Krisbekämpning eller klassbekämpning

Jonas Sjöstedt fäste i sin blogg min uppmärksamhet på en insändare i Sydsvenskan från Johan Lönnroth (V) och Karin Svensson Smith (MP). De båda uppmanar Fredrik Reinfeldt att lyssna på förra årets pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne, Paul Krugmans rekommendationer om krishantering.

Krugman menar att en ekonomisk politik som inriktar sig mot utbudssidan är meninglös i nuläget, eftersom det underliggande problemet i samhällsekonomin är bristande efterfrågan. Den offentliga sektorns roll i ett sådant läge är att få igång konsumtion och investeringar för att täcka efterfrågebortfallet, och på så sätt få samhällsekonomins hjul att rulla.

Lönnroth och Svensson Smith konstaterar att regeringen gjort precis tvärtom. De offentliga utgifterna stryps, kommuner och landsting går på sparlåga, de offentliga investeringarna avtar (trots att de just nu är avsevärt billigare än under högkonjunktur) och välfärdssystemen skärs ned, vilket gör att efterfrågan minskar än mer, inte minst hos eftersatta grupper. Regeringens ekonomiska favoritmedicin, sänkta skatter, är däremot i princip verkningslöst som krisbekämpning.

Bilden av de borgerligas impotenta ekonomiska politik förstärks än mer om man gör ytterligare en utblick till USA. Professorn och f d arbetsmarknadsministern Robert Reich skriver i sin blogg om tankar kring utvecklingen på den amerikanska arbetsmarknaden. Läget i USA liknar den i Sverige, med en tvåsiffrig arbetslöshet och en dramatisk förlust av tillverkningsindustri till andra länder. Allt kopplat till en dramatisk förlust av inhemsk efterfrågan.

Reich menar att det finns en farlig övertro på att de förlorade jobben med automatik kommer att komma tillbaka så fort konjunkturen vänder. I stället menar han att detta är ytterst otroligt, utan att de jobb som försvunnit utomlands kommer stanna hos den både billiga och relativt välutbildade arbetkraften där.

Enda alternativet till radikalt sänkta löner, vilket i sin tur skulle slita sönder samhället och minska efterfrågan än mer, är att skapa nya jobb och öka konkurrenskraften genom att åstadkomma nya komparativa fördelar och förbättrad produktivitet. Det kan bara ske genom investeringar, dels i fysisk infrastruktur men framför allt i humankapital d v s utbildning och forskning. Det samtidigt som man skapar ett gynnsamt samhällsklimat som främjar kreativitet och flexibilitet - vilket inte innebär låga skatter, avsaknad av offentlig välfärd och obefintlig arbetsrättslig trygghet, utan raka motsatsen. Enda sättet att konkurrera i världsekonomin för ett utvecklat industriland är att utbilda så många som möjligt, och låta dem arbeta med avancerad produktion, samtidigt som de känner trygghet för sin försörjning och för framtiden.

Reich ser dock föga av insikt om denna problematik i dagens USA. Och flyttar man fokus till Sverige syns ingenting av den. Regeringen slaktar välfärdsystemen, skapar a- och b-lag på gymnasiet så att de som inte gått teoretiskt program icke göre sig besvär på högskolan, underminerar grundskolan med kadaverdisciplin och friskolekaos, detaljstyr forskningen m m, m m. Jämlikhet och ekonomisk stimulans vill man från regeringens håll däremot inte veta någonting av.

För att så slutligen återgå till Jonas Sjöstedt, så lyfter han också fram torftigheten och enkelspårigheten i den svenska ekonomiska debatten, som gör att regeringens enögda politik och brist på visioner och investeringar sällan ifrågasätts. I New York, menar Sjöstedt, skriver Paul Krugman i lokaltidningen, i Stockholm får DN-läsaren nöja sig med Malin Siwe.

Jag förstod inte vad han menade med det, innan jag slog upp dagens exemplar av Dagens Nyheter, och såg just Malin Siwe ondgöra sig över vad hon kallar för kurbitskolchoser. Och om landets största dagstidning lyckas få invigningen av en utbyggnad av en naturbruksgymnasium i Rättvik, med ambitionen att göra kommunen självförsörjande på viss ekologisk produktion, att låta som att en repris av den sovjetiska tvångkollektiviseringen är på väg att drabba riket, är jag nog böjd att hålla med Sjöstedt om att den offentliga ekonomiska debatten i Sverige saknar riktigt lyft.