KD:arna måste vara tokiga

Det kan bero på det kalkbemängda vattnet, den högkyrkligt genomkonservativa miljön, lukten från veterinärutbildningens djurstallar, eller något helt annat, men det finns definitivt någonting i Uppsala som får stadens borgare att hela tiden löpa amok i tokigheter.

Tubesala-Centern är en modern klassiker, med sina tjuvfilmningar av lata arbetare, valfilmer om blommor och blogginlägg om tjockisskatt, pensionärsparasiter, hyenadräkter och indragen yttrandefrihet för besvärliga konstnärer. Men C är inte ohotade herrar på tökhögerns täppa i Uppsala. Långt därifrån. Den positionen hålls av Kristdemokraterna.

Den bakomliggande orsaken är förmodligen att KD i Uppsala är så genuint infiltrerat av Livets Ord att ren Trotskij hade blivit grön av avund. Det har fått till konsekvens att den politiska realismen konstant får stryka på foten för fundamentalistiska prioriteringar, vilket för en utomstående framkallar ångestblandade skrattparoxysmer.

Exemplen är otaliga. I en insändare i Upsala Nya Tidning den 28 december 2010 lyckades riksdagsledamoten Mikael Oscarsson (KD) få i det närmaste full poäng för den intellektuella saltomortal han gjorde genom att koppla samman svenska elevers dåliga resultat i Pisa-undersökningen med att skolavslutningar inte hålls i kyrkan. Jag som alltid naivt trott att kopplingen mellan kyrkobesök och elevers läskunskaper upphörde i samma stund som man avskaffade husförhören...

Priset tas dock (åtminstone just nu) av Jonas Segersam, KD-politiker i Uppsala läns landsting. Det hade egentligen räckt med att nämna namnet på hans blogg - Segersams patriarkala blogg - för att indikera vidden på tokerierna. Fast när man väl börjar läsa vad Johan Segersam skriver där, är det så illa att till och med ledarredaktionen i det annars så borgerligt lojala husorganet UNT reagerar med bestörtning.

Tydligast är det när Segersam försöker sig på att  kommentera självmordsbombningen i Stockholm den 11 december 2010; något som utmynnar i en uppvisning i sossebashing som sällan setts sedan Palmes dagar, ihopmixat med en fashionabel islamofobisk retorik. Det är enligt honom t ex ett problem i efterdyningarna av självmordsbomben att "det politiska korrekta Sverige rycker ut och talar skyddande och tolerant om Islam". Sedan går han raskt över till att vifta med ett varningens finger om att "islam, liksom socialdemokratin, bygger på en felaktig grund. I mitt värdesystem, och enligt min tro bygger både socialism och islam på felaktiga premisser". Segersam avrundar sedan med ett härligt argumentum ad populum där svensken i gemen (a k a verklighetens folk) enligt honom håller med om att "världen skulle vara bättre utan radikal islamism".

Bortsett från att Jonas Segersam inte kan skilja på islam och islamism och är patologiskt oförmögen att argumentera på ett sådant sätt att en utomstående förstår resonemanget, stjäl han dessutom så mycket SD-retorik att Jimmie borde få royalty. Hur den logiska kopplingen mellan en islamistisk självmordsbombare och socialdemokratin faktiskt ser ut lämnas dock obesvarat, men man kan misstänka att Segersam hängt för mycket på Flashback och läst om Mona Muslim.

Politiska stollestolpskott som Oscarsson och Segersam gör en kanske inte stolt över våra folkvalda. Dock kan man inte ta ifrån dem att de tillför en humordimension i politiken som gör att man nästan, men bara nästan, önskar att KD undviker den oundvikliga utplåningen i kommande val.