Men Hammar konstaterar att i dag så har luften till synes gått ur folkhemmet som politisk idé. En googling på "Folkhemmet" skickar den politiskt intresserade till en möbelaffär, vilket i och för sig visar att det gamla begreppet åtminstone behåller en viss kommersiell potential. Göran Persson försökte på sin tid lansera det "gröna folkhemmet", men den rörelsen verkar inte ha spridit sig långt utanför de 190 hektaren på Övre Torps ägor, om ens det. Nej, snarare är det hembygdsfanatikerna i SD som alltmer kommit att ta över folkhemmet som en politisk idé, med en dröm om 1950-talets idealsamhälle där männen hade säkra jobb i industrin, med en hemmafru som skötte markservicen och där det inte fanns några muslimer, mörkhyade eller andra otäcka främmande element så långt ögat kunde nå.
Hammar verkar tycka att folkhemmet spelat ut sin roll. Begreppet är obrukbart då den ekonokiska och sociala verkligheten sprungit ifrån den och endast kan användas för dess nostalgiska kraft, något som är förödande för en vänster som menar allvar med att förändra samhället. I en globaliserad värld, där individualismen och det individuella projektet segrat över kollektivet och med ett miljöhot som ingen av arbetarrörelsens pionjärer kunnat förutse, måste nya idéer till enligt honom.
Jag tycker dock att Hammar delvis landar i fel slutsats. Visst ledde den svenska välfärdsstatens uppbyggnad till avarter, teknokrati och att individer ibland kom i kläm. Och självklart har en hel del av de ekonomiska lösningarna idag blivit omoderna eller opraktiska att genomföra. Men, som ett tips till den socialdemokrati som enligt två nyutkomna antologier verkar ha tappat nålen på sin ideologiska kompassros, så handlar inte ett bejakande av folkhemmet att återställa det som en gång varit. Vi varken vill eller kommer att få tillbaka det snabbväxande, mansdominerade, etniskt och kulturellt homogena industrisamhälle som det svenska folkhemmet var under efterkrigstiden. Vad som däremot måste till är att genomföra de visioner och de ideal om det goda samhället för samtliga medborgare som skisserades för 81 år sedan, och som idag ter sig mer och mer avlägsna för var dag av nyliberal regering som går. När Per Albin Hansson-citatet nedan inte längre går att tillämpa på dagens Sverige då, men först då, blir begreppet omodernt för en vänster som faktiskt vill åstadkomma förändring.
Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonokiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.
Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.
(Per Albin Hansson 1928)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar