Jag lät bli att titta på SVT:s utfrågning av Fredrik Reinfeldt (M) i går kväll, eftersom jag bedömde sannolikheten att något substantiellt skulle sägas eller några relevanta frågor ställas som tämligen låg. Såhär i efterhand gjorde jag uppenbarligen en felbedömning. Så mycket substantiellt sades kanske inte, men statsministern fick svåra frågor i knät, och lyckades inte leverera svar på dem under press.
Äntligen!, skulle man kanske säga om detta. Fredrik Reinfeldt har, i en mandatperiod som både präglats av misslyckanden för regeringen och en brutal högervridning av politik och samhälle, nogsamt undvikit att svärta ned sin fina kostym genom att ta politiskt ansvar. Så fort saker gått åt fanders för högerregeringen, har ansvarig fackministern fått stå och skämmas i medierna, medan regeringschefen varit osynlig eller kommit med några frammumlade plattityder. Men nu när Reinfeldt faktiskt ställdes inför skarpa frågor om sin politik kom den ideologiska skiljelinjen mot oppositionen i dagen, samtidigt som den mödosamt uppbyggda fasaden av den Regeringsduglige Landsfadern fick sig en redig spricka.
Ett par exempel ur debatten:
- Statsministern hävdade att skattesänkningarna inte alls finansierats av indragningar från de mest utsatta grupperna i Sverige, vilket kan beslås med osanning av såväl verkligheten (med 34 av 70 miljarder i skattesänkningar som finansieras av sjuka och arbetslösa) som av hans egen socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson
- Statsministern hävdade på frågan om hur man ska hantera en eventuell vågmästarroll för sverigedemokraterna, att det största blocket ska regera, och att han knappast tror att Sahlin kommer gå ihop med SD för att fälla de borgerliga. Tydligare än så kan väl knappast sägas att Reinfeldt nöjt kommer regera vidare med brunt stöd efter valet, om det skulle bli aktuellt.
Det hettade till som mest kring sjukförsäkringsreformerna. Dessa sade sig Reinfeldt med liknöjd arrogans sade sig vara nöjd med, men tvingades likväl till krumbukter när han konfronterades med sjukförsäkringsslaktens konsekvenser. Statsministern försökte komma undan med ett av sina favoritknep - att skylla på tjänstemännen och deras tolkning av regelverket, vilket var ett avgörande misstag. Efter att i fyra år undvikit att svara definitivt på en kontroversiell fråga, så begärde statsministern att se de papper som får till konsekvens att svårt sjuka, t ex strokedrabbade överläkare (eller för den delen cancersjuka professorer eller värkdrabbade undersköterskor, eller ..), skickas till Samhall istället för att sjukskrivas. Det tog mindre än ett dygn innan bluffen synades, och det dokument (se sid 110) som styr Försäkringskassans verksamhet, och som får just de omänskliga konsekvenserna, lades ut av Viktor Tullgren på Alliansfritt Sverige.
Trots att de borgerliga medierna försöker spinna allt de kan på att överläkaren som kom till tals i tv också berättar sin historia för Socialdemokraterna (precis som en borgerlig lobbyist tidigare i serien fick fråga ut Mona Sahlin om fastighetsskatten - SVT:s utfrågemodell formligen inbjuder till konstgräsrotskampanjer och opinionsmaipulation), kvarstår faktum. Trots all propaganda om motsatsen, och några muthundringar i skattesänkningar, leder den borgerliga politiken till att välfärdssamhället undermineras och de rikas skattesänkningar betalas med ett omänskligare Sverige. Det finns det t o m papper på, Fredrik Reinfeldt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Reglerna är glasklara! Klarar man ett annat arbete på heltid har man inte rätt till ersättning för den tid man inte klarar av på det befintliga arbetet.
SvaraRaderaAlltså överläkaren kan:
1) Jobba 75% som läkare.
2) Jobba 100% på samhall.
Även om jag jobbade 3 ggr mer än vad jag lagligen får, skulle jag ändå inte komma upp i 75% av en läkarlön.
Mycket vill ha mer...Fy för er hycklare!
@Anonym Problemet är inte att reglerna inte är solklara, problemet är att reglerna ser ut som de gör.
SvaraRaderaI fallet med överläkaren är det centrala inte pengarna i hans ficka, utan om slöseriet med att slänga bort samhällets investering i något som behövs i samhället (d v s hans läkarutbildning och -kompetens) för att tillfredställa en en ideologiskt framkrystad och djupt orättvis regel.
Och om en läkare, som tillhör den akademiska övre medelklass som är bäst rustad att hantera orättvisorna i systemet, vid sjukdom råkar ut för en hantering som är ett socialt och samhälleligt slöseri; hur ser det då inte ut för de resurssvaga grupper som både behöver trygghetssystemet bäst och är sämst rustade att slåss mot den orimliga byråkrati regeringens politik skapar?