Hur saligt är det att giva egentligen?

På Aftonbladets kultursidor recenserar Martin Aagård filosofen Peter Singers nya bok Det liv du kan rädda. Singer menar att världens fattigdomsproblematik kan lösas bland annat genom att den välbeställda medelklassen ska konsumera mer etiskt (kranvatten istället för flaskvatten, kaffe istället för latte) och på frivillig basis skänka delar av sitt överskott till de verkligt behövande.

Aagård dömer för sin del ut Singers bok som "naiv". Själv har jag inte läst boken än, mer än några recensioner och förlagets sälj-blurb, men i mitt stilla sinne ser jag snarare vandringssägnen om Marie Antoinette som uppmanade de fattiga som inte hade råd med bröd att köpa bakelser. Filantropi i Singersk tappning är i min mening en återvändsgränd för verklig solidaritet, och det av flera orsaker.

Till att börja med riskerar det att missgynna de verkligt behövande, och göra hjälpinsatser till en skönhetstävling. Det är en sak att öppna plånboken för att rädda ett storögt gulligt barn, en helt annan sak att vara solidarisk mot en tandlös, pisstinkande alkoholist du möter i tunnelbanan.

Samtidigt finns den verkliga kraften i solidariteten i det kollektiva handlandet. Att man tillsammans, med ett gemensamt grepp och efter en öppen diskussion, fattar sådana beslut som är bäst för helheten, där följden ibland blir att individen får stå tillbaka något för det allmännas bästa.

Gåvor riskerar också att bli ett hinder för det strukturella bekämpandet av fattigdomen, och dölja de verkliga problemen. Den rika världens handelsbarriärer orsakar förmodligen betydligt mer fattigdom i utvecklingsekonomierna, än vad aldrig så mycket gåvor från de konsumenter i Väst som tjänar på att kunna köpa billiga konsumtionsvaror från tredje världen till underpris kan kompensera. Individuell filantropi är således ineffektivt för att lösa fattigdomsproblematiken som helhet, men synnerligen rationellt för det individuella välbefinnandet hos medelklassen – som ett självförverkligande livsprojekt bland andra.

Men ett annat argument mot Singers angreppssätt är att den ger uttryck för ett assymetriskt förhållande mellan givaren och tagaren. Vi rika ska ge – de fattiga tacksamt ta emot. I vad ligger det solidariska, demokratiska och respektfulla i det?

Sedan kan jag omöjligt tro att individuell filantropi löser problem där man t o m i dtt samhälle som så sent som i början på 2000-talet hyllades som det mest jämlika i världen, har politiker från regeringspartierna som i direktsänd tv förnekar att det finns fattiga och hemlösa. Och där inkomstklyftorna stadigt växer, men där de som har vare sig via skattsedeln eller lönebildningen visar föga intresse av att dela med sig till dem som behöver. I ett sådant samhällsklimat blir överflödsklassens individualistiska filantropi snarare ett sätt att göra det goda till det bästas fiende.