Bädda in Rosengård igen

Högern tycker nog, trots diverse mediala brösttoner, att upploppen i Rosengård egentligen är rätt bra. Inte bara ger de en förevändning att anklaga den socialdemokratiska stadsledningen i Malmö för att ha misslyckats att hantera den sociala situationen i området. Man får även en chans att använda situationen som argument för sin repressiva och marknadsliberala politik med hårdare tag, mer drakoniska lagar, avskaffande av hyresrätten, rivningar och minskad invandring. Fast vad man från högerhåll inte vill prata om är vad Rosengårdkravallerna egentligen beror på.

För att svara på det måste man se var någonstans upploppen försiggår. För det är inte så att hela Rosengård förvandlats till en krigszon, som snart hotar att förvandla hela Malmö till en postapokalyptisk ruinstad. En rad skribenter, som Anna Hellgren i Dagens Arena, Eva Franchell i Aftonbladet och Håkan Hermansson i Efter Arbetet och Skånska Dagbladet, har poängterat att både oron och orsaken till den i huvudsak är koncentrerade till ett område som heter Herrgården. Herrgården är särpräglat på så sätt att det är förfallet och utsugningen personifierat – med fastighetsägare som tar ut ockerhyror för lägenheter som aldrig renoveras utan tillåts förfalla, och där för många människor trängs ihop på en alldeles för liten yta. Den enda kontakten hyresgästen har med värden är i princip när hyran ska betalas, eller om det är dags för vräkning. Till Herrgården hänvisas de som verkligen inte har något annat val, ofta nyanlända flyktingar, och därför är utelämnade till marknadens osynliga, men inte särskilt ömma, hand för att få tak över huvudet. Att personer som välkomnas in i det svenska samhället genom att placeras in i en närmast Dickensk slum förr eller senare orsakar upplopp är inte konstigt. Det kan visserligen inte ursäktas, men det förvånar absolut inte.

Vad som är än mer talande är att i de områden i Malmös förorter där det, hör och häpna, kommunala bolaget MKB satsat på upprustning med deltagande från de boende, har problemen minskat och oroligheterna i stort sett uteblivit. Detta talar, till skillnad från vad de folkpartister, moderater och sverigedemokrater som yttrat sig verkar tro, för att problemen i Malmö varken har att göra med individuella tillkortakommanden, kulturella skillnader eller för lite marknadsstyrning. Orsakerna är i stället de gamla vanliga: klassamhället, det kapitalistiska systemets inneboende tendens till utsugning av de svagaste, samt de lika ohållbara som omänskliga konsekvenserna av att man kommodifierar människans nödvändiga livsbetingelser, som boendet. Lösningen är på kort sikt kanske fler poliser för att återskapa lugnet, men på lång sikt är den enda lösningen, om man inte vill ha ett splittrat samhälle där den besuttna klassen avskärmar sig från resten genom att huka sig bakom allt högre stängsel och murar, återinförandet av en social bostadspolitik och att skicka bostadsmarknaden till historiens skräphög.

Men om man nödvändigtvis vill ha hårdare tag mot ungdomar i problemkvarter, som högerpartierna som sagt ropat på, tycker jag fortfarande att man ska börja i de områden där segregationen är som värst. Kanske kan man som ett pilotprojekt först hägna in och sedan införa utegångsförbud kvällstid på Östermalm. Det får möjligen bukt med problemen med att ungdomar från området som, med fotboll som ursäkt, ägnar sig åt skadegörelse, trakasserier av tjänstemän samt riskerar människors liv genom luftfartssabotage?