Lågkonjunkturen slår till med full kraft mot ekonomin, samhällsklimatet och den offentliga debatten allt medan klimatet och miljön hotar kollapsa utan att något vettigt görs. Men i musiken märks inget av detta, utan snarare är popvänstern livlös på gränsen till död, enligt en artikel från TT-Spektra.
Artikeln lyfter fram faktorer som individualismens dominans, "medelklassdimma" eller att den politiska musiken hamnat i vanrykte efter proggvågen, som orsaker till att musiken blivit allt mindre samhällsrelevant. Även den politiska vänsterns relativa lamhet och bristen på politisk debatt i allmänhet ses som bidragande orsaker.
Mycket av analysen kan man hålla med om, men jag tror att nyckelproblemet faktiskt ligger i att överklassens största bedrift ligger i att den lyckats övertyga människorna om att klassamhället är dött. Det gör att allt som återstår är självförverkligandet och den med den hotande narcisissmen. Samtidigt som politiskt engagemang inte ses som relevant eller legitimt. Eller som musiketnologen Alf Arvidsson säger i artikeln:
Artisterna är bärare av självständighet, individualitet. De vill inte förknippas med organisationer och partier. Musiken handlar om "identitetspolitik" - etnisk självkänsla, feminism, queer med mera.
Man kan verkligen diskutera hur radikal denna identititetspolitik egentligen är när den inte kopplas till ägande av produktionsmedel och fördelning av resurser i samhället. Fast hoppet kanske finns ändå, inte minst i de digitala mediernas möjlighet till ett decentraliserat musikskapande bredvid marknadens villkor, som ger utrymme för dem som faktiskt har något att säga. Detta avslutningsvis exemplifierat i de gamla Luleå-legenderna i Rekyl som återuppstått på nätet, både i ursprunglig version och i en nytolkning för det nya seklet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar