måndag 4 oktober 2010

Socialdemokratin och medelklassen

Marika Lindgren Åsbrink skriver ett läsvärt inlägg i Storstad om socialdemokratins jakt på medelklassen. Att socialdemokratin, liksom all bred vänster som har några ambitioner att bli politiskt relevanta, är beroende av att kunna knyta samman medelklassen med arbetarklassen och andra underpriviligierade grupper har varit självklart sedan den parlamentariska representativa demokratins genombrott. Historiskt sett har också SAP byggt sin maktbas på att göra medelklassen motiverad till att betala för en stor offentlig sektor och starka välfärdssystem. Typexemplen finns i familjepolitiken där reformer som generellt icke behovsprövat barnbidrag och föräldraförsäkring, skapat ett intresse och en betalningsvilja för välfärdspolitiken hos medelklassen.

Tyvärr har förmågan och kanske t o m förståelsen, för denna politiska och ekonomiska dynamik på senare år alltmer försvunnit socialdemokratin, vilket kan förklara varför partiet läcker väljarstöd som ett hagelskjutet såll. Marika Lindgren Åsbrink noterar i ETC att socialdemokratin misslyckats med att föra en politik där det lönar sig att vara solidarisk. Det vill säga den klassiska socialdemokratiska folkhemspolitik som byggde system som "förenade egennytta med solidaritet – system som inte krävde att enskilda människor måste vara sällsynt goda för att samhället skulle bli gott". I stället tror man att vägen framåt är att muta medelklassen med godis, som RUT-avdrag; vilket, förutom att det är  kontraproduktivt då det sätter grupper mot varandra och urholkar skattebasen för att driva reformer, dessutom är något som borgerligheten är mycket bättre på eftersom deras övergripande mål är minskade skatter och minskad offentlig sektor.

En av de sista ledande socialdemokratiska politikerna som tänkte rätt i detta avseende var den annars så beramade Göran Persson. Maxtaxan på dagis må ha varit en ordentlig valfläskrökare i valrörelsen 1998, men var samtidigt ett sätt att köpa medelklassens stöd med en reform som ur ett strikt fördelningspolitiskt perspektiv inte helt optimal, men som alla, inklusive samhällsekonomin, tjänade på.

Utmaningen är alltså att åter hitta en väg att skapa välfärdssystem som gör att medelklassen med arbetarklassen får samma politiska intresse. Att detta inte är lätt i den förändrade globala politiska och ekonomiska verklighet vi står inför är uppenbart. Men det råder heller inget tvivel om att det är nödvändigt. Motståndaren, Högern, har redan gjort sin systemförändring, med benäget biständ av en naiv socialdemokrati, som gjort att medelklassen idag fånge i ett högerprojekt som individualiserat risker och kostnader, och gjort en majoritet av medborgarna rädda för sin personliga försörjning och trygghet. Jonna Sima sammanfattar på ett belysande sätt i en valanalys i Dagens Arena hur dagens medelklass genom decennier av högerpolitik är fast i ett system där det finns få ekonomiska incitament att vara solidarisk eller lösa problem gemensamt:
Jag och mina 30-någonting vänner, mina föräldrars generation – alla är vi mer eller mindre beroende av det borgerliga samhällssystemet som styrs av tankar på börsen (pensionssparet), räntorna (bostadslånet) och skattesänkningar (mer pengar i plånboken). Det har skett ett systemskifte i Sverige. Från att det stora flertalet har velat betala världens högsta skatter för att alla i Sverige ska kunna leva ett värdigt liv, till att många i dag känner att de måste tänka på sig och sitt för en dräglig tillvaro. Bakom det här relativt nya egoistiska sättet att tänka ligger borgerliga politiska beslut.
Här ligger utmaningen för det mesta av vänstereftervalsanalys. Det räcker alltså inte att vinna bara hjärtan och sinnen för att något ska hända med den progressiva saken 2014. Man måste även skapa system som gör att det lönar sig bättre att vara solidarisk och en del av det gemensamma projektet än rädd och egoistisk. Vart ett misslyckande i den saken leder visar den kontinentaleuropeiska politiken med önskvärd tydlighet. Där äts den progressiva väljarbasen från två håll av ett statsbärande mitten-högerparti som vinner val på plånboksfrågor för dem som något har; medan rädslan och otryggheten göder en högerextremism som tar röster från de sociala grupper som inget har, inte ens längre hoppet om en bättre framtid.

2 kommentarer:

  1. Ut ur EU! Ut ur Sossarna! Ut ur anhangen till Sossarna och ut ur Afghanistan! Upp med tullmur och in med socialismen och demokratin! ;-)

    SvaraRadera
  2. Ned med allt! Avgå samtliga! Stoppa strumpor!

    SvaraRadera