Sverige har en äldre- och folkhälsominister. Hon heter Maria Larsson, är kristdemokrat, och har allt som oftast svårt att föra någon vettig politik, när allt som regeringen i övrigt gör tenderar att antingen slå mot de äldre, eller mot folkhälsan, eller gärna både och.
I ett sådant läge finns bara en sak att göra om man tillhör ett parti som balanserar på nedflyttningsstrecket - man gör ett lika dramatiskt som tomt utspel. Alltså går man ut med pukor och trumpeter och pekar på behovet att rätta till missförhållanden som alla tycker är fruktansvärda, dock utan att göra några som helst förpliktelser att faktiskt göra något påtagligt åt saken.
Symbolpolitik kallas det med andra ord, och kan illustreras med en nyhet från häromdagen. Maria Larsson gjorde ett braskande utspel på temat "stoppa vräkningar av barn". Hade hon menat allvar hade detta åtföljts av ett konkret och kraftfullt åtgärdsprogram. Det är dock på förhand omöjligt, eftersom den borgerliga bostadspolitiken går ut på att göra ingenting, vilket lastbilsminister Mats Odell gång på gång bevisat i ord och (brist på) handling. I stället vill Larsson tillsätta en samordnare, och dela ut 50 miljoner i stimulansmedel till kommunerna. Pengar som även om det funnits bostäder att tillgå, i princip är småsmulor som knappast får någon reell verkan på problemet med barn som vräks.För säkerhets skull sätter Larsson datumet 2012 för att åtgärden ska slå igenom, så att saken garanterat ska vara glömd utifall regeringen mirakelräddas vid makten.
Överhuvudtaget chansar Maria Larsson på att det politiska minnet bland allmänheten är kort. Hela saken är nämligen en favorit i repris, då ministern redan 2007 föreslog åtgärder mot kommuner som vräker barn. Inte heller den gången fick någonting kosta pengar, utan hon förelsog en "skamlista" med motiveringen "Benchmarking brukar fungera, statistik är effektivt". (Det sistnämnda borde hon för övrigt ha berättat för Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund innan de började trixa med statistiken i partiledardebatten i Agenda).
Nej, Maria Larsson borde nog hålla sig till Kristdemokraternas patenterade valstrategi, d v s att undvika att diskutera regeringens politik, vilket bara kan få förödande konsekvenser, utan i stället fiska efter ströväljare i grumliga vatten med hjälp av partiets patenterade dimridåpopulism. Fast å andra sidan har inte Maria Larsson varit speciellt lyckad med det heller, annat än i att offra partilinjen i alkoholfrågan och tillåta längre öppettider för verklighetens Stureplansfolk; samt hävda att det enda som verklighetens tidningsläsare kan tillägna sig på en kultursida är Sex and the City och dansband.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Bostadspolitiken känns alltför avgränsad. Det handlar inte bara om det ska byggas hyresrätter eller bostadsrätter. Bostadsrätter medför fler problem än de som man normalt talar om. Att bo i bostadsrätt ger oftast inte mer inflytande (utom för styrelsen) än för dem som bor i hyresrätt. Boendemiljön måste förbättras, och inte minst för dem som bor i bostadsrätt (se: Bostadsmyndighet, valfråga 2010).
SvaraRaderaTanken med ägarlägenheter var god men det är med besvikelse jag kan konstatera att ägarlägenheterna inte innebär någon förbättring utan snarare bara spär på problemen.
Idag brister regelverken på ett sätt som gör det fullt möjligt för varje styrelse i en bostadsrättsförening att dölja i princip vad de vill för medlemmarna. Det finns som regel ingen insyn och inget inflytande för den som bor i bostadsrätt, trots att man är både medlem och delägare i föreningen. Hur rimligt är detta?
Lagar måste förändras så att bostadsrättshavare får något att säga till om i stället för den oligarki som råder i föreningarna!