tisdag 5 maj 2009

Vagnarna demonstrerar - jag har fått nog

Efter tre år av borgerlig regim är jag fortfarande förvånad över att folk tillåts vara lediga 1 maj. Eftersom regeringen Renfield är ondare än vad dess ledares troskyldiga valpögon vill ge sken av, är detta förmodligen ingen slump, utan det måste finnas någon annan orsak.

Jag tror att svaret finns att hitta i Uppsala. Förutom den allmänna nesan att Första maj-demonstrationerna för varje år blir allt mindre, har den liberala monopoltidningen UNT de senaste åren stolt kunnat basunera ut att på Arbetarnas dag så var minsann Kristdemokraternas tåg för värnandet av familjen stadens största. Visserligen är det utfallet av att Livets Ord och andra frikyrkor mobiliserar mangrant. Men att det i tider av borgerligt styre med annalkande massarbetslöshet är de högerkonservativa som håller den största demonstrationen i rikets fjärde stad, är ett svaghetstecken för vänstern som t o m överträffar att sossarna styrs av Mona Sahlin och Ibbe Baylan.

Att det kristna tåget blir störst i Uppsala har nog dock i grunden en ganska enkel förklaring. Den traditionella Första maj-manifestationen passar bättre för en i grunden konservativ organisation, än vad den gör för en vänster, vars väljare och sympatisörer, i linje med den progressiva ideologin, faktiskt utvecklats sedan 1890. Religionen har däremot behållit en mängd saker som vänstern i stort övergett, som dogmtroendet, konformismen, auktoritetstron och den mässande översteprästen som lägger ut texten för de andäktigt lyssnande massorna. Alltså passar ett traditionellt Första maj-tåg dem som en hundring i kollektbössan. Men för vänstern, som faktiskt har emancipering, deltagande och allas lika värde som mål, kan åtminstone jag tycka att det är dags att tänka i banor av Första maj-manifestationer som bygger på någon form av interaktivitet och tvåvägskommunikation, om traditionen ska vara värd att bevara. (Inte minst därför att arbetarrörelsen inte fostrar några retoriker längre, utan håller torgmöten med talekonst på så låg nivå att den inte ens hade kunnat användas till att verbalt entusiasmera en dagisklass till att äta glass efter fruktstunden. Den som hörde Ardalan Shekarabi tala på Vaksala torg 1 maj i år förstår vad jag menar.)

Jag befann mig således i Uppsala 1 maj, och lyckades i den härliga vårsolens glans missa att det var Kristdemokraternas demonstration som kom traskande under pukor och trumpeter. Innan jag visste ordet av hade min väg blivit spärrad av Barnens Dag-tåget, så jag tvingades bli åsyna vittne till eländet medan de marscherade förbi (jag ville inte vända mig om och backa bakåt, eftersom det då skulle se ut som att jag gick med i marschen – hade det fångats på bild skulle seppuku ha varit en alldeles för billig utväg). Efter att ha passerats av den oklanderligt välputsade Göran Hägglund, med den lika oklanderligt välputsade lokale KD-politruken i vid sin sida, följde så en aldrig sinande ström av kristet utseende. I solgasset fick kombinationen av kritvita stärkta skjortor och blusar och bländande Stomatol-leenden oskyddade ögon att förkolna. För att förlänga pinan i Skärselden var tåget också oändligt långt, eftersom alla skulle visa att de fullgjort påbudet att föröka sig och uppfylla jorden. Och är det något frireligiösa har svårt med så är det att anpassa födelsetalen till det moderna samhället, vilket, i kombination med smala gator där man maximalt kan köra en barnvagn i bredd, gjorde tåget längre än kön till punschen på Föreningen Heimdals möten.

"Blunda, och tänk på historiematerialismen", försökte jag intala mig själv för att stå ut, men det gjorde bara att man istället tydligare hörde slagorden som studsade mellan väggarna. "Höj vårdnadsbidraget" skrek vissa; "Myndigförklara familjen" skanderade andra, vilket jag fann en smula underligt eftersom jag trodde att KD var mot tonårsgraviditeter; men sedan hojtade någon "Satsa på barnen", och där gick åtminstone min gräns. Högern får i anständighetens namn baske mig nöja sig med att göra som de alltid gjort – att satsa på sig själv – då blir det också färre barnvagnar i deras jämrans tåg i framtiden.

4 kommentarer:

  1. Var var föräldrarna?

    //orolig trebarnsfar

    SvaraRadera
  2. Lysande, kamrat! Den där föreningen Heimdall verkar intressant...

    SvaraRadera
  3. Jag hoppas verkligen att föräldrarna var de som körde barnvagnarna. Annars tror jag att det är dags att kalla in Lisbeth Salander.

    SvaraRadera
  4. Heimdal visar att konservatismen kanske kan verka lite sömning ibland, men den dör aldrig. Den som vill ha ett gott skratt, kombinerat med en intensiv smärta i tinningstrakten surfar in på:
    http://heimdal.nu/

    SvaraRadera