onsdag 28 oktober 2009

Det är något sjukt i den statliga sjukförsäkringen

Om det finns en gud står han förmodligen på regeringens sida. Inte därför att regeringsunderlaget delvis består av de Kristdogmatiska, utan för att det inte finns något annat än gudomlig intervention som kan förklara socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrssons (Högerpartiet) mirakulösa återhämtning från "en släng av utbrändhet", genom att sova i tre dygn. Detta torde vara tämligen unikt i den medicinska historien (för det kan ju inte vara så att ministern inte har en aning om vad hon talar om, i denna den mest kompetenta av regeringar).

Just Husmark Pehrsson är synnerligen högaktuell nu när sanningens minut för regeringens till socialförsäkring nödtorftigt förklädda ättestupa närmar sig. Efter årsskiftet kommer tiotusentals personer att utförsäkras ur sjukförsäkringen. Eftersom åtminstone jag naivt tror att inte ens regeringen är sådana fundamentalister att de går på Paulus linje att den som inte arbetar inte heller ska äta (Andra Thessalonikerbrevet 3:10), måste regeringen ha tänkt sig lösa försörjningssituationen för de utförsäkrade på något sätt.

Dock måste jag, något motvilligt, erkänna att jag kanske har fel. För Husmark Pehrsson har förtvivlat svårt att förklara hur det är tänkt att de personer som inte längre har rätt till försörjning enligt sjukförsäkringsysstemet, men är för sjuka för att få sysselsättning på den minst sagt ansträngda arbetsmarknaden, ska få mat på bordet. En interpellationsdebatt i början på hösten gavs intet annat än goddag yxskaft till svar. I en debattartikel, tillsammans med socialförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén (också Högerpartiet), hävdades att regeringen hårdsatsade på att de sjukförsäkrade ska "komma tillbaka till arbetsgemenskapen" (återigen syns min naivitet i att jag trodde meningen var att de sjukförsäkrade skulle bli friska), dock utan att det går att riktigt läsa ut hur detta praktiskt skulle gå till. När så Lars Ohly i ett svarsinlägg konstaterade att regeringens pisk och smisk-politik är kontraproduktiv, då ekonomisk otrygghet inte ökar någons arbetsförmåga, lika lite som att fattigdom gör någon friskare, hade man kanske kunnat vänta sig mer av konkretion som svar från Högerns socialpolitiska hjärntrust. Men så icke. I nästa debattinlägg, lyckas Firma Husmark Pehrsson och Axén endast konstatera att oppositionen, lika lite som regeringspartierna, presenterat sin ekonomiska valplattform; att oppositionen, precis som regeringspartierna, består av flera partier som sinsemellan är olika; samt att det är dyrt att folk är sjuka.

Det går alltså inte att förstå logiken i regeringens socialförsäkringspolitik, ens för de som försöker. Panikåtgärder, där man försöker skyffla över ansvaret på de utförsäkrade till Arbetsförmedlingen, kommer förmodligen bara försämra läget, då horder av utbrända arbetsförmedlingstjänstemän kommer att fylkas till sjukförsäkringssystemet. Det hela hade varit komiskt, om det inte varit så att regeringens iver att straffa individer för systemproblem, som Ett hjärta rött konstaterar, tenderar att skyla över det faktum att det är människor av kött och blod som får sin livssituation förstörd när de inte kan försörja sig och tvingas leva på nåder.

Nu kommer knappast Cristina Husmark Pehrsson att drabbas av sina egna socialförsäkringar när hon förhoppningsvis blir arbetslös efter nästa val, ty den politiska klassen vet hur man immuniserar sig från den ekonomiska verklighet de styrda lever i. Det är lite synd. Inte för att jag vill att hon ska leva i armod - Sverige är så rikt att det ska ingen behöva göra - men om hon hamnat under lite finansiell press kanske hon hade behövt göra som andra ekonomiskt utsatta grupper, och upplåta sin kropp till den medicinska forskningen för en pekuniär belöning. Då kanske vi till sist hade kunnat fått svar på frågan hur tusan man botar utbrändhet snabbare än en förkylning.

1 kommentar:

  1. Klockren avslutning! Den knyter ihop säcken väldigt elegant.

    SvaraRadera