torsdag 3 februari 2011

Vänsterns väg från den småborgerliga återvändsgränden

Är problemet för den svenska vänstern att väljarna är positivt inställda till den svenska välfärdsstaten, men inte vill betala för vad den kostar? Har konsekvensen av det blivit att moderata valsegrar som åstadkommits genom att Högern slagit blå dunster i väljarkåren om att man både kan äta välfärdskakan och sänka de skatter som betalar den?

Ungefär så kan man sammanfatta några aktuella debattinlägg som tillsammans lyckas gaffla in en pricksäker analys av orsakerna till SAP:s, och i förlängningen hela den svenska vänsterns, nuvarande kräftgång.

Sociologen Stefan Svallfors vid Umeå universitet beskriver i Aftonbladet hur socialdemokraterna kommit att framstå som ett parti för de svaga.  Stödet för den svenska välfärdsmodellen är urstark i väljarkåren, enligt Svallfors studier. Men när Moderaterna i retoriken också ansluter sig till välfärdsstaten blir andra frågor viktigare för väljarna. Om valet till synes inte längre gäller trygghet och försörjning hamnar fokus på sådana områden där SAP förlorat initiativet, som skolfrågorna, valfriheten eller sysselsättningen (eller för den delen etnicitet och invandring, till SD:s stora lycka). En handfallen socialdemokrati tappar initiativet, vilket förstärks av att man misslyckas att behålla den allians mellan medelklassen och arbetar- och underklassen baserat på ett gemensamt intresse och gemensam nytta av den starka välfärdsstaten, som varit basen för vänsterns politiska framgång. Eller med Stefan Svallfors ord:

Moderaterna har fått god hjälp av Socialdemokraternas handfallenhet. Man har låtit sig reduceras till ett parti som pratar för ”svaga grupper” i samhället.
När man i valrörelsen pratade om socialförsäkringen formulerades detta ofta som att ”vi” som är friska och har jobb ska visa solidaritet med ”dom” sjuka och arbetslösa. Men vi är alla potentiellt sjuka och många kan snart vara arbetslösa.
Stora grupper är bara en svårare sjukdom eller arbetslöshetsperiod från ekonomisk katastrof.
En politik som kopplar ihop medelklassens rädsla att falla med intressena hos de sjuka och arbetslösa har goda förutsättningar att bli framgångsrik. Men då krävs att den formuleras som en politik för hela samhället.  

Problemet och möjligheten är att Högerns omfamning av välfärdsstaten bara är en läpparnas bekännelse, som Kjell Rautio påpekat i en krönika i ETC och i LO-bloggen. Den svenska välfärdsmodellen är redan så urholkad att man efter åtta års borgerligt styre 2014 knappast kommer att ha någon generell välfärd kvar att tala om. Gapet mellan moderat retorik och praktik i välfärdsfrågorna är skriande för den som vill se. Och det på snart sagt alla områden där den svenska välfärdsstaten skapat genom historien unika förutsättningar för tillväxt, välståndsökningar och jämlikhet. Nedmonteringen av den välfärdsmodell som de flesta svenskar ändå stödjer, tillsammans med regeringens ohöljda hyckleri som inte ens den mest intrikat spunna nymoderata retorik lyckas dölja, ger ett slagläge för en vänsterrevansch. Av detta blev dock som allom bekant slätt intet i 2010 års val. En viktig orsak till det var att socialdemokratin inte gjort upp med sitt förflutna och analyserat sin egen skuld i nedmonteringen av välfärdsstaten. Det som regeringen idag utför är ofta den logiska följden av de åtgärder som tidigare S-regeringar påbörjat. Eller med Kjell Rautios ord:

Jag har visserligen svårt att tänka mig att de flesta som fortfarande definierar sig själva som ”socialdemokrater” identifierar sig med den ovan beskrivna [nedmonteringen av välfärdsstaten]. Ändå går det knappast att förneka att det socialdemokratiska partiet själv varit djupt involverad i en rad av de politik- och perspektivskiften som beskrivs i ovanstående punkter. En socialdemokratisk krisanalys som inte tar sin utgångspunkt i denna (s)märtsamma insikt - d.v.s. insikten om SAP:s egen handfallenhet i en rad centrala frågor - har nog svårt att vinna i trovärdighet och respekt utanför det egna partiet.
Dessa båda perspektiv både kan och bör förenas, som Peeter-Jaan Kask skriver på ledarplats i Norrländska Socialdemokraten. Nedskärningar får konsekvenser, och det är upp till oppositionen att påpeka detta för de delar av väljarkåren som hittills inte sett, eller inte velat se, detta och som kanske inte själv upplevt att trygghetssystemen eroderat runt dem. Regeringen tjuter i högan sky över att besparingar på 300 miljoner i regeringskanslier får "konsekvenser". Det är dags att någon ställer dem mot väggen om vad, med samma logik, besparingar på hundratals miljarder i välfärdssystemen får för konsekvenser.

Men det kräver som sagt var nytänkande på vänsterkanten. Daniel Suhonen sammanfattar dilemmat i Tvärdrag med att eran Persson-Sahlin drivit socialdemokratin till vägs ände där ideologi ersatts med plånboksfrågor, taktiserande och ett medelklassvurmande. SAP har förträngt sin egen historia, och istället okritiskt anammat Högerns världsbild. Den förutsägbara konsekvensen har blivit att socialdemokratin, som Lena Andersson poängterar i Dagens Nyheter, blivit mer småborgerligt än småborgarna själva. Vänstern måste våga tala om makt och maktunderläge, som Lena Sommestad påpekar. Vad som behövs är, med en formulering lånad av Suhonen, visioner och en varm blick; en blick som lovar att ett annat samhälle är möjligt. Det sistnämnda såväl i en tydligt formulerad ideologi, som i att när man har makten, även t ex på kommunal nivå (som nu senast med Fas 3 i Malmö), genom praktisk handling visar att en vänster vid makten verkligen gör skillnad.

2 kommentarer:

  1. Titta gärna på boken "Att återta Socialdemokratins hjärta". Desto mer vi förstår av vad som händer desto bättre borde vi kunna kontra moderaternas nermontering av vårt fina folkhems sverige.

    Den kan laddas ner gratis från:

    http://www.lulu.com

    SvaraRadera