Varför man ska krama a-kassan

Det är lätt att glömma varför vi har en arbetslöshetsförsäkring. Speciellt som den nuvarande regeringen kallar a-kassan för "bidrag" och trummar fram bilden av att den är till för folk utanför tullarna som är för lata att jobba (eller ännu värre, för sådana förtappade individer som som tror på förlegade kommunisthippiepundarideal som solidaritet) . Men arbetslöshetsförsäkringen fyller en viktig funktion i samhällsekonomin, vilket gör att dess underminerande faktiskt samtidigt undergräver den tillväxt och den marknad som regeringen säger sig värna.

Ett bra exempel på detta finns i något så ovanligt som en välformulerad artikel från en socialdemokratisk kommun- och regionpolitiker i Karlskrona, Mats Johansson. Johansson poängterar att när Karlskrona drabbades hårt av strukturkris under slutet av 1990-talet, vilket tvingade fram en dramatisk omorientering av både näringsliv och kommunal verksamhet, var den starka arbetslöshetsförsäkringen en absolut nödvändig förutsättning för att omvandlingen skulle lyckas. Facket gick med på att tidigt omvandla Ericssons produktionsenheter till att drivas i Flextronics regi, medan den framväxande IT-branschen i Blekinge kunde nyrekrytera, trots IT-kris och trots att det var en ny och främmande fågel i den regionala ekonomin. Orsaken var att arbetstagarna vågade chansa på det nya, eftersom man visste att om experimentet misslyckades, och företagen gick omkull, så skulle de inte stå på bar backe utan istället ha en omställningsförsäkring som klarade försörjningen tills de fann nya jobb.

Detta kontrasterar Johansson med hur dagens kris slår i Blekinge, som bl a drabbats hårt av Volvos nedskärningar. Utan en a-kassa att falla tillbaka på blir de som har arbete förändringsobenägna. ovilliga att prova nya arbeten. men tvingas samtidigt till lönesänkningar av arbetsgivarna, eftersom alternativet arbetslöshet är katastrofalt för privatekonomin. För de som ändå blir arbetslösa innebär inkomstbortfallet i många fall ekonomisk ruin, vilket sänker efterfrågan i samhället och påverkar skatteintäkterna dramatiskt. Alltså den diametralt motsatta effekten än den som rådde för drygt tio år sedan i Blekinge, då det fortfarande fanns en arbetslöshetsförsäkring värd namnet.

Roger Mörtvik på TCO:s utredarblogg, säger ungefär samma sak, fast klätt i ekonomiskt teoretiska termer. Han menar att regeringens ursäkt att inte föra en expansiv ekonomisk politik eftersom de s k automatiska stabilisatorerna, d v s sociala välfärdssystem som fungerar som stötdämpare vid nedgångar i ekonomin, är så starka är falsk. Framför allt eftersom regeringen själv genom sin politik gjort allt för att underminera stabilisatorernas effekter.

Tydligast är detta när det gäller a-kassan där man genom att försämra förmånerna och höjt priset på försäkringen, skapat den förutsägbara effekten att folk drivits ur a-kassan. Alla som läst en grundkurs in nationalekonomi (eller tänker efter lite, vilket är i princip samma sak) vet att om du får betala mer för att få mindre, minskar självklart betalningsviljan, samtidigt som det framstår som mer rationellt att inte betala nu för någonting som du kanske kommer att behöva i framtiden. Alltså har vi tack vare regeringens högst medvetna politik hamnat i ett läge där 500 000 personer står utanför a-kassan, samtidigt som avgifterna till den är omvänt proportionerliga mot behovet av den. Så att när försäkringen behövs som mest är det som dyrast att vara med och dess stabilisatoreffekt därför inte fungerar som det är tänkt. Bland de som kritiserat detta, och pekat på regeringens underliga oförståelse kring ekonomiska fundamenta, är regeringens eget finanspolitiska råd.

Så sammanfattningsvis, ska man inte höja a-kassan och få ned avgifterna till den i kristider för att det är synd om arbetslösa eller för att ge folk en försörjning. En god arbetslöshetsförsäkring behövs för att säkra tillväxten, och bekämpa krisen, genom att dämpa konjunkturnedgångens effekter, bidra till en strukturomvandling i ekonomin, göra arbetstagarna rörligare och mer riskbenägna så de vågar byta jobb eller starta nya företag samt hålla uppe den totala efterfrågan i ekonomin. Antingen förstår regeringen inte detta eller så, vilket nog är troligare med tanke på att det är en nationalekonom som regisserar showen på Finansdepartementet, väljer man av ideologiska skäl att förbise det. Man kan bara hoppas på att en ny regering faktiskt studerar både de ekonomiska läroböckerna och arbetarrörelsens historia före 2000-talet och inser hur och varför det är bra med en stark arbetslöshetsförsäkring (förutom då det där med den mystiska solidariteten, förstås).