En sådan seger till och regeringen är förlorad

I går klubbades de nya sjukreglerna av Riksdagen. I SVT prickade Mats Knutson ovanligt rätt i sina analyser, när han kallade regeringens voteringsseger med 149-140 för en Pyrrhus-seger. Man må ha vunnit slaget i kammaren, men opinionen och väljarna kommer man få förtvivlat svårt att vinna över. Trots lappandet och lagandet i reglerna är regeringens politik med stupstockar och piska i sjukförsäkringen fortfarande så osolidariskt konstruerad att det kommer att ge gott om ammunition valrörelsen ut, vilket Aftonbladets ledare konstaterar (tillsammans med goda råd till oppositionen om hur de ska utforma sin framtida sjukförsäkringspolitik).

I allt buller och larm om sjukförsäkringen, pekar Ett hjärta rött, på hur en avgörande systemförändring införts bakvägen. Mängden undantag från reglerna gör sjukförsäkringen starkt diagnosbaserad och samtidigt fullständigt godtycklig. Vissa diagnoser får mer pengar och bättre villkor, medan personer med andra diagnoser, som är mindre behärtansvärda eller accepterade, får hårdare villkor. Den gamla omhuldade principen om att det inte är diagnosen i sig, utan graden av arbetsoförmåga, som bestämmer om du täcks av sjukförsäkringen eller inte åker därmed all världens väg. Ve dem som drabbas av utslitning eller diffusa diagnoser! Detta är ett gammalt moderat krav, som man nu infört bakvägen, för att "korrigera felaktigheter" i sin vansinniga sjukförsäkringspolitik. Se där, ytterligare en pjäs i oppositionens valrörelsearsenal.

Den kanske främsta tillgången för oppositionen är dock socialutförsäkringsministern själv. Hennes förmåga till kontinuerliga blamager, överträffas enbart av hennes förmåga att inte kunna svara korrekt och sanningsenligt på frågor när det hettar till. Ett hjärta rött exemplifierar:

…Husmark Pehrsson [står] just nu i riksdagen och fortsätter att blå ljuga. Hon påstår att friska människor tvångspensionerades ”efter ett års sjukskrivning” med den förra regeringen.

För det första – ingen som är frisk har under många, många år (om någonsin) vare sig tvingats till pension eller sjukskrivning. Efter 2003 har prövningarna varit mycket hårda. Och, även de som en gång har fått sjukersättning kan när som helst säga stopp – jag vill inte ha mer pengar, jag vill och kan jobba. Så sluta för i helskotta prata strunt – ingen har någonsin blivit tvångspensionerad av försäkringskassan! Brist på rehabilitering och anpassade arbeten löser man inte genom svält och utförsäkring…

Cristina Husmark Pehrsson excellerar även i den sköna konsten att skylla i från sig för att undslippa ansvar. Är det inte sakernas tillstånd Socialdemokraternas fel, så är det utförande myndigheters, eller för den delen mediernas. I en intervju i Aftonbladet menar hon att det är Riksdagen, inte regeringen, som är ansvarig för de senaste ändringarna i försäkringen. Det är inte bara Alliansfritt Sverige som har orsak att undra hur det egentligen står till med socialutförsäkringsministerns konstitutionella kunskaper. För om regeringen inte styr riket, vem gör det då? Kungen? Finanskapitalet? Per Schlingmann?

Jag lutar nog åt det sistnämnda. Moderaternas partisekreterare framstår för var dag som går allt mindre som en politiker, och allt mer som någon som lajvar valda avsnitt av Blackadder med sig själv i huvudrollen. Den som inte tror mig kan, som Alliansfritt Sverige gjort, läsa det nyhetsbrev från Schlingmann skickat till de moderattroende, med instruktioner om hur krisen kring sjukförsäkringen ska hanteras. Strategin är klar: få debatten att handla om 2006; sprid sedan vanföreställningar om hur läget var då; samt avsluta med att undvika att diskutera alternativ, utan framställ regeringens politik som den enda tänkbara vägen (vilket låter underligt bekant...). Så resonerar en person och ett parti där makten är det primära målet, till vilket undersåtarnas väl och ve är underordnat.