter att ha passerats av den oklanderligt välputsade Göran Hägglund, med den lika oklanderligt välputsade lokale KD-politruken i vid sin sida, följde så en aldrig sinande ström av kristet utseende. I solgasset fick kombinationen av kritvita stärkta skjortor och blusar och bländande Stomatol-leenden oskyddade ögon att förkolna. För att förlänga pinan i Skärselden var tåget också oändligt långt, eftersom alla skulle visa att de fullgjort påbudet att föröka sig och uppfylla jorden. Och är det något frireligiösa har svårt med så är det att anpassa födelsetalen till det moderna samhället, vilket, i kombination med smala gator där man maximalt kan köra en barnvagn i bredd, gjorde tåget längre än kön till punschen på Föreningen Heimdals möten.

"Blunda, och tänk på historiematerialismen", försökte jag intala mig själv för att stå ut, men det gjorde bara att man istället tydligare hörde slagorden som studsade mellan väggarna. "Höj vårdnadsbidraget" skrek vissa; "Myndigförklara familjen" skanderade andra, vilket jag fann en smula underligt eftersom jag trodde att KD var mot tonårsgraviditeter; men sedan hojtade någon "Satsa på barnen", och där gick åtminstone min gräns. Högern får i anständighetens namn baske mig nöja sig med att göra som de alltid gjort – att satsa på sig själv – då blir det också färre barnvagnar i deras jämrans tåg i framtiden.