Myt(ut)bildning

"Sverige är överutbildat" - så har mantrat nu låtit ett tag i den allmänna debatten. Inte minst från akademikerfacken som i sann skråanda vill begränsa utbudet i professionen. Något som står i samklang med regeringens utbildningspolitiska ambitioner att endast en begränsad skara ska få tillgång till den högre utbildningen, medan de som har den dåliga smaken att komma från studieovana miljöer eller av andra orsaker inte presterar efter den marknadsliberala utbildningsfabriksnormen, får bli vid sin gymnasialt yrkesutbildade läst (eller sitta med i en borgerlig regering).

Men samtidigt är hela diskussionen lite konstig. När till och med Liberaliseringsrådet anser att Sverige måste satsa på utbildning för att landet ska klara sig den globala konkurrensen, måste något vara fel. Och i en ny rapport bekräftar min TCO min magkänsla. De menar tvärtom att överutbildningen är en myt. I en kommentar på förbundets utredarblogg konstaterar rapportförfattaren Kristina Persdotter att överutbildningsmyten bygger på ett statistiskt trixande, i det att man räknar även de med gymnasieutbildning som potentiellt överutbildade. Hennes, och för den delen även min, slutsats är att det är orimligt att hävda att en person behöver mindre än gymnasiekompetens för att långsiktigt klara sig i arbets- och samhällslivet. Rensar man från de siffrorna så blir den grupp som kan betraktas som överutbildade ca 7 %. Det kan ställas mot dem som är i omedelbart behov av utbildning och kompetenshöjning, vilka motsvarar ca 20 % av arbetsmarknaden. Dessutom, av de knappa 7 % möjliga överutbildade finns företrädesvis, föga överraskande, utrikes födda och kvinnor.

Jag kanske kan förstå att någon av nostalgiska eller klassegoistiska skäl längtar tillbaka till en tid då alla var du och bror med varandra på universiteten (och kanske i undantagsfall du och fröken), och där man efter några års glatt galej med spex, punsch och frivola upptåg var nog försedd med nätverk och exklusiva kunskaper för en bekväm karriär inom näringsliv, förvaltning eller akademi. Men för oss andra, som önskar såväl ett jämlikt, rättvist och solidariskt, som ett ekonomiskt välmående, Sverige är det bara att slänga både myterna och borgarna på historiens skräphög. För att sedan gå till skolbänken.