Herman Wermer Örebro

Visserligen är både kungahus och rojalister en tramsig historisk parentes som står och dammar i ett hörn av samhällets överbyggnad, men företeelserna kan ändå vara rätt roliga. (Även om jag är fullt medveten om att de distraherar en från att diskutera det som är viktigt, som t ex en analys av oppositionens budgetförslag).

Lagom i kölvattnet till diskussionen om den punschdoftande Höger-motionen om stärkande av kungamakten av guds nåde, så visar det sig att Örebro skakas av ett muller kring kungamakten så att man tror att ren gamle Engelbrekt vaknat ur sin eviga vila.

Bakgrunden är att det 2010 är 200 år sedan Jean-Baptiste Bernadotte valdes till tronföljare vid en riksdag i Örebro. Detta anser den borgerliga kommunledningen vara ett utmärkt tillfälle att fira, och har planerat ett evenemang där man pytsar in runt 8 miljoner kronor av skattemedel bland annat till en manifestation på Stortorget.

Oppositionsrådet i Örebro, vänsterpartisten Murad Artin, blev måttligt road av det hela. Så han bildade "Föreningen för kunskap, fred och demokrati och mot Bernadottejubiléet och kungafjäsk" och bokade upp torget för en manifestation samma tid som jubiléet skulle gå av stapeln.

Nu togs det hus i helvete på Närkeslätten. Det obligatoriska raseriet i lokaltidningen bröt ut, medan jubileumsarrangörerna sturskt hävdade att de visst skulle få vara på torget i alla fall.

Sedan klev den lokale starke folkpartisten i Örebro, kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme, in i leken och farsen blev total. (Om namnet verkar bekant är det inte så konstigt, då han varit i hetluften förut, men bedömts som nog extrem för att få en nominering till Volksparteis partistyrelse). I en välvillig tolkning så misslyckades han grovt i användandet av ironi i sin blogg när han dundrade om att han skulle bilda en "Förening mot revolutionsromantik och kommunistfjäsk" som skullle boka alla torg till Första maj (inlägget är sedermera raderat men en skärmdump återfinns på den socialdemokratiske politikern Björn Sundins blogg, Wermes kommentarer i originalinlägget är även de läsvärda som en underbar uppvisning i infantil debatteknik). Detta alltså från en man som alltså sägs stå till vänster i Volkspartei... Olyckligtvis för partistrategerna så tog de inte ifrån Werme lösenorden till hans blogg, utan han kunde fortsätta raljera om Vänsterpartiet i fler inlägg.

Här kunde historien varit slut, Bernadotte-jubiléet avlöpt någorlunda som planerat, kommunkassan blivit ett antal miljoner fattigare utan att det generererat märkbara resultat och kommunalråden fått kröna mandatperioden med en kungamiddag. Men då äntrade den ettrige hyperrojalisten och källkritikallergikern Herman Lindqvist in i arenan.

I en kolumn i Aftonbladet angriep Lindqvist Murad Artins antirojalistiska begivenhet och lyckade samtidigt slänga ur sig en häpnadsväckande mängd grodor till försvar för "glädjefesten". Några exempel:

Kanske är det också så att de flesta infödda örebroare har en annan känsla för Sveriges och Örebro stads historia än Murad Artin, som kom som armenisk flykting från Irak och kanske inte är riktigt insatt i sitt nya hemlands historia.
För om oppositionsrådet hade läst historien skulle han veta att Bernadotte, som själv var invandrare, var den enda av våra 69 monarker som hade en riktigt proletär bakgrund.
...
Murad Artin kunde också läsa i historieboken att Sverige visserligen är en monarki, en av de äldsta i världen, men att landet samtidigt är världens kanske mest demokratiska och jämlika land.
...
Nu verkar det inte bli någon glad historisk fest i Örebro, bara ett politiskt hatmöte.Vid närmare eftertanke kanske svenska folket inte kan skratta åt det som ska hända i Örebro.

Maken till klapp på huvudet har väl inte skådats i den svenska offentligheten på många år och dar. Om man återigen ska göra en välvillig tolkning av dett skedda, så är det ett synnerligen klumpigt försök av Herman Lindqvist att sälja sin halvdana biografi om Jean-Baptiste Bernadotte och försvara sitt engagemang i jubileumskommittén.

Murad Artin svarade i Aftonbladet, och poängterade bland annat att Lindqvist även i detta fall verkar ha en synnerligen liberal tolkning av källor och fakta. Meningen med det han gör är inte sabotage utan en bredare och mer kritisk diskussion. Uppenbart räcker det inte heller med mer än två decennier i ett land och en period i riksdagen för att Lindqvist ska anse någon kvalificerad, utan invandrare ska hålla käften när det gäller det storsvenska.

Örebro-socialdemokraten John Johansson undrar i sin blogg försynt om varför Lindqvist med sina egna kriterier kan uttala sig om svensk historia, eftersom han bott i Sverige mindre än tio år av sitt liv? Dessutom väcker han frågan om man är diskvalificerad från det politiska samtalet om man inte kan kungalängden. Liknande invändningar kommer även från Ilona Szatmari Waldau i Uppsala.

Hur det nu än går med manifestationen mot jubiléet (jag kan i ärlighetens namn tycka att tilltaget av Artin att boka torget är lite fånigt, men då är jag också en hopplös reformist), tar jag mig ändå friheten att komma med ett önskemål på en sång till en eventuell konsert: