Centerkannibalerna smyger i Bushen

En av de irriterande sakerna med den borgerliga regeringen är att de, för att dölja sin oförmåga alternativt ovilja, att regera, i stället bedriver symbolpolitik, t ex genom att pytsa ut olika "miljarder" i verkningslösa stimulansmedel till olika politikområden. Inom vården finns den s k "kömiljarden" - ett kristdemokratisk flaggskepp som enbart lett till att alla landsting friserat siffrorna för att få del av pengarna.

I den fortgående kampen för att undvika nedflyttning till politikens gärdsgårdsserie publicerade Centerpartiet i led med detta en debattartikel i Dagens Nyheter, där man ville införa en "kunskapsmiljard" för grundskolorna. Tanken är att de skolor som förbättrar resultaten i nationella proven i åk 9 ska få del av de nya pengarna.

Centerpartiets utspel är intressant ur två aspekter. Till att börja med för att Centern ger sig in och konkurrerar på en koalitionspartners domäner - utbildningspolitiken styrs sedan länge av Folkpartiet under Jan Björklunds fasta hand. Centerledningens logik är visserligen förståelig. Opinionsläget är trängt; de ansvarsområden man har i regeringen (bl a näring, miljö, transporter och jordbruk) har man misskött å det grövsta; samtidigt har trovärdigheten i gamla profilfrågor som regional- och energipolitiken rasat mot nollpunkten under mandatperioden. Därför behöver man ge sig in på områden (skolan) med metoder ("miljarden") som till synes fungerat tidigare för de andr apartierna. Någon effekt lär dock knappast bli följden. Johan Westerholm konstaterar att kannibalismen börjat på den borgerliga sidan, och frågan är om skolgården är stor nog för två högerpartier. Alliansfritt Sverige är inne på samma spår, och menar att försök att positionera sig som skolparti bland borgerliga väljare är dömt att misslyckas. Magistermajorens revir är därvidlag alldeles för väl inpinkat.

Nej, det riktigt intressanta med Centerutspelet är i stället att den pekar på det ideologiska avgrundsdjupet, eller snarare vad som borde vara ett ideologiskt avgrundsdjup, i skolfrågan. Centerpartiets förslag missar helt den grundläggande problematiken i skolan, nämligen segregation och privatisering av skolorna. Ett hjärta rött konstaterar hur Centerpartiet både är ideologiskt enögt och hycklar när man undviker att se detta, utan skyller på den förra regeringen, samtidigt som man låtsas som att lite snabba cash i grunden löser någonting.

Centerförslaget lyser av den naiva klockartro som präglar den borgerliga utbildningsideologin, där skolans väg till frälsning går genom en Golgatavandring av ökade prov, kontroller och betyg. Har Centerpartiet ens tänkt på vad deras system kommer leda till? Effekten blir att skapa starka incitament för skolorna att styra om undervisningen för att eleverna ska ska klara de nationella proven, inte lära sig någonting användbart. Och vilka kommer attt lyckas bäst med det? Jo, de som alltid lyckas bäst i en nyliberal låt gå-utbildningspolitik som inte låtsas om som att klass och social bakgrund spelar roll när det gäller utbildnnigsresultat, d v s överklassens och dena akdemiska medelklassens barn.

Och om ni inte tror en rödgrön talibantolererare, som förmodligen inte vill att flickor ska gå i skola och vill att alla skolpojkar odla Castro-skägg, får ni väl lita på vad Johannes Åman säger i Dagens Nyheter. Hans parallell mellan Maud Olofssons och George W Bushs skolpolitik stämmer till eftertanke:

Olofsson liksom Bush riktar uppmärksamheten mot de enskilda skolorna. Det är där ansvar förläggs och ska utkrävas. Båda ser standardiserade test som en lämplig måttstock. Gemensam är också tron på en tydlig respons – i Bushs modell straffas skolor, i Olofssons ska de belönas.

Det finns ytterligare en likhet. Liksom Bush målar Olofsson upp bilden av en skola i kris och lösningen som en kraftfull politisk intervention.

En skolpolitik som ensidigt fokuserar på testresultat frestar lärare och skolledningar att snäva in undervisningen till att handla om övning i uppgifter som liknar dem som brukar vara med i de nationella proven. Att bedöma vad som är en god insats av en skola blir dessutom svårare med tiden, för vilken är den relevanta jämförelsepunkten: förra året, förrförra eller kanske reformpolitikens startår?

[...]

Och framför allt måste politiker inse att goda och över tiden bestående förbättringar av elevernas skolresultat förutsätter långsiktighet och uthållighet – inte plötsliga inhopp med morötter eller piskor.

Det enda som man egentligen behöver tillägga till det ovanstående är en from förhoppning om att Jan Björklund läser Åmans artikel och för en gångs skull tar intryck av någon annan än sig själv.