Hot, hederlighet och Harrison

Ett demokratiskt samtal fungerar inte om det är förknippat med våld, eller hot om våld. Så långt borde alla vara överens. Därför är det också i allra högsta grad förkastligt att som fildelningsförespråkare hota sina meningsmotståndare. Därför har Dick Harrison och hans fästmö Katarina Lindbergh min fulla sympati, sedan de, enligt en debattartikel i Aftonbladet, utsatts för hot av hetlevrade idioter som inte gillar Harrisons inställning i upphovsrättsfrågor. Oavsett hur mycket jag tycker att han har fel, vad jag anser om hans motiv och hur illa det var att snabbt gå ut och applådera domen, har Dick Harrison rätt att ohotad göra sina åsikter hörda. Och dessutom får under inga omständigheter hans familj drabbas för hans ställningstagande. Man kan inte i ena stunden försvara fildelning av demokrati- och yttrandefrihetsskäl, för att sedan på odemokratisk väg försöka ta ifrån en meningsmotståndare sin yttrandefrihet.

Det gör dock inte att jag sympatiserar med Lindberghs sätt att utnyttja situationen till att misskreditera fildelningsförespråkarna som kollektiv. Hon får det att låta som att det inte förs någon seriös argumentation i fildelningsfrågan, utan att Ipred-motståndarna främst argumenterar genom hot och okvädningsord. Genom en förhoppningsvis slarvig formulering, gör hon också så att det att ser ut som att det finns en koppling mellan hoten och Dick Harrisons medverkan i debatter mot Piratpartiet.

Lindbergh faller således in i ett starkt drev från etablerade ekonomiska och politiska eliters sida, som riktar sig mot den politiska mobiliseringen mot regeringens vansinniga digitala politik. Tydligast är detta i den liberala megafonen Dagens Nyheter, där t ex Hanne Kjöller i en sublimt missriktad krönika häromdagen lyckades jämföra fildelning med de somaliska piraterna, och antydde att alla som är emot Ipred och det nöjesindustriella komplexets monopolställning bedriver eller stödjer trakasserier mot bl a Henrik Pontén. Det är ungefär lika intellektuellt hederligt som att säga att bara för att några MUF:are försöker störa Socialdemokraternas 1 maj-tåg i Stockholm, så är Moderaterna som helhet att jämföra med AFA (för att inte tala om vilka samhällsfiender Folkpartiet måste vara, med tanke på deras hacker-övningar i valrörelsen 2006).

Piratpartiets Anna Troberg, ger å sin sida en minst lika trovärdig bild av hur hon utsatts för hot och trakasserier för sina politiska ställningstaganden som Katarina Lindbergh och Dick Harrison. Men hon klandrar vare sig upphovsrättslobbyn i allmänhet eller Harrison i synnerhet för det. (I förbigående ger Trobergs inlägg för den hugade en intressant klass- och genusvinkel på diskussionen, ifall hennes redogörelse om att som ung kvinna bli fysiskt och verbalt trakasserad av manliga förläggare, samt bli kallad för "tjuvaluder", är sanna).

Inspirerad av närkontakten med manifestationen för värnandet av familjen på 1 maj, så tycker jag dessutom att den som är utan synd ska kasta den första stenen (eller det obsoleta cd-fodralet). Att tävla i martyrskap och fingerpekande leder i vilket fall inte till några lösningar eller en konstruktiv dialog. Fast har man sett Dick Harrisons synnerligen arroganta agerande, när han fört, till debatt utklädda, monologer om upphovsrätt och fildelning, är det nog för mycket att hoppas på.