Björklunds Skol-aga

Efter en valkampanj 2006 som framställde de svenska skolorna som livs levande versioner av Fort Apache:The Bronx har nu skolminister major Björklund levererat ett antal förslag som ska lösa skolans verkliga såväl som inbillade problem. Om så blir fallet återstår väl att se, men den blir åtminstone ett fint tillskott i den serie av klasslagar som den borgerliga regimen infört sedan maktövertagandet. Och ytterligare ett exempel på hur högern väljer att prioritera ideologiska projekt och systemomvandling före såväl rättvisa som ekonomisk och social rationalitet.

Att Sverige historiskt haft en stark tillväxt och kunnat bygga upp ett omfattande välstånd har mycket sin förklaring i att vi satsat hårt på uppbyggnad av humankapitalet. Den välutbildade befolkningen har samtidigt skapat ett innovativt klimat, och skapat en arbetskraft som kunnat anpassa sig till snabba förändringar i arbetslivet tack vare teknisk utveckling och strukturförändringar. Redan vid införandet av den allmänna folkskolan 1842 insåg man att Sveriges framtid som råvarurik men numerärt liten nation krävde att alla fick tillgång till utbildning, för att bibehålla konkurrenskraften. Sverige hade inte råd att p g a klass- och ideologiska barriärer slösa med talang, vare sig när landet industrialiserades, eller nu när vi är på väg in i en globaliserad världsekonomi. Alternativet har varit och är en förvandling till en råvaruexporterande bananmonarki.

Volksparteis skolpolitik välter dock gamla sanningar på ända. Först kom propositionen om den nya gymnasieskolan där de praktiska utbildningarna gjordes till återvändsgränder, så att inte de lägre klassernas barn kan komma och störa på universiteten.

Sedan kom i dagarna förslagen till en ny skollag, där man för säkerhets skull, så man verkligen inte riskerar att få arbetarungar i akademin eller i de fina salongerna, startar utslagningen och sorteringen så tidigt som möjligt. Dessutom, som bland annat Dagens Arena konstaterar, är fokus mer på symbolpolitik kring ordning och reda än att åstadkomma resultat. Symboliskt nog inför regeringen elitklasser, för den bråkdel av eleverna som möjligen är understimulerade i skolan, medan mycket lite konkret sägs om vad man ska göra åt den stora grupp, mest pojkar, som under grundskoleåren misslyckas att ta till sig kunskaper som tar dem vidare till gymnasieutbildningen, och därmed i princip garanterar dem en livslång utsatthet på arbetsmarknaden. För de som inte klarar kraven förlängs skolplikten i grundskolan med ett år. Tanken är alltså att de som misslyckats i grundskolan ska få ett till år i samma miljö, vilket garanterat lär hjälpa, jättemycket.

Mest tydligt är det som inte ryms i förslaget till skollag. De konfessionella skolorna klarar sig kvar, en tydlig eftergift till Det Kristna Partiet. Hade det dock bara funnits muslimska konfessionella skolor hade de nog försvunnit fortare än man hunnit säga islamofobi. Och åt den mest katastrofala utbildningspolitiska reformen sedan Gustav Vasa stängde klostren, d v s införandet av friskolorna, görs så klart inget. Och med de friskolekramande miljöpartisterna i oppositionens regeringsunderlag lär inget hända även efter valet heller, vilket Socialdemokraternas defensiva kommentarer till den nya skollagen tydligt indikerar.

Lösningarna för skolans problem ligger inte i hårdare tag utan i att man satsar resurser på skolan och låter utbildningen få kosta. TCO:s Utredarblogg poängterar t ex att minskad storlek på skolklasserna är det bästa sättet att förbättra resultaten för eleverna och kvaliteten i undervisningen. Från våra nordiska grannländer vet vi också att det inte är tidiga betyg, utan åtgärder mot att tidigt sätta in åtgärder mot elever som hamnat snett och halkat efter i undervisningen. En specialpedagog i på lågstadiet är ett oändligt mycket effektivare och billigare sätt att skapa lugn och ro, och minska utslagningen av elever, än oändligt många dumstrutar, ordningsbetyg och extra skolår.

Nu är i ärlighetens namn inte allt dåligt i de Björklundska skolsystemet. Det är t ex bra att det skrivs in att man inte ska kunna slippa viss undervisning av religiösa eller kulturella skäl, även om motivet för det snarare är att sno röster från SD än något annat. Och jag förstår inte upprördheten över att möjligheten att konkurrenskomplettera upp redan godkända betyg på Komvux tas bort. Är man godkänd på en kurs är man godkänd, och man ska inte ta upp utbildningsresurser för dem som saknar utbildning och dessutom spä på den galopperande betygsinflationen. Visst kommer överklasseleverna ha råd att ha privatlärare för att klara av att tenta upp kurserna, men det är ändå de grupperna som utnyttjar konkurrenskompletteringen mest i vilket fall. För den som inte har 20.0 i betyg finns det dessutom andra möjligheter att komma in på de mest prestigefyllda utbildningarna, bland annat Högskoleprovet och en växande andel av alternativa urval till högskolan.

Frågan är ändå akademisk, eftersom barn från de lägre klasserna i den nya skolan kommer att ha sorterats bort från utbildningssystemet, långt innan de ens teoretiskt kan börja konkurrera med de övre klassernas barn om platserna på läkarutbildningen. Så har vi i ett slag effektivt reproducerat klassamhället, och banat vägen för bananmonarkin.