Självklart är sjukförsäkringsfrågan ideologisk

Social(ut)försäkringsminister Cristina Husmark Perssons försök att slingra sig ur de brutala konsekvenserna av regeringens socialförsäkringspolitik blir för var dag som går allt tommare och mer desperata. Att skylla på att man inget visste håller inte, i takt med att bevisen på att remissinstanser, myndighetschefer och experter varnat för effekterna åratal hopar sig. Samtidigt har ministerns slirande på sanningen på bästa sändningstid i Agenda fastnat i mediernas strålkastare. Det fungerar inte ens längre för regeringen att använda det gamla hederliga tricket att skylla på de utförande myndigheterna. De anställda på Försäkringskassan har fått nog.

Således är det hög tid för en borgerlig motoffensiv för att försöka desarmera frågan i valrörelsen. Tre exempel på detta kan plockas ur dagens tidningsskörd.

Från hästarna Littorin och Husmark Pehrssons egen mun kommer en debattartikel i Svenska Dagbladet. De går stolt ut med att hävda att:

Alliansregeringen är tydlig; alla som vill och kan ska ha möjligheten att ha ett jobb att gå till och en arbetsgemenskap att tillhöra. Sedan regeringsskiftet har vi presenterat tre stora propositioner med förslag på sjukförsäkringsområdet vars syfte är solklart; att se till den enskildes behov och förmåga för att kunna ta sig in på arbetsmarknaden.

Detta förutsätter logiskt sett två saker:
1) En arbetsmarknad som erbjuder personer ett jobb att gå till, som förutom "en arbetsgemenskap" gärna även får ge en lön som det går att leva på
2) Någon form av verksam politisk styrning som gör så att personer som tagit del av sjukförsäkringen på bästa sätt får rehabilitering, och ekonomisk trygghet under sjukdomsperioden

I spännning om vad de tu har att säga om detta läser man vidare i debattartikeln. Efter lite presentationer av regeringens propositioner, förväntar sig läsaren ett konkret budskap. Det kommer inte, däremot ett programmatiskt uttalande om att:

Reformerna handlar inte om att tvinga sjuka ut i arbetslivet. Reformerna handlar inte heller om att ekonomiskt straffa de som inte har möjlighet att arbeta. De som inte kan delta kommer, precis som tidigare, att få sjukpenning i stället.

Även om det skulle vara så att Moderaterna inte är hjärtlösa monster som ångrar att man avskaffade ättestupan någon gång i arla forntid, och att de två faktiskt menar vad de säger, är det dock fortfarande så att målsättningarna måste matchas av konkreta åtgärder. Och om reformerna faktiskt tvingar sjuka ut i arbetslivet, eller deltidsarbetande ut i heltidsarbetslöshet; och om de ekonomiskt straffar de svagaste i samhället som inte har möjlighet att arbeta; eller om den sjukersättning som ges blir så liten och villkorad att det i realiteten inte utgör en försäkring för stora grupper, vad gör man då?

Husmark Pehrsson och Littorin svarar näppeligen på detta. De hänvisar mest till insatser via Arbetsförmedlingen, och låtsas inte om den kritik som riktats både mot det konkreta innehållet i förslagen, det kaotiska utförandet och att tillförseln av pengar i mycket är en chimär.

I stället så skyller man på den "mediala bilden", som utmålar omförsäkringen på ett sätt som gör människor oroliga i onödan. I ett försök att stävja oron kommer de båda ministrarna med de landsmoderliga och -faderliga uttalandet att:

Syftet med de reformer som sker inom sjukförsäkringen handlar inte om att straffa eller tvinga sjuka in i arbete. Skulle någon enskild del av reformpaketet i det avseendet inte fungera som det var tänkt kommer vi att lyssna på synpunkter och överväga förändringar.

Som lugnande budskap har det en del i övrigt att önska. Dels låter retoriken som tagen ur sagan om Rödluvan och vargen ("Varför har du så brutala nya regler i sjukförsäkringen, mormor Cristina?" "Det är för att vi ska kunna möta varje individ efter deras unika behov och vilja, lilla barn"). Dels erkänner man indirekt det som redan påpekats i snart tre år - reformpaketet är illa genomtänkt och kommer att behöva förändras. Och med regeringens bredvillighet att lyssna och i tid överväga förändringar hittills, så bådar det inte gott.

