Allt ideologiskt du skulle vilja veta om sjukförsäkring - men varit för skraj att fråga om

Något så ovanligt som en både intressant, som informativ och klargörande bloggdebatt har brutit ut över sjukförsäkringsfrågan. Debatten har dessutom den sällsynta kvaliteten att skingra den Lützendimma som alltsomoftast skymmer de ideologiska skillnaderna mellan de båda blocken, dessutom i en av de viktigaste frågorna inför höstens val. Kort sagt - en måsteläsning för den politiskt intresserade.

Men vi tar det från början.

Allt började med att Marika Lindgren Åsbrink i sin utmärkta blogg Storstad kom med ett inlägg som krävde en varning till känsliga läsare. Hon utgick där från den nationella folkhälsoenkäten 2009, och dess uppgifter om psykisk ohälsa i befolkningen kopplat till sysselsättning. Siffrorna visar tydligt att bland den del av befolkningen som antingen är arbetslösa eller uppbär sjukersättning är det en oproportionerligt stor andel som lider av svår trötthet, ångest, suicidtankar eller t o m har försökt ta sitt liv. Lindgren Åsbrink konstaterar att:

Det här är de människor som regeringen jagar. Detta är de människor som har fått sin ersättning sänkt, blivit föremål för hårdare prövningar av Försäkringskassan, som trots att de fortfarande är sjuka varit tvungna att skriva in sig för ”tre månaders arbetslivsintroduktion” på Arbetsförmedlingen och som uppmanats att söka socialbidrag av socialministern.

Dagen efter gjorde Sanna Rayman ett inlägg på Svenska Dagbladets ledarsida där hon också utgick från överrepresentationen av psykiska besvär hos gruppen långtidssjukskrivna. Ingen torde dock bli förvånad över att Rayman kom till helt annorlunda slutsatser kring frågan om sjukförsäkringen, och stödde principerna bakom regeringens reformer. Visserligen har utfallet i vissa fall blivit olyckligt, men det menar Rayman i stort sett är följden av trubbigheten i offentliga socialförsäkringssystem som sådana. Dessutom framhåller hon betydelsen av att få bort folk från gruppen sjukskrivna:

Två tredjedelar av en grupp som har varit sjukskriven i över två år arbetstränar eller är på väg in på arbetsmarknaden. Två tredjedelar av dem som omförsäkrades vid årsskiftet kliver ur befolkningsgruppen med mest självmordstankar och mest ångest. 

Marika Lindgren Åsbrink blev dock inte svaret skyldig. I en bloggreplik ifrågasatte hon den underliggande logiken i Raymans inlägg; att det är sjukskrivningen i sig som gör folk sjuka, så att problemen löses bara man får bort personer ur sjukförsäkringen. Alldeles bortsett från att den logiska slutpunkten på ett sådant resonemang skulle vara att inte sjukförsäkra någon alls, är premissen av att folk blir friska bara av att utförsäkras synnerligen tveksam. Dessutom, påpekar Lindgren Åsbrink, är en överväldigande majoritet av de människor som nyttjar sjukförsäkringen för sjuka för att kunna arbeta, men de drabbas likväl av sänkta ersättningar och ett misstänkliggörande tryck från Försäkringskassan. Och det är där den grundläggande orätvisan ligger eftersom:

[...] huvudskälet till att de sjuka tvingas betala detta pris är för att regeringen ska få pengar över till skattesänkningar till personer som oftast mår bra.

Jag kan inte acceptera att det är en bra politik att använda piskor för att förändra beteendet hos människor som inte har det bra – sjukskrivna, arbetslösa – medan morötterna reserveras för folk som har det bra – jämställdhetsbonusen, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, mm. Ytterst är detta vad frågan handlar om. Och jag tycker att människosynen bakom den politiken är fruktansvärd, inget annat.

Bloggkommentarerna till detta inlägg är även de värda att följa, inte minst för den debatt mellan Rayman och Lindgren Åsbrink som utbröt. Den spillde bland annat över i Svenska Dagbladets ledarblogg där Sanna Rayman menade att de 2/3 som inte återförsäkras i sjukförsäkringen är ett tecken på att reformen fungerar och är bättre än det tidigare systemets, enligt henne, grymma passivisering. Det avgörande är att regeringens s k rehabiliteringskedja fungerar.

I ett svar på detta riposterade slutligen Marika Lindgren Åsbrink med att konstatera att kärnfrågan inte är att återgå till något gammalt. Kärnfrågan är snarare att inte acceptera ett sjukförsäkringssystem som låter piskan vina och trycket öka på de redan utsatta, samtidigt som man skapar en rehabiliteringskedja som i praktiken bara är ett tomt namn på obefintliga åtgärder. omflyttade budgetposter och nedskärningar. Vägen framåt är däremot lika tydlig som blockskiljande ideologisk:

En högre ersättning än idag. Mer pengar till rehabilitering. Och en administration som i görligaste mån undviker att kränka enskilda människor. Jag erkänner gärna att det är vagt. Men låtsas inte som att du [Sanna Rayman] håller med mig om denna skiss samtidigt som du omfamnar regeringens sjukförsäkring. Då förnekar du de skillnader som finns. Det är inte hederligt.

Debatten lär fortsätta skriver Sanna Rayman i sitt blogginlägg. Det är sant, men nu vet vi åtminstone vad saken handlar om och vart skiljelinjerna går. Kom ihåg det när det börjar osa valfläsk framåt augusti.