Samma fascism nu som då?

En skrämmande trend i det nyss stundade valet till EU-parlamentet, var framstegen för de högerextrema och rent fascistiska partierna. Visserligen har detta mycket av sin förklaring i att det låga valdeltagandet gjorde att den relativa röstandelen för de högerextrema ökade, medan röstetalen i absoluta tal förblev mer konstanta, men trenden är likväl otäck. Fascismen tillhör de samhällsfenomen, tillsammans med religionens makt i samhället, massarbetslösheten och den otyglade kapitalismen, som man naivt kunde tro var på väg att försvinna genom efterkrigstidens modernisering, men som nu kommit tillbaka på bred front. Men som Hegel sa, "av historien lär vi oss att vi inget lär av historien".

Eller är det verkligen så illa? Är det inte just historien som är nyckeln till att förstå den nutida fascismen och högerextremismen, genom att blicka tillbaka till dess glansperiod för att skapa förståelse om vad som en gång gjorde rörelsen så attraktiv? I en artikel som kommentar till EU-parlamentsvalet så låter Guardian ett antal brittiska hsitoriker svara på frågan om fascismen är på marsch igen. Svaren de får är synnerligen belysande och intresseväckande, på det sättet som svensk dagstidningsjournalism sällan blir eftersom fördjupning varken ryms inom tabloidformatet eller kostnadsramarna, samtidigt som det är ett mycket illustrativt exempel på varför historia som ämne även kan vara viktigt i nuet.

De flesta historikerna som intervjuas menar att man ska vara orolig för högerextremismens frammarsch men att det inte finns någon orsak till panik. Trots allt är läget helt annorlunda idag än för 80 år sedan. Bland annat finns en helt annan demokratisk tradition att falla tillbaka på, samtidigt som välfärdsstaterna fortfarande ger ett skyddsnät som inte fanns tidigare. Samtidigt poängteras att fascismen på 1930-talet faktiskt var idéburen och hade en vision om ett annat samhälle. Hur perversa idéerna än var gav de ändå de gamla fascisterna en ideologisk drivkraft som förklarar dess genomslag. Dagens högerextremister, poängteras i artikeln, definieras snarare av rädsla än av ideologi. Rädsla för det främmande, för islam, för globaliseringen och för EU-projektet. Även om de fortfarande kan vara farliga, gör denna avsaknad av idébas att det åtminstone än så länge saknas en sammanhållning i den högerextrema rörelsen som möjliggör att de blir en systemomvälvande kraft som 1930-tals-fascismen.

Slutligen poängteras från flera håll i artikeln att det intressanta med EU-parlamentvalets utfall inte är extremhögerns styrka, utan vänsterns svaghet. Det finns en markant oförmåga inom vänstern till att omvandla den ekonomiska krisen till ekonomisk styrka. Och i det finns en tydlig analogi till 1930-tals krisen. På europeisk nivå var perioden från 1929-1939 en period av exceptionell svaghet för den demokratiska vänstern. Samma sak med tidigare stora ekonomiska kriser i historien, vilka snarare banat vägen för högerauktoritära rörelser. Vi tenderar dock att glömma bort det i Sverige, eftersom Depressionen här, till skillnad mot större delen av Europa, banade vägen för det socialdemokratiska samhällsbygget.

Vänsterns utmaning i det rådande krisläget är inte att måla fan på väggen genom att angripa extremhögern på ett sätt som överbetonar deras betydelse och stärker dem genom att göra dem till martyrer. I stället borde kraften läggas på att utnyttja den möjlighet som öppnats genom att den ekonomiska krisen blottlagt kapitalismens och liberalismens självmotsägelser och instabilitet och skapa en egen vision av en rättvisare ekonomi och samhälle. Genom att skapa en sådan trovärdig motbild om möjligheten av ett bättre samhälle, skapar man samtidigt en effektiv vaccination mot högerextremismen. Tyvärr verkar den demokratiska vänstern i Sverige av idag ha förtvivlat svårt att möta den utmaning som evighetsmaskinen Eric Hobsbawn målar upp i Guardian-artikeln:

"Social democrats will need a new vision as well as a new constituency."