I Dagens Nyheter rider Hanne Kjöller ut till undsättning för de belägrade borgerliga ministrarna. Visserligen välkomnar hon att de borgerliga politikerna i socialförsäkringsutskottet backat på en rad punkter där de fått rättmätig kritik. Men samtidigt verkar hon mena att regeringspartierna backat för långt, så att man riskerar för oskarpa skrivningar och flytande definitioner, vilket går ifrån den strama praxis hon efterlyser. Sedan flyttar hon raskt efter en klyschkanonad fokus till oppositionen, vilken anklagas för att tala med kluven tunga. Efter en glidande antydan om att man kanske inte är så eniga i slutändan, som en förspel på det positiv som kommer att halas till leda fram till september, antyder hon att oppositionen kanske egentligen vill tillbaka till det gamla systemet, som hon såklart demoniserar. En problematisering av regeringens hantering av hela frågan, och om de grundläggande principerna bakom det, gör Kjöller inte. Det är lättare att misstänkliggöra oppositionen.

I Upsala Nya Tidning, handlar ledaren om att regeringens hantering av sjukförsäkringen inte alls är en ideologisk blunder. Även här kritiseras regeringens hantering av ärendet och att man inte lyssnat ordentligt. Arbetslinjen (i den borgerliga meningen sämre socialförsäkringar), fungerar dock bra för 99,5 % av befolkningen, utom just för de svårast sjuka, menar UNT. Men:

Alliansregeringen har alltså gjort en blunder. Att döma av de egna reaktionerna på kritiken handlar det om ett (obegripligt) förbiseende, en miss, och absolut inte om ideologi, att ha läst av väljarna fel. En arbetslinjeförblindad regering befann sig efter tre år plötsligt på ett stickspår. Förvånat backar man tillbaka och tänker sig att fortsätta på huvbudspåret [sic!] igen.

På tal om stickspår släpper UNT regeringens hantering av sjukförsäkringen med detta. Man undviker att diskutera i vad mån frågan är ideologisk, vad man egentligen vill med socialförsäkringssystemet, och vad regeringens halsstarriga hantering egentligen säger om de borgerligas regeringsduglighet. I stället angriper man glatt oppositionen. Vänsterpartiet och Miljöpartiet anklagas för att vara opportunister som bara hakar på frågan eftersom regeringen gjort bort sig kapitalt. Socialdemokraterna kan däremot inte säga någonting alls, eftersom de själva började reformera sjukförsäkringen under sin tid vid makten, och inte verkar ha någon egen politik i frågan. Oppositionen anklagas kort sagt för att misstolka hela affären som ett utslag av ideologi, inte som en klantighet av regeringen.

Och det sista sammanfattar väl egentligen de borgerligas strategi för att hantera krisen rätt väl. Intetsägande fluff från regeringen och reträtter under galgen när verkligheten blir för smärtsam för väljarbasen, kompletteras med en mediestrategi som ömsom lätt anklagar regeringen för slarv och brådska, ömsom anklagar oppositionen för att ha fräckheten att bedriva oppositionspolitik. Samtidigt ska den ideologiska dimensionen av det hela tonas ned så långt det går. Antingen ska man hävda att reformerna egentligen inte förändrar någonting, eller att åtgärderna handlar om sunt förnuft. Den förda politiken måste skildras som att det absolut inte handlar om en ideologiskt motiverad omstöpning av hela välfärdssamhället.

Nyckeluppgiften för alla som på något sätt önskar få bort sittande regering 2010 är att se till att just den strategin inte fungerar. Det är klart som korvspad att frågan är ideologisk. Det är inte slarv som gjort att alla socialförsäkringar ser ut som de gör efter år av borgerligt styre. Tvärtom är det följden av en medveten politisk offensiv för att i grunden förändra det svenska socialförsäkringssystemet. Dagens debacle är egentligen bara ett symptom på detta, som följden av den brådska som kommer av att de borgerliga vill genomföra så mycket av systemförändringar som möjligt i fall de bara har fyra år på sig. Socialförsäkringssystemet måste därför ges en starkare ideologisk laddning av oppositionen. De rödgröna måste sätta ned foten och faktiskt bestämma sig för vilken typ av välfärdssamhälle som man vill bygga, och förankra det hos de breda folklagren. Och det utan att fastna i en fällan att bara reducera välfärdssystemen till en sifferexercis om dagar och procentsatser. Lyckas man med det kan man hålla den nuvarande diskussionen levande till i september, och har då faktiskt det kraftfulla vapen i valrörelsen som de borgerliga fruktar och gör allt för att trolla bort.